Guds församling är beroende av de andliga tjänsterna för att forma de troende till Kristuslärjungar, så att de på detta sätt kan göra något för Gud, dvs tjäna Honom.

De andliga tjänsterna bärs ofta (men inte uteslutande eller alltid) upp av pastorer och präster. Så ser den frikyrkliga och f.d. statskyrkliga strukturen ut.
Det behöver inte vara så: Nya testamentet ger en annorlunda bild, där äldste, församlingsledare, fungerade som pastorer, herdar, för lokala församlingar, och där apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare, dvs individer som Gud på ett särskilt sätt kallat och utrustat för en vidare tjänst i den universella församlingen, under längre eller kortare tid vistades i lokala församlingar och där gav sina bidrag (Apg 13:1).
Men nu är det som det är i kristenheten av idag.

Och då innebär det att pastorer har en nyckelroll: de för ordet såväl i predikstolen som i beslutande grupper och styrelser.
Frågan är då HUR de gör det: för att befästa sina egna positioner eller för att ‘skickliggöra de heliga’ (Sv KB 1917), dvs att på sikt göra sig själva överflödiga – åtminstone på den aktuella platsen, eller på det aktuella sättet.
Jag tror det är så den kristna församlingen kan vara i rörelse, förnyas och utbredas.

Pastorer kan antingen fungera som ‘proppar’ som hindrar det flöde av andligt liv som finns i Kristi Kropp, eller som ‘proppsprängare’ i det egna och i andras liv.

Pastorerna har nycklarna till att öppna för Guds andliga flöden.
Det kan bara ske på ett osjälviskt sätt.

Och nyckeln till det tror jag ligger i att inse vad ett andligt ämbete är – och inte är.