Monthly Archives: April 2016

Efter Påsk: de fyrtio dagarna

Evangeliet

Fyrtio dagar är en lång tid.
Jesus, Herren Jesus, var uppstånden. “Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike.” (Luk 1:3)
Hur var det? Hur var det för lärjungarna?

Paulus skriver att Jesus “visade sig för mer än femhundra bröder på en gång,” (1Kor 15:6), men mest verkar det ha varit individuella möten, som med Maria redan vid graven (Joh 20:14-17), Thomas bakom stängda dörrar (Joh 20:26-29), Simon Petrus vid Gennesarets sjö (Joh 21:4-22), Kleopas och hans medvandrare (Luk 24:15-31).

Jesus överraskar alltid. Alltid. Han är som en bra film, där man tror att man vet hur det skall gå, att Hollywood-skriptet skall följas i alla dess trötta schabloner och B-intriger, men: icke!, storyn tar en annan väg, något annat händer, och man påverkas djupt.

Jag påverkas också av oförutsägbarheten i Jesus’ sätt att uppenbara sig efter Påsken. Den fascinerar mig. Aldrig kan jag ha Honom ‘som i en liten ask’; aldrig vet jag riktigt hur Han skall göra, eller varför. Så var det för lärjungarna, så måste det vara för mig.

Är detta något signifikativt för det Nya Livet i Jesus Kristus? Att vi ständigt är på resa, såväl inåt i oss själva, där Herrens Ande ständigt låter oss se nya bottenlösa djup av ofullkomlighet och synd men samtidigt detta strålande varma Ansikte som är vänt mot oss och som bjuder oss att vända om, göra bättring och ta emot förlåtelsen på nytt och på nytt? En resa inåt (helgelsen) men även en yttre resa, där makt, pengar och njutning ständigt vill få oss på villovägar, men där vi får ta konkreta beslut som handlar om att tjäna Herren med allt vi är och gör och har, och inte Mammon eller denna Världens Sätt?

Är det därför jag älskar Jesus: att han är Levande och gör mig levande?

(Föreställningen är aldrig slut när vi har sagt “Han är sannerligen uppstånden” på Påskdagsmorgonen. Det är då den börjar.)

Efter Påsk: finns det ingen synd nu?

Moral & Etik

Jag var nyligen i Amsterdam. I den överfyllda frukostmatsalen kom en amerikansk flygvärdinna och slog sig ned vid mitt bord. Vi började tala om Gud. Hon gick bara i kyrkan när hon besökte sina föräldrar, av respekt för dem, berättade hon.
– Vem är Jesus för dig?, undrade jag.
– He consumed our sins on the cross (‘Han tog upp all vår synd på korset’), svarade hon.
Jag blev lite ställd, för jag har hört mycket, men aldrig just det ordet, consumed i samband med försoningen. Jag vet inte riktigt hur jag skall översätta det på svenska, men det har ju samband med vårt svenska ‘konsumera’, men på engelska har det övertoner av att ‘glupskt svälja’, som när man äter mat för fort.
Hursomhelst.

Men flygvärdinnans ordval har följt mig så här Efter Påsk. Var det så att Jesus motsvarande ‘åt upp’ synden på korset, så att det efter Påsk inte mer finns synd? Ja, hon var t.ex. snabb med att helt oombedd deklarera att hon inte trodde homosexualitet var fel – och det så snart vi började tala om Gud.

Är det fler som tänker som hon? Gör pastorer det?
Anledningen till att jag frågar är att jag i Nya testamentet märker ett tilltal till oss som troende , ett sätt att adressera de troende, som jag har svårt att finna någon motsvarighet till i dagens förkunnelse.
I Nya testamentet förmanas det, till exempel, som om det funnes något ont (synd) som man skall akta sig för. Jag hör det så sällan, om ens någonsin. Vad beror det på?

Och jag läser i Gamla testamentet de olika hebreiska orden för synd, där detta med att ‘missa målet’ eller ‘gå vilse’ bara är en av betydelserna, men tydligen en favorit bland förkunnare. Man har oturligt (något) missat något, men kan få det ännu bättre hos Gud!
Men synd är också ‘uppror mot Gud’, en ovilja att erkänna Honom som Herre och Härskare och att lyda.
Synd är även ‘överträdelse’ – av Buden, något som såväl Jesus som Paulus snarast inskräper.
Detta är den klangbotten som Nya testamentet har. Härifrån tar syndbegreppet form.

Finns det synd i kristna församlingar Efter Påsk, den tid när Jesus talade med sina lärjungar om Riket?
Nåja, de flesta är inga horbockar eller suputer eller skvallerkärringar – men räcker det? Är moralen nedskruvad till vad en vanlig ‘Medelsvensson’ normalt, åtminstone i yttre avseende, klarar av och selektiv till ett minimum?

Åter får jag inte den bild jag ser att stämma med vad jag läser i Nya testamentet: där är varningnarna för synd (‘köttets gärningar’) mycket mer omfattande.

Det är något som inte stämmer.
Och ändå vill Jesus upprätta sitt Rike bland oss. ‘Helgat varde Ditt namn, Tillkomme Ditt rike!’

Varifrån kommer lögn, falskhet, svek, hyckleri, girighet, missunsamhet, avund, högmod, arrogans, partiskhet, partisinne, ytlighet, likgiltighet?
Tog Jesus inte upp sådant i sig, ‘konsumerade’ Han det inte?

Efter Påsk: försoningens rike

Evangeliet

Efter Påsk talade Jesus med lärjungarna om Guds rike.

Vi såg, j föregående blogginlägg, att Jesus inte förnekar ett kommande upprättat rike för Israel, men även att riket fram till dess har en annan och fördold innebörd. Vad innebär det?

Om man skall förstå vidden av den frågan behöver man ta ett steg tillbaka och titta på Evangelierna igen. De är ju konstiga som biografier, egentligen: långa introduktioner till berättelsen om hur Jesus dör, ungefär. Visst, vad Jesus säger och gör har också stort utrymme, men jämfört med andra biografier är de långa och detaljerade beskrivningarna om Jesus död (och uppståndelse) anmärkningsvärd.
Ja, beskrivningarna slutar inte med Jesus död, utan med uppståndelsen: men ändå är beskrivningen av Hans död anmärkningsvärd, för i ljuset av just uppståndelsen borde ju Jesus död bleknat i betydelse för dem som skrev.
Varför inte alltså?

Och vad har detta fokus på Jesus död att göra med att Han samtalar med lärjungarna om ‘Guds rike’?
Det finns en relation mellan Hans död och Guds rike, förstås.
Den relationen undrar jag om vi inte ofta glömmer bort i tiden efter Påsk.

Jesus uppstod inte som ett ‘solonummer’, som en uppvisning i att klara av något som ingen annan kan, därför att redan då Han dör har han identifierat sig med oss. Ja, redan i människoblivandet, men på ett avgörande sätt i sin död, för utan denna identifiering hade Jesus inte kunnat dö: Han hade ingen egen synd.
Denna identifierng, ja upptagande av människosläktet i Sig i korsdöden, gör att när Han uppstår, så sker något oerhört för oss alla: vi kommer alla att uppstå.

Den stora frågan är vårt förhållande till Honom som gjort allt detta. Det handlar om försoningen, och det Rike detta etablerar, och hur vi i tiden Efter Påsk lever med det.
I boken Förlåtelse som nödvändig frihet utvecklar jag dessa tankar under temat ‘Hur lever vi med försoningen?’ – alltså hur gestaltas försoningens rike, det som har med förlåtelse att göra?

Fram till att upprättandet av riket för Israel sker, är detta det enda sätt Jesus kan vara Kung, Regent, Härskare över ett Rike på, och när stunden för detta kommer (Apg 1:6,7), är det som en global utgestaltning av detta försoningens rike, som redan nu kan bli verklighet i våra enskilda liv. Där kan Jesus regera genom att vi befrias från ett liv i synd.

Talet om Riket låg på Jesus hjärta efter Påsk.