Vad gör vi med Den Helige Ande?

Han är ju ingen påträngande person, precis.
Hyllar vi Apostlagärningarnas berättelser om hur människor blev döpta i Anden, fyllda med Anden, som när man besöker något minnesmonument över fornstora segrar?
Men Anden är lika mycket här nu som där då.
Det där kanske ifrågasätts av några, men jag hävdar att det från Guds sida fortfarande är så.
Problemet är (som vanligt) hos oss.
Ger vi den helige Ande tillträde till våra liv, våra hjärtan?
O, ja då! Vi vill HEMSKT gärna bli fyllda med Anden, glada och saliga!
Jaha.
Men om nu Anden inte primärt, kanske inte ens sekundärt eller tertiärt, är till för att piffa upp ditt känsloliv?
Tänk om det ligger något i vad Jesus sade om varför Anden skulle sändas?
Tänk om det primärt handlar om att bli sannare lärjungar?
Tänk om den Ande som inspirerade Bibelförfattarna inte ändrat uppfattning?

Vad skulle det innebära?