Sten-Gunnar,

vad är en äldste/församlingsledare? (Jag fortsätter mitt svar med den tredje punkten.)

Bilden i Pastoralbreven är otvetydig: församlingar leddes av lokala ledare som ömsom kallades ‘äldste’, ömsom ‘föreståndare’, ömsom ‘pastorer’. I Paulus (i egenskap av tjänstebärare i den universella församlingen, Kyrkan, Ef 4:11,12) tal i Miletus till de äldste i Efesus (Apg 20:17-35) finns alla de tre grekiska begrepp (presbyteros, episkopos, poimen ‘vara herde’) som ligger bakom dessa översättningar.
Vilken var äldstes uppgift? Att predika, undervisa ur Guds Ord och att fostra lärjungar, dvs att uppmuntra, tillrättavisa/verderlägga och förmana i enlighet med den sunda läran; ‘själavården’ var inte bara tröstande och reparativ.

Jag känner mig närmast upprörd över ditt uttryck “utan att krångla till det med Grekiskan,” som om det skulle gå att bedriva exeges utan att gå till grundtexten (och man behöver inte aktivt själv kunna grekiska för att göra detta; det finns idag MÄNGDER med god evangelikal exegetisk litteratur med specialstudier i detta ärende och alla andra; ingen ursäkt alltså), eller som om NT’s grundtext skulle ‘krångla till det’; grekiskan upplyser snarast och ger vägledning, dvs om man inte redan har en agenda som man tänker driva – då kan den ju störa.
I 1 Timotheusbrevet och brevet till Titus är det klart att de termer som distingerar äldste/församlingsledare (Grek. episkopos, eg. ‘uppsyningsman’ ) från diakon/församlingstjänare (Grek. diakonos, ordet används även rent allmänt om ‘tjänare’ ) här är tekniska, och gäller organiserandet av församlingars liv.

Att man i Stockholms Sjunde Baptistförsamling ‘Filadelfia’ hade en diakonkår tror jag hänger samman med hur man inom Baptismen uppfattade pastorsrollen: som ende föreståndaren. Det ersattes förståeligt nog småningom med de två grupper Pastoralbreven nämner, och så hade Filadelfia en äldstekår och diakoner. Att sedan alla diakoner plötsligt ‘blev äldste’ ställde jag mig redan när det begav sig mycket frågande till, men hade ingen röst för att yttra mig i saken.
Det väl dock en utbredd uppfattning att ‘äldste’-begreppet rent allmänt urholkats genom att rekryteringen skett utifrån social status, och blivit synonymt med ‘styrelse’ i världslig mening. Undantag fanns/finns förstås. (Så det fanns – och finns – stor anledning att göra något åt saken. Tyvärr skadar ‘björntjänster,’ hur välmenande de än är.)

När du sedan omvandlade hela denna äldstekår till diakoner, eller enligt det nya uttrycket i NT-81/Bibel 2000 ‘församlingstjänare’, så saknar det biblisk förankring vad gäller nytestamentlig församlingsordning. Det duger inte att hänvisa till det fina tjänaridealet (som jag f.ö. hyllar i slutet av min blogg om Daniel Alms situation), för det ar alltför genomgående för att avgöra något här. Jag kan känna all sympati i världen för att äldste skall vara tjänare; att det inte är en upphöjd position, men det handlar inte om detta här.
Det ‘luriga’ i sammanhanget är att du kom runt frågan om kvinnliga äldste som då väntade på seriös behandling. I bibeltroende kretsar världen över är det inte den självklarhet som det, inte minst genom Håkan Arenius indoktrinerande, ensidiga artiklar i tidningen Dagen, framstått som i Sverige, och det vet alla som något följer debatten mellan ‘komplementarister’ och ‘egalitarianer’. Jag tror fortfarande detta var drivkraften i förändringen; om det inte medvetet var så, borde nämnda faktum fått dig att avstå.

Nu är detta ingen frälsningsfråga.
Den finns inte på samma nivå som Kristi inkarnation eller försoning, inte heller på nivån under, om rättfärdiggörelsen och helgelsen, bibelsyn och annat. MEN, själva tanken på att i Bibeln söka svar på alla frågor, vilken prioritet de än har, fick sig härigenom ett grundskott, som jag undrar om pingströrelsen någonsin hämtat sig ifrån. (Jag hänvisar till min blogg om din efterträdare som teologiskt tycks ha uppfattningen att det endast behöver “kännas helt rätt.”)
Problemet när man slår samman äldste- resp. diakonfunktionerna, åt vilket håll det än sker, blir att det unika med äldstetjänsten faller bort: att predika, undervisa och uppmuntra, förmana och tillrättavisa, dvs tydlighet i trons innehåll och konsekvenser. Det diakonala – organisation, ekonomi och andra praktiska ting – hamnar i stället i fokus, för det är alltid så konkret och synbarligen nödvändigt (I en församling där jag var äldste kom vi nästan aldrig förbi dessa frågor; de svalde all tid.)
För att uttrycka det mer rakt på: den som inte kan förmana och undervisa skall inte utses till äldste. Därtill kommer de egenskaper som Paulus räknar upp.

Men vad ligger under allt detta?
Vad jag förstår står du idag, kanske sedan länge, närmare en luthersk-sakramentalistisk kristendomsförståelse än en evangelikal-karismatisk. Det är inget problem för mig på personplanet.
Men med en sakramentalistisk förståelse brukar komma en viss uppfattning i ‘ämbetsfrågan’, dvs att präster genom vigningen har en speciell karaktär. Då blir frågan om ‘lekmannaledare’ (= ovigda, oanställda) rätt betydelselös. Den uppfattningen kan man också ha, men utifrån andra premisser än vad som borde gälla i en rörelse av fria församlingar.
Håller jag nu på att komma från ämnet?
Jag tror inte det, för mer övergripande än Exegetik är Hermeneutik, dvs där tolkarens förförståelse och uppfattning i övergripande ting kommer att ge utslag i detaljfrågor.

Med vänlig hälsning,
Bo Krister