Många finner engelsk fotbolls högsta division, Premier League, fascinerande och intressant. Så alltså tydligen även jag.

Många med mig fick sympati för Sunderland, laget uppe på Englands nordostkust, alldeles söder om Newcastle, och dess store, bullrige tränare, Sam Allardyce, under de sista omgångarna i våras. Vilka andra två lag skulle tvingas flytta ned tillsammans med Birminghamlaget Aston Villa? Man charmades av ‘Big Sam’s’ genuina vånda i intervjuer före och efter matcher. Han kunde, till skillnad från Manchester United’s holländske tränare Luis Van Gaal, hantera journalister, och de verkade gilla honom också. Till slut fick Norwich och Newcastle göra Villa sällskap ned, och Allardyce kunde med ett brett leende konstatera: “All is rosy now ‘nu är allt rosenrött’.”

När sedan Island besegrade England i fotbolls-EM, och Roy Hodgson fick gå, föll valet på Sam Allardyce, som inte gjort någon hemlighet av att detta var det uppdrag han hela sitt liv hett eftertraktat. Han hade velat ha det redan när Svennis Eriksson fick det. Alla var glada, verkade det som. Nu skulle England återta den plats i världsfotbollens elit, där som de alltid, sedan VM-vinsten 1966, ansett sig höra hemma.

Det började bra: 1-0 mot Slovenien; mål på tilläggstid, men Allardyce’s tid som engelsk förbundskapten blev bara 67 dagar lång.
Tidningen Daily Telegraph hade gjort undersökande journalistik med journalister i rollen av affärsmän från fjärran Östern och filmat sammanträffanden med Allardyce. Han säger sig ha velat hjälpa en gammal vän till affärskontakter, och ‘bredde på och bjöd på sig själv’ i obetänksamma uttalanden om andra människor. Det allvarliga var dock att han sade sig veta hur man skulle kringå Football Associations förbud mot ‘tredjepartsägande’ av spelares ekonomiska rättigheter.

The Telegraph publicerade, och det tog inte FA’s ordförande Greg Clarke mer än en dag innan Allardyce fick sluta. Som förbundskapen kan man inte kritisera sin arbetsgivares regler och vara villig att råda andra hur dessa skall kringgås.
‘Big Sam’ tillstod att han gjort fel, att det var dumt av honom. Han fick aldrig sparken, utan man man ‘skildes i samförstånd.’ Allardyce insåg att han inte kunde fortsätta – och räddade så något av sin heder.

Det är här som jämförelsen med svensk teologisk etik kommer in i bilden: ‘han höll med om att det var mindre lyckat, ja, fel — så nu måste allt vara “glömt och förlåtet” och som bevis för detta skall han naturligtvis fortsätta som förbundskapten.’ Så skulle resonemanget antagligen ha sett ut i Sverige, utifrån svensk ideologi (med Gud inblandad = teologi).
Men tydligen inte i England. Och varför inte?

Vår svenska kultur är så indränkt i relativism och neutralitet att det är svårt att stå upp för någonting överhuvudtaget för någon av oss (det finns exeptionella undantag; heder åt dem). Dessutom är det ju så att vi konstant lider av ‘konflikträdsla’: alla måste ju tycka lika, samtidigt, för att man skall kunna ha en uppfattning.

Detta exempel visar på de kulturella glasögon vi närmar oss teologiska frågor med, och hur de ibland kan förvränga bilden vi ser.

Vad handlar detta exempel i grunden om, ifall man ser på det utifrån ett teologiskt perspektiv av rätt och fel? – alltså något annat än ‘inte så lyckat’ på en glidande skala, där hela skalan är positiv?
Gud har normativa konstanter, uttryckta i De Tio Budorden. Jesus och Paulus återupprepade dem, och i sin behandling av dessa konstanter inskärpte de dem snarast. Det finns rätt och det finns fel. Det finns gott och det finns ont.

Kan vi leva av Lagen, kan vi vara fullkomliga?
Nej.

Men vi kan omvända oss, och vi kan leva i förnyelse. Tron ger kraft till detta, med Andens hjälp.
När vi gör fel, kan vi erkänna detta, och söka ställa tillrätta.
På sikt kan förtroendet för oss åter upprättas.
(Jag utvecklar och förklarar allt detta i en Bok om förlåtelse, förlikning och förtroende Den är skriven så som man i stora delar av världen uppfattar och praktiserar dessa ting. — Kanske kan den t.o.m ge större förståelse för turerna i engelsk Premier League-fotboll?)

Under tiden: varför inte bedja för Sam Allardyce – och hans familj? Och varför inte bedja för att fotbollen renas från girighet; att glädje och lek kommer in i spelet; att det inte bara handlar om (mer) pengar?