Behöver en kristen förlåtelse?

“Ja, det är väl klart att man behöver förlåtelse, ingen är ju fullkomlig.”

Det där är ett lite för lätt sätt att komma undan frågan, för frågan generaliseras intill urvattning.

Det finns ett annat problem här: rituellt sett sköter Nattvarden numera om förlåtelsen även i frikyrkor. Oftare hör man att förlåtelse skulle vara kopplad till “att komma fram och ta emot nattvarden,” alltså även i församlingar, som olikt Svenska Kyrkan med dess Katolska förflutna, inte har en teologisk förståelse som skulle kunna motivera detta.

Problemet kan även ses i total brist på omvändelseförkunnelse i snart sagt alla kyrkor. Av alla de bilder som ligger i de olika orden för ‘synd’ i Gamla testamentets hebreiska, tycks man numera bara bruka den om ‘att gå vilse’, ‘att missa målet.’ Målet är då alltid också omtolkat från ett liv i enlighet med Guds i Bibeln uppenbarade vilja till att förstås som människans känsla av lycka och tillfredsställelse: “Gud är till för att få dig att må bra.” Gör du inte det har du gått vilse, ungefär.

Var finns människans gudagivna storhet i detta, hennes ansvar? Vi förlorar något stort och omistligt, om vi inbillar oss att förlåtelse är något automatiskt.

Vad skall då till?
Sinnets förnyelse hos de kristna (Rom 12:2); inte som en överkurs för de som vill vara särskilt helgade, utan som en nödvändig förutsättning för att kunna förbli i tron.
Sinnesomvändelse, bättring, ånger, gottgörelse, bekännelse hos kristna såväl som hos icke-kristna.

Det är märkligt, att denna enkla evangeliska grundsanning har kommit att så negligeras.

“Jesus kom till Galileen och predikade Guds evangelium. Han sade:
‘Tiden är fullbordad och Guds rike är nu nära.
Omvänd er och tro evangelium!'” (Markus 1:14b,15)

Ingen är fullkomlig. Nej. Förvisso.
Men om kristna fortsätter att leva i synd, och inte ens erkänner att det är fel, är det då rimligt att tro att vi överhuvudtaget vet vad förlåtelse är?

Leave a Reply

Your email address will not be published.