Bibelns språk överraskar oss. Eller: lyfter oss upp ur våra tankemönster.

Jesus hänger på korset. Smärtor, fysiska och andliga. Endast det väsentliga kan uttalas, “Kvinna, där är din son,” Joh 19:26b.

Antagligen var Marias, Jesus mor, make Josef död (så tidig tradition). I det samhället behövde någon ta hand om änkan – men kanske något mer, för Maria hade fler söner. Ändå vänder sig inte Jesus först till Johannes med en vädjan om att ta hand om sin mor. Han vänder sig till henne, alltså inte som någon som bara skall omhändertas, och introducerar för henne först den som hon nu skulle komma att stå närmast. Vilken respekt, vilken heder, så vackert.

Men varför “kvinna”? Varför inte “mor” eller “mamma”? De kommentarer jag tittat på ger inget riktigt tillfredsställande svar; inte heller för det liklydande tilltalet i Joh 2:4, i samband med vinundret i Kana; där är Jesus närmast brysk). Vi vill inte gärna att Jesus skall etablera distans till sin mor. Men det är ändå så vi bör se tilltalet. Se även Jesus retoriska svar i Mark 3:33 “Vem är min mor? Och vilka är mina bröder?”
Såväl när Jesus offentliga verksamhet börjar, som under den, och likaså när den nu fullbordas på korset finner Jesus det nödvändigt att distansera sig: även genom Marias själ skulle ett svärd gå, Luk 2:35.
Och varför?
När vi kommer till Jesus för frälsning – och det var för detta han kom till oss – kan vi inte åberopa släktskap på något sätt. Vi måste komma själva, utan några meriter, ens i det avseendet.
Denna distans är nödvändig: Jesus blir aldrig vår ‘kompis’. Han är frälsare och herre.

Ändå är han öm och respektfull mot sin mor: “Kvinna, där är din son.” Omtänksam även in i döden.

Först därefter vänder sig Jesus till Johannes, den som skulle “ta hand om” Maria: “Där är din mor”, Joh 19:27
Inte: “skulle du kunna tänka dig”, eller “har du plats”, ännu mindre “har du råd”.
Detta vittnar om det stora förtroende Jesus har för Johannes; ett förtroende så stort att han bara behöver introducera relationen: “din mor”.
Det finns en höghet även i detta; det är universums allhärskare som hänger där på korset, utblottad på sina guddomliga attribut, men ändå Gud.
Och Johannes hade sett det, 1 Joh 1:1-4.

Hur talar Gud, Jesus, till oss? Kan han tala i förtroende till oss, så som till Johannes, viss om att vår stora glädje är att lyda? “Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er,” Joh 15:14.
Eller är vi lomhörda, bedövade av denna världens röster och brus? När Gud av nåd behagar tala till oss, vill vi då diskutera?
I Johannes fall står det helt lakoniskt: “Från den stunden tog lärjungen hem henne till sig,” Joh 19:27

Biblens språk: dess sätt att tala, kan frigöra oss på mer än ett sätt: inte bara genom dess budskap, utan även genom sättet detta framställs på.
Men lyssnar vi på vad, och hur, Anden, som då talade på detta sätt, i dag talar?
Liksom med en kortvågsradio förr behöver vi “ställa in frekvensen” (Eng. tune in) för Anden brölar inte ut sitt budskap genom megahögtalare så att även lomhörda inte kan undgå tryckvågen.

Anden är duvan som skyggt kommer med ett budskap – för den som vill lyssna.
Biblens språk hjälper oss att ställa in oss på hur.