#metoo och att göra bättring; hur och när?

I dagarna rasar #metoo-kampanjen. Många män hängs ut i medier, anklagade för sextrakasserier och övergrepp.
Vad om de skyldiga skulle vilja göra bättring? Kan kristen teologi bidra med något?

Så när gör man då bättring (om man vill göra bättring)?

Betyder det att “skärpa sig”, så att man till exempel skall ta livet lite mer på allvar?
Är det att göra bättring att försöka “bli bättre” (en bättre människa) än man hittills varit?
Alltså: börjar det hela med att göra bättring?
Och: finns det en chans att man kommer att bli “bättre” om man försöker?

Eller är det där med att göra bättring inte alls nödvändigt nuförtiden; ett fossilerat uttryck från en tid då man trodde att människor behövde “göra upp med Gud” på något sätt, medan Gud idag “accepterar människan som hon är”?
Men kanske inte, ändå.
Även om det är trendigt just nu, så visar ändå #metoo-kampanjen på att det ur rent mänskligt perspektiv finns beteenden som “inte är OK”.
Så varför skulle det vara OK för Gud om män skändar kvinnor?
Nej, bättring behövs nog. Men när? Och hur?

Att göra bättring finns med i ett betydelsesammanhang (i språkvetenskaplig, lingvistisk, terminologi talar man om semantiska fält), alltså att ord hör hemma med andra ord och får sin mening ur relationen med (konnoterar) andra ord, fastän alla ord i ett sådant kluster syftar på (denoterar) likartade handlingar – i fråga om verb, som i fallet med att göra bättring.
Andra ord i detta betydelsesammanhang är bekännelse, ånger, omvändelse, förlåtelse, försoning, gottgörelse m.fl.

Det befriande med kristen teologi när den är som bäst är att den gör det svåra enkelt.
Så hur inordnar sig att göra bättring i detta sammanhang; eller för att ställa den avgörande frågan: NÄR är det dags att göra bättring?

Svar: när man har erkänt/bekänt att vad man gjort varit fel; när man känt genuin (alltså inte bara för att det t.ex. är obehagligt att bli uthängd i media) ånger över vad man gjort; när man (hos Gud och) människor sökt få förlåtelse och så sökt försoning med den man skadat;
DÅ är det dags att göra bättring, dvs att söka gottgöra, reparera skadan, ställa tillrätta, kompensera; dvs i handling visa att man menar allvar med sin omvändelse — ja, ta sitt straff om det man gjort har juridiska konsekvenser och inte sky böter eller fängelse om så vore; troligen sedan gå i årslång terapi som andra missbrukare.
Det är att göra bättring.
Att göra bättring är beviset på att man inte har en agenda av bortförklaringar, ursäkter och förnekelser.

Att göra bättring kommer sist, på sluttampen av en process som innefattar en rannsakan av den egna personen som en moralisk individ med ansvar, och (i kristen teologi) ett förlitande på Kristi försoningsverk på korset, inte som en ursäkt för att slippa ta konsekvenserna av sitt handlande, utan som en kraftkälla till allt det ovanstående.

Kristen teologi gör livet enklare, inte svårare, till hopp för såväl de förfördelade som förövaren.

[I denna blogg har jag fokuserat på förövaren. I min bok Förlåtelse som nödvändig frihet är fokus främst på den drabbade. Kanske #metoo-kvinnor borde läsa den.]

Leave a Reply

Your email address will not be published.