“Jag är en ande som har en själ och bor i en kropp!”

= Pajas-teologi.

Så: varför kallar jag det pajas-teologi? Det kan ha att göra med framförandet. Jag skulle tro att jag hört det i trosrörelse-sammanhang, och då av någon överentusiastisk predikant som på detta sätt velat lägga grundvalen för, att om man bara tror, så får man det man vill ha.
Det är den här grundvalen som är farlig och det är den faran som gör framförandet pajasartat (inte clownaktigt, for clowner ar skickliga yrkesmän, ofta dystra privat, som lär oss se på tillvaron utifrån dråpliga perspektiv på ett djupare sätt). Pajasar ger endast platta föreställningar och trivialiserar tillvaron med ytliga skämt. Tro är något mer än ett redskap för att få det jag vill ha, och Gud är något annorlunda än en automatiserad e-handelssajt för gratisprodukter, bara man kan erbjudandekoden.

Varifrån kommer ett uttryck sådant det jag ovan beskrev? Jag tror det har sin grund i JDS-läran (“Jesus Died Spiritually”), och att det handlar om makt: eftersom Jesus då skulle ha dött andligt, och om vi är andar primärt, så skulle det ge oss makt över tillvaron: det fanns då ett moment när Gud inte levde, och jag tror det är i detta proklamerade mörka hålrum i tid, som JDS-läran finner utrymme och plats att utveckla såväl en lära om Gud (teologi) som en lära om människan (antropologi).

Om “jag ar en ande, som har en själ och bor i en kropp” är sanningen om människans tillstånd, så skulle det alltså varit en sådan människa som Gud blev, i inkarnationen.

Men finner vi någonsin en sådan bild av människan i Bibeln? (Observera, att jag definierar människan utifrån hur hon tilltalas av Gud i hans Ord, och inte utifrån någon sorts själisk/kroppslig-kulturell protest mot andlighet i hur människan vill tro att hon är beskaffad.)

“Må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela så att ni är utan fläck när vår Herre Jesus Kristus kommer,” 1 Thess 5:22.
Har tilltalas människan som en helhet bestående av kropp-själ-ande.

“Medan de talade om detta [rapporten från Emmaus-vandrarna], stod Jesus själv mitt ibland dem och sade till dem: “Frid vare med er!” Uppskakade och rädda trodde de att det var en ande de såg. Men han sade till dem: “Varför är ni så oroliga? Varför kommer det upp tvivel i era hjärtan? Se på mina händer och mina fötter att det verkligen är jag. Rör vid mig och se! En ande har inte kött och ben som ni ser att jag har.” När han hade sagt detta visade han dem sina händer och fötter. När de i sin glädje och förundran fortfarande inte kunde tro, frågade han dem: “Har ni något ätbart här?” Då räckte de honom en bit stekt fisk, och han tog den och åt inför deras ögon,” Luk 24:36-43.
“Se på mina händer och mina fötter att det verkligen är jag. Rör vid mig och se! En ande har inte kött och ben som ni ser att jag har,” v.39.
Detta är den uppståndne Kristus, i sin uppståndelsekropp, som talar om sig själv.

“Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba,” Luk 2:6,7.
Det var ingen ande Maria tog hand om, utan en bebis. Det var fullständigt väsentligt att hon gjorde det.

Gud blev Människa, en människa som kunde bli hungrig och törstig; bli trött ; bli såväl glad som upprörd, ledsen och arg (– det finns bibelord för allt detta…)
Gud blev människa: inte en ande som hade en själ och bodde i en kropp — och sådana är inte vi heller.

— Kanske finns det någon mer än jag själv som undrar över detta “masande” med Inkarnationen: finns det inga andra tankar i mitt huvud? Jodå. Det är heller inte så att jag hela tiden sitter och grunnar och sedan lyckas kläcka ur mig ett nytt perspektiv på ämnet. Istället är det så, att det länge har funnits ett flertal sådana “i pipeline”. Problemet har bara varit att jag inte haft tid att skriva (plus, ärligen, ett självkritiskt: “till vad nytta”, men efter en titt på statistiken för bloggen blev jag uppmuntrad). Det där med tid är dock som alltid en prioriteringsfråga, så: “here we go again”:

På vilket sätt har Inkarnationen med tillbedjan att göra? Vi hittar väl inga texter i Bibeln som explicit prisar Gud för detta? (Har jag missat något, så vore jag tacksam för uppslag!)

Vi börjar från början: vad är tillbedjan?Tillbedjan är ett slags Bön. Det finns många olika typer: “jag-vill-ha”-bön, förbön för andra, tacksägelse för bönesvar, åkallan (kanske mest för att påminna sig själv Vem man talar till), lovprisning över Guds egenskaper, m.fl. och så Tillbedjan. De övriga typerna är självförklarande, men vad karakteriserar tillbedjan? Jag tror alltså att det är rätt att göra åtskillnad mellan lovprisning och tillbedjan – och är inte ensam om den distinktionen bland dem som forskar i Psalmerna.

Medan lovprisningen med rätta uttrycker allt det vi kan veta om Gud: god, helig, rättvis, kärleksfull, trofast, allvetande, allsmäktig, mäktig, medkännande, barmhärtig, storsint, generös, evig, allseende, undergörande, ja, jag slutar listan här, för jag kunde annars hålla på länge, så handlar tillbedjan om något mer och svårare: en attityd av beundran, vördnad och kärlek som inte saknar skäl, men där fascinationen är större än alla ord som står oss till buds: vi betraktar i hänfördhet.

Jag tror det är här Inkarnationen kommer in i bilden: Inkarnationen (för dig som råkat börja läsa del 11: detta att Gud blev människa, av Latinets in ‘i’ + carnis ‘kött’) är ingen egenskap som Gud har lik de övriga nämnda ovan — ja, det skulle i så fall vara “egenskapen” av att blivit människa, men är det en egenskap? Jag vet inte riktigt. Jag tror inte någon annan riktigt vet heller. Och det är när vi närmar oss det som vi inte riktigt kan katalogisera eller “bocka av”, det är då vi får anledning att tillbedja. Är Inkarnationen ett under, som brödundret, eller när Jesus gick på vattnet, eller uppväckte Jairus’ dotter eller botade en blind? Jag har känslan, nej övertygelsen: mer än ett under; ett under så stort att det övergår, transcenderar, miraklets kategori som sådant.

Kanske är att stilla sig inför Inkarnationen själva kärnan av vad sann Gudstillbedjan är. Kanske var det detta Tomas gav uttryck för när han till slut tror på Jesu kroppsliga uppståndelse från de döda:

“Tomas svarade honom: ‘Min Herre och min Gud!'” (Joh 20:28)