Inkarnationen, del 11: Tillbedjan



— Kanske finns det någon mer än jag själv som undrar över detta “masande” med Inkarnationen: finns det inga andra tankar i mitt huvud? Jodå. Det är heller inte så att jag hela tiden sitter och grunnar och sedan lyckas kläcka ur mig ett nytt perspektiv på ämnet. Istället är det så, att det länge har funnits ett flertal sådana “i pipeline”. Problemet har bara varit att jag inte haft tid att skriva (plus, ärligen, ett självkritiskt: “till vad nytta”, men efter en titt på statistiken för bloggen blev jag uppmuntrad). Det där med tid är dock som alltid en prioriteringsfråga, så: “here we go again”:

På vilket sätt har Inkarnationen med tillbedjan att göra? Vi hittar väl inga texter i Bibeln som explicit prisar Gud för detta? (Har jag missat något, så vore jag tacksam för uppslag!)

Vi börjar från början: vad är tillbedjan?Tillbedjan är ett slags Bön. Det finns många olika typer: “jag-vill-ha”-bön, förbön för andra, tacksägelse för bönesvar, åkallan (kanske mest för att påminna sig själv Vem man talar till), lovprisning över Guds egenskaper, m.fl. och så Tillbedjan. De övriga typerna är självförklarande, men vad karakteriserar tillbedjan? Jag tror alltså att det är rätt att göra åtskillnad mellan lovprisning och tillbedjan – och är inte ensam om den distinktionen bland dem som forskar i Psalmerna.

Medan lovprisningen med rätta uttrycker allt det vi kan veta om Gud: god, helig, rättvis, kärleksfull, trofast, allvetande, allsmäktig, mäktig, medkännande, barmhärtig, storsint, generös, evig, allseende, undergörande, ja, jag slutar listan här, för jag kunde annars hålla på länge, så handlar tillbedjan om något mer och svårare: en attityd av beundran, vördnad och kärlek som inte saknar skäl, men där fascinationen är större än alla ord som står oss till buds: vi betraktar i hänfördhet.

Jag tror det är här Inkarnationen kommer in i bilden: Inkarnationen (för dig som råkat börja läsa del 11: detta att Gud blev människa, av Latinets in ‘i’ + carnis ‘kött’) är ingen egenskap som Gud har lik de övriga nämnda ovan — ja, det skulle i så fall vara “egenskapen” av att blivit människa, men är det en egenskap? Jag vet inte riktigt. Jag tror inte någon annan riktigt vet heller. Och det är när vi närmar oss det som vi inte riktigt kan katalogisera eller “bocka av”, det är då vi får anledning att tillbedja. Är Inkarnationen ett under, som brödundret, eller när Jesus gick på vattnet, eller uppväckte Jairus’ dotter eller botade en blind? Jag har känslan, nej övertygelsen: mer än ett under; ett under så stort att det övergår, transcenderar, miraklets kategori som sådant.

Kanske är att stilla sig inför Inkarnationen själva kärnan av vad sann Gudstillbedjan är. Kanske var det detta Tomas gav uttryck för när han till slut tror på Jesu kroppsliga uppståndelse från de döda:

“Tomas svarade honom: ‘Min Herre och min Gud!'” (Joh 20:28)

Leave a Reply

Your email address will not be published.