Verkar det här med Inkarnationen bli lite för komplicerat, lite för teoretiskt? Treenigheten… ett ord som inte ens finns i Bibeln. Kristi två naturer … inte heller i Bibeln. Så varför bry sig? OK, så du intresserar dig inte för Gud, hurudan Han är? Fair enough!

Men Han intresserar sig för dig, faktiskt innan du börjar intressera dig för honom. Det kan vi med rätta kalla “den förekommande nåden”, och det har jag ett bra bibelord för:

“Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. …Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” Rom 5:6,8 (B2K)

Det här intresset från Guds sida var alltså inte något avlägset “fly by”, att han liksom spanade in människor, så där som vi ibland kan göra, lite av nyfikenhet eller bara för att “ha koll”. Gud är inte sådan. Han bryr sig. Detta kan man nu förhålla sig till på två sätt: genom att rycka på axlarna och säga: (just ingenting), eller kanske genom att vara lite lagom religiös och gå i kyrkan på söndag (en lätt uppoffring för att kunna känna sig god och lite bättre än hedningarna omkring en i allmänhet).
Det andra sättet är att fundera och intressera sig för en Gud som handlar så. Alltså: att inte endast ta emot frälsningsgåvan och knappast ens säga “Tack”, och sedan glömma Honom som gav.
För håll med mig: när vi ger gåvor, eller gör något bra för andra, visst vill vi gärna höra ett “tack”? Och visst vill vi helst att den som mottagit skall se oss i ögonen och se Vem som gav, inte bara öppna paketet och se “vad man fick”?
Vad har vi för anledning att tro att Gud skulle vara annorlunda? Det är en riktig fråga, inte ett retoriskt påstående. (Skriv i kommentarsfältet om du kommer på något…)

Och om nu frälsningen inte är ett “paket”, löskopplat från givaren, så att “när man fått det så har man fått det”, utan något som står i levande och oupphörlig relation till Honom som gav och ger frälsningen, då träder det hela in i ett annat och mycket allvarligare läge.
Man kan inte “ha” sin frälsning, kort sagt. (Man kan inte “ha” den helige Ande heller.) Häpp!

Det eviga livet består i gemenskap med Gud:
“Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus” Joh. 17:3 (B2K)
Den grekiska grundtextens verbform för “känna” (ginosko) är rätt tydlig här: det handlar inte bara om att känna i nuet (de olika nu:n när man känner för att känna efter), och absolut inte om att endast en gång ha lärt känna (någon gång måste för övrigt ha varit den första, och även om man sakta växte in i en medveten gudstro ur barnatron), utan om att kontinuerligt, pågående, stå i förbindelse med (grammatiskt heter det “parataktisk aspekt”); alltså att leva i en “lära-känna-gemenskap-med” Gud genom Jesus; vem han är och vad han gjort.

Inkarnationen handlar intensivt och innerligt om vem Gud i Kristus är.
Du bör bry dig.