Monthly Archives: December 2021

Inkarnationen, del 20: Vår tillgång till Jesu mänsklighet

Inkarnationen

Jesus är sådan som varje människa borde vara. Ett ideal.

Men den populära frasen “vad skulle Jesus göra” (Eng. “what would Jesus do”, WWJD) kan trivialiseras till efterhärmning, men blir då något yttre endast.

Sant lärjungaskap kommer till, har sitt ursprung och startpunkt i försoningen, där Sonen som Gud och människa, samtidigt, men utan sammanblandning, bar bort synden.

Genom sin uppståndelse som människa ger han oss människor tillträde till sann mänsklighet, även om vi, olikt Jesus, fortfarande är klädda i förgängliga kroppar, medan han i en förhärligad. Dock är det detta vi kan se fram emot.
Så lärjungaskap är inte något jordiskt endast, utan syftar till något större.

Synden skall inte definiera oss människor. Vårt sanna, ursprungliga, skapelsegivna jag är i den försonade gemenskapen med Gud.
Efter syndafallet kan vi inte återvända och få tillträde till Eden utan måste gå via Golgata för att finna Guds avbild med människan.

Detta kan vara vår verklighet när vi vandrar i Anden.

Inkarnationen, del 19: Jesus är Gud och människa

Inkarnationen, Människan

Jag skriver “Gud” före människa för den Person som blev människan Jesus från Nasaret fanns före födelsen i Betlehem.

Han fanns som Sonen utanför tiden som del av den treeniga gudomen.

Men när han föddes av jungfrun Maria (tillkommen på ett unikt och mer än övernaturligt sätt: genom den helige Ande) så var det samma Person, samma identitet, samma personlighetskärna. Människan Jesus var – och är – samma person som Sonen i gudomen.
“Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild” (Hebr 1:3)
“Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd” (John 1:18).

Det är därför Jesus kan säga till Filippus “Den som har sett mig har sett Fadern” (John 14:9) för även om det finns tre personer i gudomen: Fadern, Sonen och Anden, så finns det ändå något som förenar dem: alla är de Gud.
Jesus är inte Fadern, men lika mycket Gud, och alla personer i gudomen delar allt i en enhet: “‘Vilket är det främsta av alla buden?’ Jesus svarade: “Det främsta är detta: Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en” (Mark 12:28-29).
— Ja, faktiskt. Det finns ett “bud”, oftast bortglömt, som kommer före “det dubbla kärleksbudet”, att Gud är en.

Denne ene och ende Gud blev alltså människa. Under av under! Inte undra på att änglarna sjunger!
“I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”
Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
‘Ära åt Gud i höjden,
och frid på jorden
bland människor
som han älskar’.” (Luk 2:11-14)

Sonen upphörde/upphör inte att vara Gud när han blev/är människa (Jesus i himlen nu är fortfarande också människa), men han lade till sin gudomliga natur något mer:
den mänskliga.
Formeln som använts är denna: “sann Gud och sann människa”. Den innebär, vad beträffar det mänskliga, att Jesus är den sannaste människa som någonsin levat: Hans mänskliga natur karakterieras inte som vår av synden, utan av hur människan var tänkt i skapelsen: som Guds avbild.

Sonen blev fullt ut människa. O, Helga Natt!

Sakramentalismens tystnad

Omvändelse, Samfund

“Välkomna på Drop-in-Dop! Vi bjuder på tårta till två personer. Tag med personbevis. Välkomna in!”

Så (ungefär) stod det på sandwich-plakat på trottoaren utanför Oscars kyrka i centrala Stockholm en solig sommardag härom året .
När man erbjuder dop på detta sätt faller alla teologiska argument för barndopet. Då har det blivit vidskepelse.

Varför protesterar inte kyrkoherdar och präster i gemen oftare mot utvecklingen i Svenska Kyrkan (pol.)?
Jag tror det hänger samman med sakramentalismens tystnad, dvs att dop och nattvard får göra jobbet. Kyrkans prästerskap låter de folkvalda, politikerna stå för talandet. Och för all del: “Bit inte den hand som föder dig”; man är anställda och politikerna är arbetsgivaren.

Vad gör detta med Evangeliet om Jesus i Svenska kyrkan? Jo, det blir outsagt, tyst. Förkunnelsen om omvändelse och tro (Markus kap 1) på Jesus som gensvar på det glada budskapet ersätts med tro på Kyrkan och att när dess ämbetsbärare utför handlingar som dop och nattvard (allt oftare kallat “mässa”, dvs mässoffer i romersk-katolsk mening), då agerar Gud.
Så fungerar sakramenten i folks sinnen och medvetanden som något som sker per automatik. Men vad är det som sker? Prästerskapet vill gärna säga “frälsning”, men gör det inte, för det vore magstarkt otroligt att offentligt lova något sådant. I stället blir det tyst.

I stället för att Kyrkan/Församlingen pekar på Jesus, blir textläsningar och predikan medel för att Evangeliet skall få folk att tro på Kyrkan; att den har gåvor (frälsning) att ge. Men Kyrkan är inte autonom, den är huvudlös utan Kristus. Förbindelsen upprätthålls genom förkunnelse, omvändelse och tro; att individer av den helige Ande får uppenbarat i sina hjärtan vem Jesus är (Matt 16:16, 17) .

Vad händer när man i kristenheten abdikerar från tänkandet, när dop och nattvard får stå för förkunnelsen? Samma tendens finns inom frikyrkligheten – det går att vara “troendedops-sakramentalist” också, och att “ta emot förlåtelse i vid Herrens bord” har ersatt delandet av brödet mellan troende för att förkunna Jesu död till dess han kommer.

Udden tas av Evangeliet. Sprängkraften till förvandling neutraliseras.
Det blir tyst.

Ämbetshybris

Ledarskap, Samfund

Vad är det som gör, att allt fler frikyrkopastorer sätter på sig rundkrage? Ja, inte hel förstås, en sådan som går runt halsen, och absolut inte med två smala rektangulära snibbar nedåt där slipsen brukar sitta, utan diskret, så att endast en knapp decimeter vitt syns framtill?

Kan det vara att signalera, att man tillhör ett särskilt stånd, människor med en särskild ställning mellan Gud och människor “i kraft av Ämbetet”, människor som har en egenskap som gör att de kan dela ut sakramenten så att de gör verkan?
Men är inte det bara kännetecknande för katolska kyrkans präster?
Där finns förstås – hederligt nog! – läran fullt utvecklad och ligger fast.
Men inom frikyrkligheten, dit man ur “moderkyrkans” dvs Romersk-katolska kyrkans perspektiv, även måste räkna den lutherska kyrkan (som i Sverige i kraft av det politiska läget på 1500-talet kom att bli statskyrka, och efter “skiljandet från staten 2000”, en politikerkyrka), där attraheras präst-/pastorskapet av att få ha en status över och annorlunda än “lekfolket, lekmännen”, det vill säga “vanliga” församlingsmedlemmar eller kyrkobesökare.

Varför? Alla förklaringar lyser med sin outtalade frånvaro.
Istället är det ett ständigt framflyttande av positionerna; små, små steg i taget, små praktiska steg som sammantagna skapar i människors sinnen en bild av Pastorn som något annorlunda, någon med speciell kontakt med, speciell närhet till, och speciell tillgång till Guds rikedomar, inte minst i att kunna uttala avlösning, dvs att tillsäga människor syndernas förlåtelse efter det att dessa läst med i syndabekännelsen.

Hur har det blivit så? Det är frågan. Men det fungerar i alla fall så, att olika samfund har sina vigningsgudstjänster, när det som gått igenom präst/pastorsutbildningar avskiljs till tjänst i respektive samfund. Pampigast är det förstås i Svenska Kyrkan, med de färgglada skrudarna, tätt följt av Equmeniakyrkan, med något mer återhållen färgprakt. När kommer de andra efter?

Å vems vägnar gör man så, och vad finns det för underlag i Skriften för det hela?
Vad är det som gör, att även EFK- och Pingstpastorer (SAM var tidiga) nu behöver ta på sig krage? Är det för att bli egenkänd som tillhörande ett särskilt skrå?

Vad tror man sig vinna med det hela?
Är man säkra på att de människor man betjänar inte berövas frimodighet till egen direkt gemenskap med Gud genom Ordet och Anden?

Ej legitimt att biskopar yttrar sig?

Kyrkan, 'Kristi Kropp', Lokalförsamlingar, Omvändelse, Samfund

Turerna efter senaste Kyrkomötet för Svenska Kyrkan (pol.) blottlägger problematik inom kristna organisationer i allmänhet.

“Med vilken legitimitet driver biskopar en stark linje mot beslutet?” frågar retoriskt Tisell och Hammar (Kyrkans Tidning 28 november 2021). De menar att eftersom Läronämnden i SvKy (pol.) (samtliga biskopar plus åtta ledamöter valda av Kyrkomötet, med ärkebiskopen som ordförande) inte yttrat sig i frågan om Israel som apartheidstat, så bör biskopar inte låta sina röster höras i media. Framför allt skall de akta sig för att kritisera ett beslut som det demokratiskt valda kyrkomötet tagit.

Ett dilemma.
Tisell och Hammar argumenterar vidare: “Svenska kyrkan har i sitt internationella arbete oftast en folkrättslig och inte teologisk argumentation. Detta har troligen sin grund i en lång tradition som folkkyrka och statskyrka där kyrkan lagt sig vinn om att i politiska frågor använda det språkbruk som hela samhället omfattar.”
I klarspråk: Svenska Kyrkan (pol.) skall tänka politiskt, argumentera politiskt, agera politiskt, vara politisk, och här skall biskopar inte lägga sig i.
Inte ens i denna argumentering är man emellertid konsekvent: det var en lärofråga att fördöma apartheidregimen i Sydafrika: “Det betraktades som omöjligt att samtidigt vara kristen och att ge sitt stöd till apartheid. Här stod själva bekännelsen på spel. Att gemensamt stå upp mot apartheid i Sydafrika blev en bekännelsefråga för hela Lutherska världsförbundet och många andra kyrkor omfattade samma teologiska förhållningssätt.”
Men att tydligt insinuera att Israel är en apartheidstat (dvs att bära falskt vittnesbörd mot sin nästa) skulle då inte vara en lärofråga.

Vari består dilemmat?
“Just därför att vi båda är insatta i frågan är vi därför bestörta över kyrkomötets beslut. Som biskopar älskar vi vår kyrka och är positiva till dess strukturer. Det hindrar oss inte från att i detta fall ta kraftigt avstånd från det beslut kyrkomötet fattat” hade biskoparna Sören Dalevi (Karlstad) och Åke Bonnier (Skara) skrivit i Kykans Tidning 26 november 2021.
Problemet ligger i uttrycket “positiva till dess strukturer”, dvs organisationen som sådan med folkvalt politiskt Kyrkomöte som högsta beslutande instans. Däremot “älskar vi vår kyrka”. Det finns en skillnad i att älska och att vara postitiv till.

Det dilemma jag försöker belysa är likadant för alla samfund och kristna föreningar (församlingar) i den mån man separerar det andliga och det profana ledarskapet. Det sker när man i frikyrkoförsamlingar håller sig med en separat församlingsledning (“äldstekår” enligt gammalt pingstspråkbruk) och styrelse. Tidigare utgjorde äldstekåren/församlingledningen styrelsen även i icke-läromässiga, själavårdsmässiga frågor. Frågor av praktiskt natur sköttes av församlingstjänare (“diakoner” i tidigare språkbruk). De var ofta adjungerade till styrelsen (=äldstemötet) när frågor som gällde deras verksamhetsområden skulle behandlas, men bara då. Förebilden var i Nya testamentet, naturligtvis (Apg 6:1-6; Tit 1:5-9; 1 Tim 3:1-13).

Inom Evangeliska Frikyrkan rasar nu i församlingarna lokalt en debatt om man skall bejaka “homosexeulla äktenskap” (citationstecken av läromässiga skäl, ej lagstiftade). Den är av betydelse för hela den evangelikalt/karismatiska rörelsen. Pingstsamfundet (ibland “Pingst”, ibland “Pingst-fria församlingar i samverkan” – ingen har hittills kunnat förklara skillnaden) ruvar i vassen och avvaktar beslutet och kommer antagligen att falla in i ledet; man har ingen tradition av samtal till beslut såsom den tidigare Örebromissionen.

I denna fråga blottas, blottläggs, samma dilemma som den i Svenska kyrkan (pol.) angående beskyllningen av Israel att vara apartheidstat, nämligen demokratins.
Svenska frikyrkoförsamlingar är uppbyggda enligt den folkrörelseuppkomna föreningsmodellen, och där församlingsmötet är högsta beslutande instans. Liksom i Svenska Kyrkans (pol.) Kyrkomöte kan församlingsmötet teoretiskt sett fatta vilka beslut som helst.
I frikyrkoförsamlingar kommer ett beslut dock endast att gälla den lokala församlingen (föreningen), medan det för SvKy (pol.) blir legalt bindande för alla församlingar.
Här finns alltså en skillnad: SvKy (pol.) är samfundsstyrd från toppen, medan frikyrkosamfund styrs av församlingsrepresentanter från församlingar (lokala kristliga föreningar), men endast i teorin: det är endast så länge frikyrkoförsamlingar är troendeförsamlingar, baserade på individers personliga omvändelse och tro som denna skillnad kan bestå. I SvKy (pol.) behövs varkendera för att vara medlem och därmed kunna besluta i Kyrkomötet.
Teoretiskt sett, om frikyrkförsamlingar skulle teologiskt förvandlas, så att omvändelse och tro skulle urgröpas eller relativiseras eller ges ny innebörd, så hamnar man i samma sits som Svenska kyrkan (pol.), att demokratin råder – dvs om frikyrkosamfunden dessutom skulle börja toppstyra de lokala församlingarna.

Problemet består i när Guds församling, den globala Kyrkan, på olika lokala plan (Sverige, Samfund, Lokala föreningsförsamlingar) börjar styras , inte utifrån ett andligt, teologiskt perspektiv där Bibeln är läromässigt rättesnöre, utan utifrån ett sekulärt världsligt (dvs där Bibeln, Guds Ord sätts ur spel) sätt att tänka.

Det var inte därför att matutdelningen till de grekisk-talande änkorna som omnämns i Apg 6 skulle vara oandlig som apostlarna utsåg medhjälpare/diakoner (dessa skulle också vara fyllda av ande och tro), utan för att de själva skulle kunna ägna sig åt bön och undervisning.

“Hela jorden är Herrens”, och Guds församling skall ledas andligt.
Det finns något oroande gnostiskt i uppdelningen församlingsledning/styrelse (biskoparnas läronämnd/Kyrkomötet).

Det är legitimt att biskopar (i bibliskt språkbruk: äldste, församlingsledare, herdar, se Apg 20:17, 28, dvs även kyrkoherdar och komministrar) inte bara yttrar sig, utan även griper rodret och styr, dvs leder som uttryck för att vara andliga tjänstegåvor (bättre term än “ämbeten”) givna till Församlingen, Ef 4:11-16, såväl i frågor som gäller Församlingens/Kyrkans förhållande till Israel och det judiska folket som när det gäller äktenskap och homosexualitet. Endast genom förkunnelse, proklamation och undervisning utifrån Bibeln kan människors sinnen förnyas och bejaka det Skriften säger.

Svenska kyrkan har ett stort dilemma pga dess struktur. Potentiellt gäller detta även frikyrkoförsamlingar.
Må vi bedja för alla kristna andliga ledare, inklusive Svenska kyrkans biskopar – även om vi inte är medlemmar i organisationen som sådan – att de må få styrka att stå för sanningen sådan den är uppenbarad i Guds ord! Kristi Kropp är en.