Jag skriver “Gud” före människa för den Person som blev människan Jesus från Nasaret fanns före födelsen i Betlehem.

Han fanns som Sonen utanför tiden som del av den treeniga gudomen.

Men när han föddes av jungfrun Maria (tillkommen på ett unikt och mer än övernaturligt sätt: genom den helige Ande) så var det samma Person, samma identitet, samma personlighetskärna. Människan Jesus var – och är – samma person som Sonen i gudomen.
“Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild” (Hebr 1:3)
“Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd” (John 1:18).

Det är därför Jesus kan säga till Filippus “Den som har sett mig har sett Fadern” (John 14:9) för även om det finns tre personer i gudomen: Fadern, Sonen och Anden, så finns det ändå något som förenar dem: alla är de Gud.
Jesus är inte Fadern, men lika mycket Gud, och alla personer i gudomen delar allt i en enhet: “‘Vilket är det främsta av alla buden?’ Jesus svarade: “Det främsta är detta: Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en” (Mark 12:28-29).
— Ja, faktiskt. Det finns ett “bud”, oftast bortglömt, som kommer före “det dubbla kärleksbudet”, att Gud är en.

Denne ene och ende Gud blev alltså människa. Under av under! Inte undra på att änglarna sjunger!
“I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”
Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
‘Ära åt Gud i höjden,
och frid på jorden
bland människor
som han älskar’.” (Luk 2:11-14)

Sonen upphörde/upphör inte att vara Gud när han blev/är människa (Jesus i himlen nu är fortfarande också människa), men han lade till sin gudomliga natur något mer:
den mänskliga.
Formeln som använts är denna: “sann Gud och sann människa”. Den innebär, vad beträffar det mänskliga, att Jesus är den sannaste människa som någonsin levat: Hans mänskliga natur karakterieras inte som vår av synden, utan av hur människan var tänkt i skapelsen: som Guds avbild.

Sonen blev fullt ut människa. O, Helga Natt!