Jesu Kristi försoning är grunden för vår tro, och även grunden för vår vandring i tro. Hur lever vi ut denna aspekt av det kristna livet i den kristna gemenskapen?

Medan Kristi försoning är fullkomlig och vi fullkomligt förklarade rättfärdiga, så brister vi ofta i vår vandring, dvs i vår helgelse. Att leva med försoningen behöver därför innefatta en bearbetning av det centrala i försoningen: syndernas förlåtelse och det faktum att även vi kristna sårar och skadar varandra.

Fader vår-bönens: ”förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter/har förlåtit dem som står i skuld till oss” gäller även oss sentida lärjungar, tidsmässigt på andra sidan Kristi fullbordade offergärning. Jesus är mycket tydlig med att om vi inte också förlåter, uteblir Guds förlåtelse för oss. Så kommenterar Jesus bönen Fader Vår. Är det verkligen så allvarligt? Vad innebär det då konkret, med avseende på vad det är att förlåta om man drabbats av en oförrätt? Hur gör man när man förlåter? Måste man ha förtroende för en annan människa som gjort en illa, och så bli ”dörrmatta” åt möjlig fortsatt ondska? Eller måste man inte det fast man förlåter? Vad ligger inte i förlåtelsen? Är ”hjärnsläpp” tecken på att man förlåtit, hos såväl Gud som människor, eller betyder att ”glömma” att inte tänka på?

Hur kan man förlika/försona sig om man förgått sig mot och skadat en annan? Om jag som kristen betett mig svekfullt mot min medmänniska, hur finner jag då upprättelse från vad jag förbrutit? Är det ens nödvändigt? Räcker det inte med att hänvisa till att ”försoningen täcker allt” och säga ”du får förlåta” och så själv gå vidare – eller gör det inte det? #metoo var en liten väckarklocka om det ljusskygga i sådant resonemang. Men hur fungerar ”omvändelse” i relation till begrepp som ”känna ånger/ruelse”, ”göra bättring”, ”gottgöra” och ”ställa till rätta så långt möjligt” in i bilden? Eller gäller omvändelse med konsekvenser inte för redan kristna? Hur förhåller sig förlåtelse till ”försoning” i vår relation med varandra? Vem skall försona sig med vem?

Vem skall ta ansvar och initiativ till förlikning? I en kristen församlingsgemenskap är tanken att vi skall leva nära varandra. Vad innebär i detta sammanhang ”att bry sig om”? Hur kan man som bredvidstående förhålla sig till konflikter så att man inte blir en likgiltig medmänniska som genom passivitet möjliggör övergrepp eller omöjliggör försoning? Jesus’ exempel med att tvätta lärjungarnas fötter inför påskmåltiden (Joh 13) var något vi skulle praktisera. Vi tvättar inte varandras fötter med tvål och vatten. Något måste Jesus ha avsett. Om det inte innebär att förmana (uppmuntra/tillrättavisa) varandra, vad innebär det då?

Hur kan den drabbade, förövaren och alla vi som står bredvid bäst förhålla oss, dvs hur kan förtroende återuppbyggas efter övergrepp så att gemenskap blir möjlig? Alltför många vittnar om olika former av övergrepp i kristna församlingar för att dessa frågor skall kunna betraktas som perifera och oväsentliga. I den del fall är församlingar destruktiva miljöer, det kristna namnet till trots. Hur vi hanterar dessa frågor är avgörande för om en församling skall kunna vara en frisk och helande miljö.

Boken “Förlåtelse som nödvändig frihet“
söker ge svar på dessa frågor och konkret visa på ett levbart sätt att förhålla sig till dem.