Massiv attack från Hamas och Islamiska Jihad på morgonen den 7 oktober, 50 år plus en dag efter Jom Kippur-kriget, denna gång åter vid en högtid, Lövhyddohögtiden och Torahs glädjefest.

Jom Kippur, den stora försoningsdagen. Lövhyddohögtiden: till minne av ökenvandringen på väg från slaveriet i Egypten till det land deras förfäder blivit lovade av Gud. Torahs glädjefest: De tio Buden och mycket annat som ligger till grund för all västerländsk civilisation.

De som attackerar Israel som nation, och de judar som lever där, hatar den Gud som det judiska folket kallats av. Hatar? Vad skall man annars kalla det krig som nu pågår? Civila, barn, äldre, kvinnor och män, soldater, förs till Gaza som gisslan. Man filmar det barbari man ser som sin stolthet. Människoliv betyder ingenting.

När den israeliska armén beskjuter Hamas’ raketramper – ofta inhysta i skolor, sjukhus – varnar den befolkningen för vad den måste göra, och söker minimera civila offer, och för övrigt behandlar militära fångar enligt krigets lagar. Hamas går nu medvetet in för att mörda, lemlästa och förstöra. Hatet riktar sig mot judar för att de är judar. Släktskapet med Nazismen är klart. Men Hamas är värre i ett avseende: Inte ens den egna befolkningen har de hjärta för. Den utsätts och offras av mediala skäl.

Jag tror det är dags för det anti-sionistiska teologiska hatet att besinna sig: är man av samma skrot och korn som Hamas, dvs förvägrar det judiska folket rätt att leva i det land som Abraham utlovades, för övrigt förnekar det rätten att leva överhuvud taget?

När skall poletten trilla ned?: “När det gäller evangeliet är de [judarna] fiender för er skull, men när det gäller utkorelsen är de älskade för fädernas skull, för Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse.” Rom 11:28-29

Stor sorg och stor upprördhet.