Joel Halldorf skriver vackert och inlevelsefullt om Maria i Dagen idag:

“Han som innesluter hela världen i sin hand, ligger innesluten i hennes livmoder. Han som ger föda åt djuren, åt korpens skrikande ungar, ammar hennes bröst.”

Jag tror också vi måste tänka så, för att riktigt ta till oss den biologiska dimensionen av inkarnationen, dvs Guds människoblivande.  Ignorera Maria, och Jesus blir inte sann människa.

Jag är också en gammal vän till Magnificat, Marias lovsång, i Lukas kap 1.

Men Joel  kantrar betänkligt i sin teologiska bearbetning av temat:

Svärdet som enligt Symeons profetia skulle gå genom Marias hjärta blir nu inte längre, som hos de flesta exegetiska kommentarer, hennes egen brottning med Sonens identitet, utan något som är en funktion av kristenhetens organisatoriska uppsplittring i samfund.

Och kanske märkligast av allt: “När Jesus ber om enhet mellan kristna för att världen ska tro så är det inte bara för att enheten i sig är ett vittnesbörd. Det handlar också om att enheten gör vittnesbördet sant.”  Det Joel Halldorf tar upp som exempel (Maria-dyrkan/vördnad, tungotal, helande) är inte centralt i Evangeliets förkunnelse.  Om någon kyrka/samfund lägger tyngdpunkten i sådana ting sker en kantring.

Då måste vi fråga oss: vittnesbördet om Vad?  Är vittnesbördet ett vittnesbörd om oss själva som samfund eller om våra särskiljande tyngdpunkter?

Eller, vilket jag menar: vittnesbördet är Skrifternas vittnesbörd om att Jesus är Kristus, Guds Son, Frälsare och Herre;  och i apostlarnas i Evangelierna vittnesbörd om att Jesus är uppstånden.

Fokus ligger inte på oss eller vår trosformulering eller -praktik.  Fokus ligger på Gud och vad Han gjort i Kristus.
Detta hade Maria fått insikt i.  Hon var unikt Herrens tjänarinna.
Jag prisar gärna henne salig.
Tillsammans med Maria får vi tacka Gud genom Kristus för frälsningen.
Honom, endast, tillhör äran.