Medlad Nåd; Förmedlad Nåd?

 

Det finns bara en Gud, och en Medlare mellan Gud och människor; en människa: Jesus Kristus, skriver Paulus.

Ändå förekommer talet om Förmedlad Nåd, och med det menar man Sakramentell Nåd, dvs att Gud verkar genom t.ex. dop och nattvard, oberoende av människans tro.

Olika samfund har olika teologiska system.  Jag är inte ute efter att kritisera t.ex. sakramentsförvaltningen inom Svenska Kyrkan, och än mindre – inte alls! – att ifrågasätta tron hos människor som där har sin andliga hemvist. Det känns närmast dumt att överhuvudtaget skriva detta, och jag har förstås kristna vänner där som jag hyser den högsta respekt för i deras andliga tjänst.

Men nu talar jag om väckelserörelser som t.ex. Pingströrelsen och Livets Ord (att jag inte här nämner EFK beror på att man inom denna har en mycket mer medveten evangelikal profil).  Jag förstår inte glidningarna in mot sakramentalismen, mot den förmedlade nåden. Sett utifrån dessa rörelsers teologisk profil är utvecklingen förvånande, svårbegriplig och framförallt onödig.
Och påfrestande: man har inte den avspända och naturliga attityd till sakrament som finns i de “historiska kyrkorna;” det är något nytt som skall erövras, och tafattheten är stor.  Allt blir så konstlat.

Varför duger inte människans omedelbara gudsmöte genom tro på Medlaren Jesus?
Varför får inte dopet vara en bekännelsehandling till tron på Jesu verk och överlåtelse till lärjungaskap?
Varför får inte brödsbrytelsen vara en minnesgemenskap på lika villkor kring vad Jesus gjort och vad Han betyder?

Är det månne så, att pastorerna vill att folket skall vara beroende av dem?
Finns det två klasser: pastorerna  (inom de “historiska kyrkorna”: de präst- eller diakonvigda, där några blivit biskopar) och ‘lekmännen’?
Är Nåden bara åtkomlig om den förmedlas av en av en biskop vigd präst:  dvs motsvarande beträffande pastor: avskild centralt inom samfundet?

Det verkar alltså som att auktoritetstron; den hierarkiska pyramiden, är sakramentalismens kärna; en fråga om makt, kontroll och mot detta gensvarande beroende.

Skulle Jesus, evangeliernas Jesus, känt igen sig?  Skulle Han som sänt Anden behöva detta?

2 thoughts on “Medlad Nåd; Förmedlad Nåd?

  1. Så är vi där igen. Den eviga diskussionen om att vi ska kunna tro vad vi vill och handla hur vi vill. För det är hur vi känner som räknas. Och då kan man också snabbt avfärda dom som inte känner rätt. De är inte omvända nog.

    Bibeln och sakramenten är nådegåvor som vi fått som hjälp. De är inte frälsande i sig, men de hjälper oss att nå frälsning. Vi tror inte på Bibeln utan på Jesus. Ändå fäster vi vikt vid vad Bibeln säger. Vi går inte bara förbi och rycker på axlarna. Men vår tillit har vi till Jesus. Ingen/inget annat. Och Jesus möter vi i Bibeln.

    Kyrkan är ett skal som skyddar tron. Man kan vara kristen utan den. Men det är vanskligt att bara styras av sina egna infall. Kyrkan har förmedlat tron genom århundraden. Traditionen är något att ta på allvar. En lång räcka av de som gått före oss i tron och hittat fram. Varför skulle vi förkasta deras erfarenheter?

    1. Förstår inte riktigt hur du kopplar det du skriver om att det är “hur vi känner som räknas,” och att “bara styras av sina egna infall” till mitt blogginlägg.
      Bortsett från det, tycker jag vi har samförstånd.
      Vi ser uppenbarligen från olika synvinklar, men jag tror: in mot mitten.
      En tanke dock om Kyrkan som skal (du använder den bilden i ett annan kommentar också). Varför just skal, varför inte hud?
      Även de som gick före och som inspirerar oss var människor, och jag tror Kyrkan byggs upp av just sådana.
      En levande tradition, således.
      Välsignelser,

Leave a Reply

Your email address will not be published.