Om man läser Peter Halldorfs högframlyfta artikel “Gå korsets väg i ekumeniken” (Dagen 2014-04-17) så slås man av dess absolut totalitära anspråk: “Sådan är korsets väg, och någon annan väg finns inte om de splittrade kyrkorna ska kunna enas.”
I ingressen har dessutom påmints om att “bakom alltför självsäkra omdömen framträder ett psykologiskt fenomen som Tomas Tranströmer satt ord på: ‘Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet det inte.'” Men detta gäller förstås inte Peter Halldorf själv.
Kanske har han rätt, för övrigt, om hur kyrkorna skall kunna enas: att alla skall inta andra positioner än sin egen; det vill säga (för allt tal och all text skall tydas i ett livssammanhang, och vi är säkerligen inte ämnade att hamna i tolkningsmässig relativism): då skall det bli uppenbart att endast de ortodoxa kyrkorna och den romerskt-katolska har en syn på brödsbrytelsen; dvs nattvarden, dvs den romersk-katolska mässan, dvs den ortodoxa eukaristin, enkannerligen i dess ursprungliga koptiska form och innehåll, som är den rätta. Ur dess mystik uppstår antagligen ett lika mystiskt och motsägelsefullt språk som det Peter Halldorf använder.
Antingen får man begapa det, eller så gör man det inte.
Men låt oss återvända till själva ämnet: de kristnas enhet, det som kallas ‘ekumenik’!
För det första kan vi konstatera, att denna Andens enhet redan finns mellan Guds barn, de som tror på Jesus. Vi uppmanas bevara den genom fridens band.
(Att sedan kyrkohierarkierna har problem med varandras anspråk ligger på en annan, och inte helt verklighetsangelägen, nivå.)
Om vi då läser Johannes 17, så framstår ett tema mycket tydligt (om inte av andra skäl så för att det uttryckligen nämns så ofta): Guds Namn.
Namnet står för personligheten. Guds personlighet har uppenbarats framförallt i israeliternas uttåg ur Egypten och i Jesus’ uttåg ur världen, det som han fullbordade i Jerusalem (Se Lukas 9:31 enl. NT-81/B2000)
Och slutsatsen: vår enhet ligger i vad Jesus gjorde DÅ för mänsklighetens frälsning; det som vi kan minnas vid varje brödsbrytelse, och särskilt vid Påsktiden varje år. Men det hände EN gång och det HAR hänt. Däri ligger vår enhet. Och denne Frälsare är uppstånden och lever, halleluja! (Klockan har just passerat 24 till Påskdagen!)
Enheten kan knappast ligga i västkyrkliga eller östkyrkliga mässor eller eukaristier, som på ett språk bortom alla begripligheter hävdar att Kristus offras igen varje gång, och heller inte i de kyrkliga makthierarkier som krävs för att hålla igång hela denna apparat.
Var det där ovördsamt uttryckt? Det var det inte.
Jag välkomnar varje Jesustroende patriark eller metropolit eller kardinal eller biskop eller munk eller nunna eller vanlig präst och pastor som min broder och helsyskon i tron på Kristus, trots det som jag menar vara konstigheter.
Den stora frågan är, hur jag anses av dem? Vill de i enhetens namn också ‘inta min position och göra den till sin’? Eller är detta den stora hädelsen, majestätsbrottet, att inte anse sig behöva av kyrkliga ämbeten sakramentellt förmedlad nåd?
Ja, detta är verkligen oerhört, och har så alltid varit: att en människa ‘bara’ genom sinnesändring och tro skall kunna bli och vara kristen!
(Enligt min läromässiga uppfattning bör hon även låta döpa sig, för att identifiera sig med Kristi död och uppståndelse och som en invigning till efterföljelse i liv, men detta är en troshjälpande handling – liksom bruket av brödsbrytelsen, för att ständigt minnas, och gärna med djup andlig sinnesrörelse, det centrala i tron; men jag menar inte att något av detta är frälsande; se rövaren på korset: den enda människa vi med säkerhet vet blev frälst!)
Jesus bad verkligen om enhet mellan dem som tror på honom, och inte minst att de i världen skulle bevaras från den värld de frälsts ut ifrån.
Läs gärna Johannes 17 igen!
Det vi just har firat, Jesu död och uppståndelse är det vi är enade kring. Att han predikade och botade, att han ska komma åter kan vi också vara överens om.
Sen lever vi i våra traditioner. Vanligtvis väljer man inte, utan hamnar av olika anledningar i någon av de kristna sammanhangen. Inte sällan födsel och ohejdad vana.
Sakramentssynen inser jag skiljer sig åt. Det är smärtsamt, men även i det ska vi kunna leva i respekt för varandra.
Öppenhet och att lära av varandra kan också hindra sektbildningar.
Bra. Håller med dig igen.
Hur definierar du förresten ‘sekt’?
Tack en gång till, Bo Krister, för din tydliga beskrivning av Andens enhet. Precis så är det för mig också. Tänker tillbaka till min pastorstjänst i Gnesta och Järna, slutet på 1970-talet och början på 1980-talet, då jag deltog i en ekumenisk präst- och pastorsträff hemma hos en domprost inom Svenska kyrkan (för övrigt frimurare). Med i samlingen fanns biskop Åke Kastlund, Strängnäs. När jag för att komma åt från det framsatta på bordet, säger: “Åke, kan du räcka mig fatet där…”, stelande ansiktet på domprosten och han närmaste försökte ursäkta min respektlöshet inför biskopen. Det domprosten inte visste, var att biskop Åke Kastlund och jag sedan en tid hade en Andens gemmenskap, där ingen av oss ansåg sig vara förmer än den andre inför Gud.
En vacker berättelse, Sigvard. Ja, det finns, tack och lov, sådana på ‘höga positioner’ som vet vari deras kristna identitet består. Svårigheten för ‘oss vanliga’ består väl i att bemöta dem där.
En sekt är en sluten rörelse där en stark ledare, eller ett ledarteam, styr med järnhand. Det är ledarna som avgör vad Gud vill. Medlemmarna kontolleras. Ifrågasättande bedöms som otro. Mår någon dåligt är detta bevis för bristande tro.
I en sådan miljö växer förljugenhet och rädsla. Och Gud blir underordnad dom som tror sig veta.
Men om vi lever i dialog med varandra tror jag att sådant kan undvikas. Eller så har jag fel, och då kan det förstärka det som skiljer sig åt. Vet att det också kan skapa utbrytningar och förstärkande olikheter.
Så… vem är jag att veta?
Klokt sagt.
Du vet väl för att du har erfarenheter. Det brukar vara så.
Skulle du säga, förresten, att alla samfund är sekter?
Varför, eller varför inte?
Nej, alla samfund är inte sekter. Där det finns öppenhet, och tolerens för att inte alla har samma erfarenheter eller åsikter, där är det inte sekteristiskt. Slutenheten och liktydningen är däremot allvarliga signaler.
Inte riktigt nöjd. Som kristna tror vi på en absolut sanning, eller hur? Hur ser du på dogmen om alltings relativitet i såväl tros- som moralfrågor? Som jag uppfattar saken hyllas denna av t.ex. Svenska kyrkans ledande företrädare, inte minst av dess politiska styrgrupp. Toleransen gäller då allt utom ett sanningsanspråk, och de som inte har denna ‘öppna’ hållning manövereras ut från kyrkoherdetjänster och uppåt.
Helheten som en sekt fjärmar sig ut ifrån måste först definieras. Eller tänker jag fel?
Bo Krister Ljungberg!
Har vi läst samma artikel av Halldorf ? Tycker den är fylld av ödmjukhet och respekt.
Att påstå att “korsets väg ” är den enda riktiga anser du vara ett totalitärt anspråk. Men anser du inte att “korsets väg” alltid är den enda vägen för oss .
Tack Frank, för ditt intresse.
Du har dock läst mitt blogginlägg slarvigt. Visst är ‘korsets väg’ den enda. Jag påstår heller inget annat.
Det jag vänder mig emot är Peter Halldorfs sätt att likställa sin egen framställda tolkning (“Sådan är korsets väg…” /min kursivering) som liktydig med ‘korsets väg’ överhuvud taget.
Det är ett alltför stort och högt anspråk.
Dessutom har jag problem med själva sättet i hans tolkning av att gå ‘korsets väg’; att vi olika kristna skall anamma och praktisera (han själv är ju det stora exemplet här) en annan traditions lära och praktik. Det blir inte genuint att utge sig för att vara något annat än den man är.
Det kanske för för långt i ett svar på en kommentar, men: jag tror fortfarande att enheten finns i det Jesus Kristus redan gjorde på korset.
Vår korsväg kan således inte bestå i att hela det han redan helat, utan att i Hans efterföljesle ta det lidande som består i att hävda och bekänna Hans verk.
Detta är förvisso också ett totalitärt anspråk, men märk att tyngdpunkten här ligger på vad vi alla är överens om att Kristus gjort, och inte i vårt handlande. Det är en skillnad.
Dessutom blir vårt handlande = vår bekännelse och dess konsekvenser, rak.
En sådan hållning omöjliggör också sådant maktspråk som de ‘historiska kyrkorna’ ägnat sig åt, därför att en evangelisk-karismatisk tro med lärjungaskapande syfte ser inte Kyrkans ‘Kristi Kropp’ väsen som en ämbetshierarki som administrerar sakramentellt förmedlad nåd.
I Kristus ÄR vi ETT, och vi uppmanas (Ef 4:3) att bevara den enheten genom fridens band.
Önskar dig allt gott.
Lärans flummighet upplever jag ibland som irriterande. Det finns en sanning. Ytterst om Jesus död och uppståndelse. Där finns inga kompromisser. För annars faller hela vår värld.
Det förs debatter här och var som jag har svårt att vara bekväm med. Jag bedömer mig själv som klassiskt kristen, men med öppet sinne för att andra kan tro annorlunda. Vilket jag kan påpeka men inte fälla domar över.
Men vi är många i Svenska kyrkan som oroar oss över utvecklingen och det ligger nåt i det. Vi önskar en annan utveckling. Men inte mer in i slutenhet.
Det är många frågor vi behöver bearbeta – i vänskap – lyssnande- utan låsningar.
Du tänker inte fel. Men du som jag befinner oss mitt i skeendet. Som lärjungarna i påskens händelser. För att inte tala om tiden mellan påsk och pingst. Många lever där mellan påsk o pingst. Och måste hanteras varsamt.
Kristendomen hr inte längre råd med att tjafsa. Vi är i underläge och måste kämpa tillsammans. Därför blir jag bekymrad över hur man kan ta kristendomen av varandra.
Kära Kyrksyster!
Jag gillar fortfarande det du skriver, och din attityd inte minst.
Det finns förvisso inga fullkomliga sammanhang (och jag, till att börja med, är inte fullkomlig).
Men vi lever vidare, i tron på Herren, och söker tjäna Honom med det bistånd som Anden ger, fortfarande som lärjungar.
Tänk att vi får vara glada också! Välsignelser