Jag har skrivit om karsmatik på ett kringgående och lite varnande sätt: att karismatik i grunden handlar om vårt behov av hjälp; att detta beroende består även efter att vi fått aldrig så mycket av Anden; att god karismatik bekänner Inkarnationen (Kristus kommen i mänsklig gestalt) och Försoningen (det ställföreträdande lidandet).

Kanske behövs det även en femte varning: karismatik handlar inte om rättfärdiggörelse: den som talar i tungor är inte mer rättfärdig än den som inte gör det.

Det har funnits (i populärteologin) en sorts ‘upplevelse-treenighet’ inom Pingströrelsen: ‘frälst-döpt-andedöpt’ som fungerat som nästintill en ersättning för rättfärdiggörelse genom tro: kunde man bara ‘bocka av’ dessa ‘checkpoints’ så var man ‘klar’ och behövde inget mer (och fick fariséism och självgodhet på köpet).