Förlåtelse har hamnat i vanrykte, och det är inte konstigt.
Vad tänker du när du hör det ordet?

(tankepaus)

Så, vad säger du?

Har ordet överhuvudtaget konturer, eller är det någon sorts blek självklarhet; så blek att det inte betyder något alls?

Eller är ordet så belastat av omöjligheter, att det blir oanvändbart av det skälet (som att en del ‘ångar på’ i överträdelser och svek och bara förväntar sig att de skall bli förlåtna)?
Stegrar det sig inom dig vid tanken på att du skall ‘förlåta’ sådana (och automatiskt ‘försona dig’ med dem och deras ondska och bevisa det genom att ‘ha förtroende’ för dem)?

Men är det inte detta som det innebär att vara kristen och förlåta, att ständigt vara dörrmatta åt andra?

Nej, och åter nej.
Förlåtelse enligt Bibeln är inte mjäkigt på det viset, utan något helt annorlunda, friskt, starkt och befriande.

Jag har skrivit en bok om detta.
Du beställer den enkelt hos nätbokhandlare (med gratis hemskickning), och kan läsa mer om den HÄR.