Vari består människans Gudslikhet? Vi skapades ju till Hans avbild.
Jag tror förmåga till relationer är det främsta.
Gud är ju Treenig, fastän En.
Guds relation Fadern-Sonen-Anden är fullkomlig.
Vi däremot, är trots skapade till Guds avbild, skadade av synden.
Jag tror denna skada främst yttrar sig relationellt.
Det är inte något särskilt djärvt påstående: den första människan, av människa född, Kain, blev en brodermördare.

Men har inte försoningen i Jesus Kristus helat allt detta, så att syndens konsekvenser omintetgjorts?
Är inte församlingen en sådan plats där Edens paradis återupprättats, där fullkomliga relationer finns?
Nej, jag är inte ironisk, möjligen lite teoretisk…
Alla vet förstås att det inte är så.

Det är här detta med att ‘lägga sig i’ och att ‘bry sig om’ kommer in i bilden.
Egentligen är det hela väldigt enkelt: se på Paulus’ brev. I första halvan brukar han undervisa om Kristi verk och betydelse i indikativ (dvs som faktum); i andra halvan om vad detta bör innebära (imperativ) i våra liv.
Vi är alltså frälsta, ändå inte fullkomliga, men har likväl en förblivande kallelse att bli det (och ingen tror att någon av oss kommer att uppnå fullkomlighet i detta livet, i alla fall inte jag).

Kallelsen till Gudslikhet kan alltså bara förverkligas om vi lägger oss i varandras liv, om vi bryr oss om (såsom Gud gjort när han sände Jesus.)
Det innebär att förmana, uppmuntra, tillrättavisa, trösta, vägleda, bestraffa, belöna och annat sådant som inte är ett till intet förpliktigande tal om väder och vind och annat av den karaktären.

Vi är skapade till Guds avbild.
Den avbilden består främst i förmågan till relationer, dvs till gemenskap i ljuset.
Det är i följd av synden mer en kallelse än ett faktum, men i kraft av Kristi verk en sann möjlighet.
Vi bör alltså hjälpa varandra, även om det är bekvämare att låta bli, genom att lägga oss i, att bry oss.