Har du också hört några säga: ”Om man bara kunde få se Jesus, då skulle det vara lättare att tro!”
Du har säkert läst eller hört om den där gången när Jesus efter sin uppståndelse gick med två lärjungar på vägen till byn Emmaus. (Det står om det i Lukas 24.)
Det är lite festligt, egentligen! Tänk dig själv: Jesus har uppstått! Vad vore naturligare än att han bara hoppat fram från bakom ett träd och sagt: ”Tjohoo! Här är jag! Uppstånden! Vad var det jag sa!”
Kanske inte, det verkar inte stämma med Bibeln, förstås. Men ändå: om det vore du eller jag? Visst vore det hur vi skulle göra?
Så: varför gör Jesus inte det?
Vi får nog gå till texten och titta efter.

Här har vi alltså två lärjungar till Jesus. Den ene hette Kleopas. Vad den andre hette vet vi inte. De går alltså och pratar om vad som hade hänt i Jerusalem.
Och så dyker det upp en annan person. Nu funkar det inte som i Sverige, typ när man kommer in i en buss och sätter sig så långt ifrån alla andra som möjligt, utan denne främling börjar gå tillsammans med dem. Mellanöstern stil på gemenskap, alltså. Inget konstigt för dem. Och sedan lägger han sig i samtalet också. Får man det? Tydligen där.
Vi vet ju att det är Jesus. Men det vet inte de två andra.
Och sedan är Jesus lite lurig. Eller hur man nu skall säga.
– Vad är det ni två pratar om?, säger han.
Kom igen, han är ju Gud! Han måste ju veta allt! Jesus frågar så, i alla fall. Kanske var han pedagogisk, kanske ett bra sätt att få igång ett samtal? Jag tror det.
– Äh, säger Kleopas. Kommer du direkt från månen? Det vet väl alla vad som har hänt!
Och så Jesus igen: han säger inte: jo, det är klart jag vet, jag var ju liksom huvudpersonen, hrm, hrm, ville liksom bara introducera mig… Utan istället:
– Vaddå hänt?
Och så börjar Kleopas (inga pojkar som får det namnet nuförtiden?; det vore verkligen något eget) berätta och förklara:
– Jo, Jesus, alltså. Du anar inte vilken profet han var! Vilka underverk han utförde. Han var visserligen från Nasaret (Åmål, eller så). Översteprästerna och högsta rådet överlämnade honom till romarna och de korsfäste honom. Och vi som hade tänkt att han skulle befria Israel! Det är tre dagar sedan. Men det underliga är; ja, det är riktigt läskigt, att några av kvinnorna som också följde honom gick till graven i morse. Då var inte hans kropp där! Inte nog med det: de hade sett änglar också, som sagt att han levde! Några av oss gick dit och kollade, och hans kropp var inte i graven. Men det är klart, Jesus själv såg dom inte.

Det är väl nu som Jesus enligt alla rimliga filmmanus skall avslöja sig:
– Okej, grabbar! Bara skojade lite. Det är faktiskt jag själv!
Alltså att han skulle uppenbara sig. Lite sent, och lite omständligt, men ändå.
Uppenbara sig, alltså. Visa sig. Jesus. Det vi längtar efter och vill skulle ske oftare (och inte bara i en berättelse om någon avkrok i något avlägset missonsland i någon by någonstans, utan här i Sverige, så att man kan veta att det är sant på riktigt). Eller hur?
Men istället:
– Ni är allt bra tröga! Fattar ni ingenting? Var det inte nödvändigt att detta skulle ske med Messias?
Och sedan ett bibelstudium. Från Gamla testamentet!

Ett långt bibelstudium medan de går vägen fram. Det är klart, alla tre var judar och hade läst den Hebreiska Bibeln (Gamla testamentet) sedan barnsben och kunde den så gott som utantill (inga datorspel; inga Premier League-matcher, inga På Spåret eller Idol eller Fångarna på fortet eller Let’s Dance som distraherade) så det var lätt att följa med (ungefär lika lätt som att idag räkna upp vilka filmer Leonardo di Caprio senast gjort).
Främlingens, den obekantes, hela poäng verkar vara (och det berättade Kleopas kompis för Lukas senare) hur Skrifterna (Hebreiska bibeln, Gamla testamentet) talade om just Messias.

Fortfarande ingen Uppenbarelse. Fortfarande inte ett ord om att, ”Nä, nu slutar vi leka kurragömma, det är faktiskt jag!”
De går vidare.
Och så kommer de fram till byn Emmaus, dagens Abu Gosh.
Nu då?
Nu är det väl ändå dags för Jesus, främlingen, den obekante, att äntligen säga vem han är?
Men nej: det verkar som att han tänker gå vidare. Och vad hade hänt då?

– Nej, gå inte! Det är ju snart kväll och mörkt!

Och så äter de tillsammans. När den obekante, främligen, ber bordsbönen, dvs tackar Gud som gett dem brödet, DÅ märker de att det ÄR JESUS.
Men i samma ögonblick är han försvunnen.
Så vad säger de då, Kleopas och hans kompis?
– Va häftigt! Jesus har uppenbarat sig för oss! Wow! Wow! Gör de det?
Nej. Det märkliga är, att vad som imponerade på dem var hur deras egna hjärtan blivit tända när han på vägen utlagt och förklarat, man kanske skulle kunna säga: uppenbarat Skrifterna för dem. Är inte det märkligt om man tänker efter? Jag tycker det.
Skulle man kunna dra någon slutsats?

© Bo Krister Ljungberg

Om du dragit en slutsats, så finns det länkar till 48 artiklar om böckerna i Skriften, GT, HÄR.
Till exempel: om du skulle läsa en om dagen, skulle du i slutet av juli ha gått igenom hela Gamla testamentet.
Skulle det hända något med dig då? Jag tror det.
Texterna är också lättlästa (kanske i något neutralare ton än ovan, förstås!).

Lätt läsning om tunga ting?
Vad kan det vara för något?

Ja, lätt läsning förstår man ju, men ‘tunga ting’?
Om vi säger Gamla testamentet. Det låter väl ‘tungt’ på något sätt.
Kan man skriva lätttillgängligt om det?
Jag har bestämt mig för att försöka.

Kommande måndag (i morgon) t.o.m. fredag kommer jag att publicera 5 nyskrivna texter på temat:
Varför angår GT mig?

Dessa texter kommer också att ha länkar till en likaledes lättläst genomgång av samtliga GT:s böcker.
= Sommarläsning?

Varför inte.
(Efter det kommer jag att ta en månads paus i bloggandet.
För att inte störa läsningen, liksom.)

Jag gillar Marcus Birro av flera skäl, och tydligen känner jag ett behov av att skriva detta också.

Han är oförutsägbar. Jag blir väldigt fort uttråkad av det förutsägbara och schabloner, typ reportage i Dagens Eko: presentatören berättar vad ett inslag kommer att handla om, sedan säger intervjuoffret detta, varpå presentatören berättar vad vi just hörde (gärna med något fakta, värderingsvinklat, så att vi förstår hur vi skall tycka också).
Är oförutsägbarheten en slags respekt för åhörarnas intelligens; att de inte kommit för att höra vad de redan visste? Birro var bra på detta sätt och det gillar jag.

Han är uppriktig. Men kan man inte fejka uppriktighet, som en del av en image? Faran finns förstås, och Marcus kommer att få det svårare i denna vandring, men låt mig ge ett exempel: I en frågestund får han frågan om han ’tillhör en (frikyrko-)församling’? Nej, det gör han inte, men han är ute och reser så mycket att han träffar många församlingar ändå! Han tillhör Svenska kyrkan (hur länge till?), men dras åt katolicismen på grund av sina fromma fastrar som han träffat 2 månader om året i Italen, där hans far har sina rötter. OK: kanske det är denna sociologiska situation som gör det möjligt för honom att vara uppriktig. Hur menar jag då? Jo, det finns uppenbarligen ingen ‘luft’ mellan Birros språk och hans verklighet; han har inte anammat en mängd teser och tyckanden därför att han har insett att i det sammanhang han är med bör man tycka så. Detta är annars ett gissel, ja en förbannelse, i inte minst frikyrkliga sammanhang. (En före detta anpassling talar.) Jag ser det som en styrka, en trygghet, att han kan säga ungefär: “Jaha, så här tror jag, men jag kan ju ha fel. Jag har haft fel förr.” Men är inte det respektlöst när man yttrar sig i ‘andliga ting’? Jag tycker inte det. Birro är bra på detta sätt, och det gillar jag.

Han är modig. Ja, han uttrycker det inte så, utan att han själv är en “idiot” som inte lär sig att hålla inne med sina uppfattningar, utan gång på gång ‘går upp i ringen’ och blir knockad, men ständigt ger sig in igen. Detta hör naturligtvis samman med uppriktigheten men även med en strävan, ja en kamp för att vara genuin. För kan man förbli genuin, ha kvar sin integritet (det som i GT’s hebreiska heter tam och helt uppåt väggarna ofta översätts ‘fullkomlig’) om man i alla sociala sammanhang håller inne med vad man tror och hur man tänker? Kommer inte den bild man projicerar på sin omgivning av sig själv till slut att äta sig inåt och ha över?
Det verkar som att modiga människor sällan är varse att de uppfattas så; de gör bara vad de ‘måste’, och då blir det för dem själva inget märkvärdigt.
Men vi andra kanske kan lära oss något om det? Våga säga, våga pröva, våga stå upp, våga ge uttryck, m.a.o. våga VITTNA. (Men tänk om det uppfattas fel? Vad skall Folk Säga?)
Jag gillade Marcus Birro på detta sätt.

Jag körde 5 mil enkel väg för att höra honom, och det kostade 80 kr i inträde. Vad skall man säga om det? Ja, vad skall man säga? En kyrka hade alltså en författare (‘som även är känd i media’) som föreläsare och tog betalt. Var det fel?
Kyrkan var fullsatt, alla verkade ha en trevlig (i god mening) kväll, med många förlösande skratt. Man lär sig mer när man är avslappnad än när man spänner sig.
Hade det bara varit ‘vanlig’ kollekt hade jag säkert av slentrian lagt en hundralapp. Nu fick jag en tjuga över. Vad skall jag göra med den? Tanken går till romska tiggare. Den som får den blev en vinnare på arrangemanget!
Förresten, ni som gnäller över avgiften: går ni på fotboll eller ishockey? Det gör inte jag. Men jag slår vad om att ni för åtti spänn inte ens hamnar på ståplats bakom någon betongpelare högt uppe i ett hörn! Alltså inte i någon gärdsgårdsserie. Och detta var god klass.

Men sade inte Birro en del saker som teologiskt inte var helt korrekt? Jodå, kanske, det beror på vad han menar över tid (se ovan). Men han sade andra ting också som man inte ofta hör:
att vi måste omvända oss för att få Guds frid, att vi inte skall tro på vår tro utan tro på Gud och att Gud hör när vi ber. Wow! Och han menade det också.
Det är en stabil ram som Rymmer en hel del funderingar och test-uttalanden inom det kristna livet.

Jag gillar Marcus Birro. Han är inte min idol, men jag gillar honom och är tacksam för honom tillräckligt för att vilja be för hans fortsatta tjänst i att vittna i miljöer vi andra bara kan drömma om.