Angår GT mig? 1. Varför uppenbarar sig inte Jesus oftare?

Har du också hört några säga: ”Om man bara kunde få se Jesus, då skulle det vara lättare att tro!”
Du har säkert läst eller hört om den där gången när Jesus efter sin uppståndelse gick med två lärjungar på vägen till byn Emmaus. (Det står om det i Lukas 24.)
Det är lite festligt, egentligen! Tänk dig själv: Jesus har uppstått! Vad vore naturligare än att han bara hoppat fram från bakom ett träd och sagt: ”Tjohoo! Här är jag! Uppstånden! Vad var det jag sa!”
Kanske inte, det verkar inte stämma med Bibeln, förstås. Men ändå: om det vore du eller jag? Visst vore det hur vi skulle göra?
Så: varför gör Jesus inte det?
Vi får nog gå till texten och titta efter.

Här har vi alltså två lärjungar till Jesus. Den ene hette Kleopas. Vad den andre hette vet vi inte. De går alltså och pratar om vad som hade hänt i Jerusalem.
Och så dyker det upp en annan person. Nu funkar det inte som i Sverige, typ när man kommer in i en buss och sätter sig så långt ifrån alla andra som möjligt, utan denne främling börjar gå tillsammans med dem. Mellanöstern stil på gemenskap, alltså. Inget konstigt för dem. Och sedan lägger han sig i samtalet också. Får man det? Tydligen där.
Vi vet ju att det är Jesus. Men det vet inte de två andra.
Och sedan är Jesus lite lurig. Eller hur man nu skall säga.
– Vad är det ni två pratar om?, säger han.
Kom igen, han är ju Gud! Han måste ju veta allt! Jesus frågar så, i alla fall. Kanske var han pedagogisk, kanske ett bra sätt att få igång ett samtal? Jag tror det.
– Äh, säger Kleopas. Kommer du direkt från månen? Det vet väl alla vad som har hänt!
Och så Jesus igen: han säger inte: jo, det är klart jag vet, jag var ju liksom huvudpersonen, hrm, hrm, ville liksom bara introducera mig… Utan istället:
– Vaddå hänt?
Och så börjar Kleopas (inga pojkar som får det namnet nuförtiden?; det vore verkligen något eget) berätta och förklara:
– Jo, Jesus, alltså. Du anar inte vilken profet han var! Vilka underverk han utförde. Han var visserligen från Nasaret (Åmål, eller så). Översteprästerna och högsta rådet överlämnade honom till romarna och de korsfäste honom. Och vi som hade tänkt att han skulle befria Israel! Det är tre dagar sedan. Men det underliga är; ja, det är riktigt läskigt, att några av kvinnorna som också följde honom gick till graven i morse. Då var inte hans kropp där! Inte nog med det: de hade sett änglar också, som sagt att han levde! Några av oss gick dit och kollade, och hans kropp var inte i graven. Men det är klart, Jesus själv såg dom inte.

Det är väl nu som Jesus enligt alla rimliga filmmanus skall avslöja sig:
– Okej, grabbar! Bara skojade lite. Det är faktiskt jag själv!
Alltså att han skulle uppenbara sig. Lite sent, och lite omständligt, men ändå.
Uppenbara sig, alltså. Visa sig. Jesus. Det vi längtar efter och vill skulle ske oftare (och inte bara i en berättelse om någon avkrok i något avlägset missonsland i någon by någonstans, utan här i Sverige, så att man kan veta att det är sant på riktigt). Eller hur?
Men istället:
– Ni är allt bra tröga! Fattar ni ingenting? Var det inte nödvändigt att detta skulle ske med Messias?
Och sedan ett bibelstudium. Från Gamla testamentet!

Ett långt bibelstudium medan de går vägen fram. Det är klart, alla tre var judar och hade läst den Hebreiska Bibeln (Gamla testamentet) sedan barnsben och kunde den så gott som utantill (inga datorspel; inga Premier League-matcher, inga På Spåret eller Idol eller Fångarna på fortet eller Let’s Dance som distraherade) så det var lätt att följa med (ungefär lika lätt som att idag räkna upp vilka filmer Leonardo di Caprio senast gjort).
Främlingens, den obekantes, hela poäng verkar vara (och det berättade Kleopas kompis för Lukas senare) hur Skrifterna (Hebreiska bibeln, Gamla testamentet) talade om just Messias.

Fortfarande ingen Uppenbarelse. Fortfarande inte ett ord om att, ”Nä, nu slutar vi leka kurragömma, det är faktiskt jag!”
De går vidare.
Och så kommer de fram till byn Emmaus, dagens Abu Gosh.
Nu då?
Nu är det väl ändå dags för Jesus, främlingen, den obekante, att äntligen säga vem han är?
Men nej: det verkar som att han tänker gå vidare. Och vad hade hänt då?

– Nej, gå inte! Det är ju snart kväll och mörkt!

Och så äter de tillsammans. När den obekante, främligen, ber bordsbönen, dvs tackar Gud som gett dem brödet, DÅ märker de att det ÄR JESUS.
Men i samma ögonblick är han försvunnen.
Så vad säger de då, Kleopas och hans kompis?
– Va häftigt! Jesus har uppenbarat sig för oss! Wow! Wow! Gör de det?
Nej. Det märkliga är, att vad som imponerade på dem var hur deras egna hjärtan blivit tända när han på vägen utlagt och förklarat, man kanske skulle kunna säga: uppenbarat Skrifterna för dem. Är inte det märkligt om man tänker efter? Jag tycker det.
Skulle man kunna dra någon slutsats?

© Bo Krister Ljungberg

Om du dragit en slutsats, så finns det länkar till 48 artiklar om böckerna i Skriften, GT, HÄR.
Till exempel: om du skulle läsa en om dagen, skulle du i slutet av juli ha gått igenom hela Gamla testamentet.
Skulle det hända något med dig då? Jag tror det.
Texterna är också lättlästa (kanske i något neutralare ton än ovan, förstås!).

Leave a Reply

Your email address will not be published.