I dagarna rasar #metoo-kampanjen. Många män hängs ut i medier, anklagade för sextrakasserier och övergrepp.
Vad om de skyldiga skulle vilja göra bättring? Kan kristen teologi bidra med något?

Så när gör man då bättring (om man vill göra bättring)?

Betyder det att “skärpa sig”, så att man till exempel skall ta livet lite mer på allvar?
Är det att göra bättring att försöka “bli bättre” (en bättre människa) än man hittills varit?
Alltså: börjar det hela med att göra bättring?
Och: finns det en chans att man kommer att bli “bättre” om man försöker?

Eller är det där med att göra bättring inte alls nödvändigt nuförtiden; ett fossilerat uttryck från en tid då man trodde att människor behövde “göra upp med Gud” på något sätt, medan Gud idag “accepterar människan som hon är”?
Men kanske inte, ändå.
Även om det är trendigt just nu, så visar ändå #metoo-kampanjen på att det ur rent mänskligt perspektiv finns beteenden som “inte är OK”.
Så varför skulle det vara OK för Gud om män skändar kvinnor?
Nej, bättring behövs nog. Men när? Och hur?

Att göra bättring finns med i ett betydelsesammanhang (i språkvetenskaplig, lingvistisk, terminologi talar man om semantiska fält), alltså att ord hör hemma med andra ord och får sin mening ur relationen med (konnoterar) andra ord, fastän alla ord i ett sådant kluster syftar på (denoterar) likartade handlingar – i fråga om verb, som i fallet med att göra bättring.
Andra ord i detta betydelsesammanhang är bekännelse, ånger, omvändelse, förlåtelse, försoning, gottgörelse m.fl.

Det befriande med kristen teologi när den är som bäst är att den gör det svåra enkelt.
Så hur inordnar sig att göra bättring i detta sammanhang; eller för att ställa den avgörande frågan: NÄR är det dags att göra bättring?

Svar: när man har erkänt/bekänt att vad man gjort varit fel; när man känt genuin (alltså inte bara för att det t.ex. är obehagligt att bli uthängd i media) ånger över vad man gjort; när man (hos Gud och) människor sökt få förlåtelse och så sökt försoning med den man skadat;
DÅ är det dags att göra bättring, dvs att söka gottgöra, reparera skadan, ställa tillrätta, kompensera; dvs i handling visa att man menar allvar med sin omvändelse — ja, ta sitt straff om det man gjort har juridiska konsekvenser och inte sky böter eller fängelse om så vore; troligen sedan gå i årslång terapi som andra missbrukare.
Det är att göra bättring.
Att göra bättring är beviset på att man inte har en agenda av bortförklaringar, ursäkter och förnekelser.

Att göra bättring kommer sist, på sluttampen av en process som innefattar en rannsakan av den egna personen som en moralisk individ med ansvar, och (i kristen teologi) ett förlitande på Kristi försoningsverk på korset, inte som en ursäkt för att slippa ta konsekvenserna av sitt handlande, utan som en kraftkälla till allt det ovanstående.

Kristen teologi gör livet enklare, inte svårare, till hopp för såväl de förfördelade som förövaren.

[I denna blogg har jag fokuserat på förövaren. I min bok Förlåtelse som nödvändig frihet är fokus främst på den drabbade. Kanske #metoo-kvinnor borde läsa den.]

Man märker det redan efter första skeden havregrynsgröt: glömde lägga i salt! Och inte ens Kalles Kaviar förmår göra samma rättvisa åt ett kokt ägg som en liten gnutta salt.

Men om saltet inte är salt längre – om det mister sin sälta? Tänk dig att strö dessa vita små korn över gröten och ägget utan att det gör någon som helst skillnad: samma fadda, intetsägande smak!

Vad duger salt till om det inte är salt? Till ingenting. I avfallet, bara.

“Ni är jordens salt”, sade Herren Jesus Kristus. “Men om saltet förlorar sin sälta, hur ska man då få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut och trampas ner av människorna”. Matt 5:13 (FB15).
Textstället står i Bergspredikan, alldeles efter “Saligprisningarna” och före där Jesus säger “Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla”.

Vad kan det då innebära när en kristen blir värdelös, oanvändbar, för tjänst i Guds rike?

“Han (Jesus) svarade: “Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler … Så sätter ni Guds ord ur kraft genom de regler som ni har ärvt och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni” Mark 7:6-8, 13 (B2K)

Det finns kraft – sälta – i Guds Ord, som är sanning. När vi håller oss till denna sanning är vi salt och ljus i världen. Men om vi låter våra egna traditioner, vanor, regler, handlingsmönster, beteendesätt – som en gång var tänkt som en utgestaltning av Ordet – få högre lojalitet av oss än Han som själv är Sanningen, då blir vi hycklare, skrymtare, och saltet är inte salt längre.

“Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret”! Matt 6:23b (FB15)
Ingen lurar Gud.
Och smaksinnet hos denna världens människor är ofta bättre än kristna kan föreställa sig.

Se på “omvändelse” som ett samlingsbegrepp med olika komponenter: sinnesändring, ånger, bekännelse, bättring, gottgörelse, m.m.
Det finns en grundomvändelse från otro till tro,
och det finns en omvändelse från att endast tro till att även lyda Jesus som Herre (inte därför att de momenten egentligen är åtskilda, utan därför de i samtida förkunnelse presenteras som sådana, eller snarare: att Jesus som Herre helt glöms bort);
det finns även en daglig omvändelse för den kristne, helt enkelt därför att vi inte är fullkomliga utan gör fel alltsom oftast.
Och då behöver man bekänna och göra upp!
Låt ingen lura dig att tänka annorlunda!

Även i detta ständiga omvändande till Gud finns det en komponent som är svår att sätta fingret på: ånger.
Vad är ånger?
Här är några exempel på ånger som inte är ånger och som leder till mindre lyckad omvändelse:

“Först tror jag det är viktigt att din ånger är genuin.
Och vad kan jag mena med det?
Vi kan ju börja med att repetera vad det inte innebär: ”jag ångrar att jag satsade på Svenska Småföretagsfonder för det verkar som att Tillväxtmarknadsfonderna gått upp mer,” eller ”jag ångrar att jag inte tog med paraplyet, för det verkar bli regn.”
Det är väl så vi är mest bekanta med ordet ånger.
De här två exemplen visar på konsekvensrelaterad ånger där dessutom det är jag själv som farit illa eller drabbats (mindre förmögenhet, blöta kläder).
Och så kan det ju vara i moraliskt avseende också: de övergrepp jag gjort mot någon annan kan ju ha observerats av ytterligare andra (vars position eller omdöme jag värderar), och göra att (jag märker att) dessa ’tycker illa’ om mig.
Den här typen av ånger är rätt billig, och det är inte om sådan ånger vi talar.
Det finns även en annan typ av konsekvensrelaterad ånger som är något bättre, men som ändå inte duger: du blir så f-b på någon så att du ger honom/henne en örfil (alltså slag mot ena kinden med handflatan; ett klassiskt – och kanske fortfarande accepterat – gensvar från en kvinna som förolämpats av en man inför andra) men missar på något sätt, så att du träffar näsan och det blir näsblod. Du ångrar dig inför konsekvensen, följden, för den andre/andra. Eller: du kör bil för fort, och åker i diket med stora plåtskador som följd, och du ångrar att du tryckte så hårt på gaspedalen för du går själv på försörjningsstöd och du vet att din kompis bara hade halvförsäkring på sin Porsche.
Den här typen av ånger är förstås bättre, för den gäller inte dig, utan någon annan, och den människans väl och ve.
Men kanske är det även där du kan börja; kanske kan den typen av ånger: att du ser negativa konsekvenser för någon annan genom ditt handlande föranleda dig till att börja känna en genuin ånger? Jag tror nämligen inte att skada hos en annan alltid föranleder ånger: bortförklaringarna är legio, men det har jag ymnigt beskrivit tidigare.
Så vad är då verklig ånger, ånger på djupet?”

Ovanstående är ett utdrag (sid. 199, 200) ur min bok Förlåtelse som nödvändig frihet. Där går jag även in på vad genuin ånger är, och i sitt sammanhang.
Målet är en lyckad omvändelse.