Konstig rubrik på detta blogginlägg?
Låt mig förklara, men först en mycket liten egenpresentation: jag var bibellärare vid Filadelfiaförsamlingens i Stockholm Två-åriga bibelskola 1981-89, och samtidigt gruppledare med predikoansvar för Filadelfias förortsgrupper i Nacka 1982-86 och Värmdö 1986-90, och även bönegruppsledare.
Sten-Gunnar Hedin presenteras i en stort uppslagen artikel i Dagen 160422 som den som skapade samfundet Pingst. I artikeln framgår även att vid sammanträdet där ‘Riksföreningen Pingst fria församlingar i samverkan (Pingst FFS)’ skapades, Hedin överraskade genom att meddela att Filadelfia i Stockholm (där Hedin då var pastor) registrerat sig som Samfund, dvs att han i själva det forum där samarbetsorganet ‘ffs’ skapades tog ett steg mot den samfundsbildning som det försäkrats inte var avsikten med samarbetsorganet. Den intervjuande journalisten genmäler: “Du fick med församlingarna in i samfundet i alla fall – var inte det lite lurigt? – Jag tycker att det var ovanligt förnuftigt. Inte lurigt, men kanske strategiskt, säger Sten-Gunnar med glimten i ögat”
Denna brist på respekt för det förtroendefulla samtalet och beslutsordning sken också igenom vid tillsättandet av ny föreståndare efter Karl-Erik Heinerborg. I Filadelfiaförsamlingen gnyddes det över att församlingen som sådan aldrig gavs insyn. Det beslutades då att alla böneringsledare i församlingen skulle få tillfälle att samtala med församlingeledningen, vilket i detta fall innebar Sten-Gunnar Hedin (eftersom Owe Lindeskär var tilltänkt efterträdare och förstås inte kunde samtala i egen sak). Vi samlades i ‘250-salen’, men väl komna dit fick vi reda på att kallelsen till samtal nu skulle innebära att vi skulle rösta på kanditater i stället. Många opponerade sig: vi hade blivit kallade för att samtala, inte för att omrösta. Sten-Gunnar stod på sig, ihärdigt och segt och outtröttligt och fick slutligen som han ville. Det var ett grundskott mot delaktighet och förtroende vad gäller samtalsklimatet i Filadelfia de sista åren av 80-talet.
När Hedin efterträtt Lindeskär som föreståndare för Filadelfia skrotade han äldstekåren och ersatte den med en diakonkår. De nya namnen i NT-81 var ‘församlingsledare’ för äldste respektive ‘församlingstjänare’ för diakon. Eftersom det aldrig funnits något starkt motstånd mot kvinnliga diakoner (församlingstjänare) sågs detta av många (och ses så fortfarande av mig) som ett slugt sätt att införa kvinnliga äldste/församlingsledare. Om i stycket ovan björntjänsten var ett grundskott mot det förtroendefulla samtalet, så är denna björntjänst ett grundskott mot själva tanken på att i Bibeln söka svar på frågor om församlingens organisation och ledning, och därmed mot själva tanken på att i Bibeln söka svar på frågor överhuvudtaget. Vad ont detta åstadkommit är svårt att överblicka. Pingströrelsen som sådan skars av från en av dess viktigaste rötter.
En tredje björntjänst Sten-Gunnar Hedin gjort Pingströrelsen gäller vad som redan i inledningen antyds: nämligen skapandet av ett Samfund. Den som något, eller bara litet, känner till den svenska pingströrelsens historia vet, att detta var ett av dess viktigaste kännetecken och hävdat även i den internationella pentekostala genemskapen, där Lewi Pethrus hade en respekterad röst, även bland dem som, likt Assemblies of God i USA, gick just samfundsvägen. Man skär inte av en rörelses historia rötter utan att dess självförståelse blir lidande och lidande blev den: som ett skepp utan roder blåste den i in de vikar dit vindarna bar.
Tre björntjänster med katastrofala följder: grundskott mot det förtroendefulla samtalet; mot att i Bibeln söka svar på frågor om lära och praxis; och mot en historisk förankring av rörelsens identitet.
Det är inte att undra på, att Hedin så småningom gjort sig själv omöjlig som ‘Pingstledare’ och att en ny måste till.
Varför skriva detta?
Därför att det måste sägas.
Men förändrar det något?
Kanske. När man går in i djupa vindlande sidoförgrenade grottor är man noga med att spänna upp linor tillbaka till utgångspunkten, och att markera vägvalen; detta för att hitta ut igen.
Det är klart, för alla som tycker att ‘Pingst’s’ utveckling är strålande, kan detta verka onödigt, ja, kanske till och med störande (man har väl ‘lämnat det gamla bakom sig’).
Men för oss som tycker att luften känns unknare och syrefattigare och att skumheten alltmer mörknar, för oss kan det kanske vara värdefullt.
Jag är helt klar över att denna blogg inte ger mig poäng i vissa kretsar. Men just detta är också en poäng med att skriva detta: den lojalitetens munkavle som alla som önskar karriär i Samfundet Pingst nu måste påkränga sig.
Bo-Krister!
Oerhört intressant! Jag förstår bara inte att denna debatt inte togs upp öppet av dig och andra när det begav sig. Eller gjorde ni det? Det är annars just detta som varit och är problemet, bristen på öppen diskussion.
För en sådan diskussion passar Dagen bäst, om man vill nå ut. Dagen har nog tagit in kontroversiella artiklar om de kommit in. Lewi Pethrus var ju kontroversiell men höll alltid debatten levande. Här har vi snarare förts bakom ljuset.
Själv vad jag med i olika centrala sammanhang bl a som Pingst Umeås huvudkassör representant i många år för Lp, Lönekommittén och Aktion Ibrahim mm på den tiden men uppfattade aldrig att Sten-Gunnar VILLE bilda ett (riktigt) samfund. Han (Filadelfia?), inte i första hand församlingarna ute i landet, ville bara rädda varunamnet “Pingst” vilket sades vara hotat utifrån.
Filadelfia ville ge oss chans att ta in kyrkoavgift. OK. Men samfund i vanlig bemärkelse, absolut nej. Samfund var väldigt impopulärt. Däremot ville nog många även jag organisera om vissa verksamheter så att aktiva lokalförsamlingar ute i landet fick mer insyn och makt utan att vi fördenskull måste bilda samfund. Jag förstår att alla kanske inte förstår skillnaden så att de kan debattera frågan.
(Att Sten-Gunnar senare gick ut och försvarade barndopet som medlemsgrundande har gjort det hela ännu värre, det sätter SG in i ett nytt historiskt ljus.)
Det är ju uppenbart att vissa så kallade “vargar”, dvs kritiker likt mig som krävt debatt i dessa frågor när de varit aktuella, har haft rätt. Men intresset för den diskussionen har jag uppfattat varit obefintligt. SG omnämns t o m positivt i min bok “En vind från änglarnas stad” om gavs ut 2010.
Tycker Pelle H gjort saken värre genom fortsättningsvis ivrigt föra Pingst vidare in i en utveckling mot ett riktigt samfund och dessutom genom sin tystnad faktiskt vägrat debatt. Han har kanske inte förstått att “problemen” lever kvar om man inte går in på djupet. Jag tror att vi i framtiden genom internet kommer att ha svårare att hålla så här viktiga frågor i borta ur debatten.
Tack för dina insikter, Lennart.
Du skriver: “Jag förstår att alla kanske inte förstår skillnaden så att de kan debattera frågan,” med referens till ett samarbetsorgan och samfund.
Jag tillhör dem som inte förstår skillnaden mellan ‘Pingst-fria församlingar i samverkan’ och ‘Samfundet Pingst’.
För att ge en bild hur jag uppfattar saken: Pingst ffs uppfattar jag som en tambur: man tror man kommit in i ett hus, men det är ett mellanstadium mellan att vara utanför och innanför. I en tambur får man stå med ytterkläderna på tills man blir insläppt i salongerna, dvs Samfundet Pingst.
Du kan heller inte komma in direkt i salongen, utan endast via tamburen. På så sätt blir ‘salongen’ skyddad från snö och regn och blåst och leriga skor från världen utanför.
Skulle så uppskatta om du ville förklara den juridiska skillnaden mellan dessa två organisationer!
Sedan finns ju konstruktionen ‘Pingst Pastor’ också. Den kanske inte är betydelselös i samanhanget?
Med vänlig hälsning,
Bo Krister
Hej Lennart!
En fråga du ställde mig i din kommentar till min bloggpost ‘Sten-Gunnar Hedins trefaldiga björntjänst’ har utmanat mig nu under några veckor.
Jag försökte skjuta den undan genom att tala om annat, om strukturen av ‘Pingst’ t.ex., men den har inte lämnat mig.
Så här kommer svaret på din fråga; men först vad du skriver:
” Jag förstår bara inte att denna debatt inte togs upp öppet av dig och andra när det begav sig. Eller gjorde ni det? Det är annars just detta som varit och är problemet, bristen på öppen diskussion. För en sådan diskussion passar Dagen bäst, om man vill nå ut. Dagen har nog tagit in kontroversiella artiklar om de kommit in. ”
Svaret: jag kunde inte då, eftersom jag upplevde mig så ifrågasatt, så attackerad: Owe Lindeskär hade kommit ny till Filadelfia i Stockholm, där jag, förutom att jag var heltidsanställd vid Filadelfias Två-åriga Bibelskola, också var gruppledare för förortsgruppen på Värmdö. Han ville nu ‘rena församlingen’ och i första rummet bli av med sådana med ‘orent’ förflutet. I mitt fall rörde det sig om att kvinnan jag varit gift med i mitt första äktenskap hade övergivit mig och ensidigt tagit ut skilsmässa; jag hade alltså varit gift och skild. Fem år därefter hade Heinerborg vigt mig och Ruth, och vi hade denna tid varit gifta i c:a sju år. Jag var alltså omgift. (Jag var också då ännu personligen osäker på om jag varit frälst vid tiden för det första äktenskapet – i en fas av mitt liv då jag hölll på att lämna Maranatarörelsen – och ifall det hade någon bärighet på situationen. Jag har senare kommit till klarhet om att jag var pånyttfödd, och på grund av bristande undervisning i de sammanhang jag kommit att vistas inte hade förstått t.ex. rättfärdiggörelsen, men att det inte påverkade bedömningen av min situation.) Detta var också i en tid då NT-81’s översättning ‘gift bara en gång’ av vad som förut hette ‘en kvinnas man’ (så ordagrannt enligt grekiska grundtexten) höll på att sätta sig. Det var en tid innan världsvid evangelikal exeges nått fram till vad som idag är allmänt accepterat som betydelse: ‘trogen i sitt äktenskap’ (jämför med de övriga kvalifikationerna för äldste/församlingsledare: de är egenskaper, inte social historia); det är en lågoddsare att det blir så i en kommande revidering av Bibel 2000/NT-81.
Jag försökte tala med Lindeskär i ärendet, men han svarade bara undvikande om skillnaden mellan ‘vad Bibeln lär’ och vad som var ‘lämpligt själavårdsmässigt’. Mitt sista försök att telefonledes samtala med honom slutade strax efter det börjat: han meddelade mig att han inte hade tid; han skulle ut i trädgården och kratta löv.
Jag upplevde min roll som bibellärare för blivande pastorer och missionärer ohållbar, och ville att äldstekåren i Stockholms Filadelfia skulle ta upp frågan om min avskiljbarhet som äldste i princip; Sten-Gunnar Hedin var villig att föra upp ärendet på dagordningen och gjorde så, men Karl-Erik Heinerborg avrådde mig och av respekt och förtroende för honom drog jag tillbaka ärendet.
Jag tyckte dock jag behövde få ett pingströrelsens svar på grundvalen för Lindeskärs reningsansträngningar (andra med likartade bakgrunder slutade sina tjänster – men det är inte min plikt eller rättighet att tala i deras sak). Jag skrev därför tre större kulturartiklar i Dagen i ärendet. Dessa artiklar publicerades strax före predikantveckan 1991. I dem nämnde jag Lindeskär vid namn, och att hans syn på skilsmässa/omgifte var mer lik den Romersk-katolska kyrkans än pingströrelsens (exegetiska experten Harald Riesenfeld hade också strax efter att han drivit igenom översättningen ‘gift bara en gång’ konverterat till Romersk-katolska kyrkan) . Hade jag hoppats på ett tankeutbyte i Dagens spalter behövde jag inte hoppas länge. Jack-Tommy Ardenfors trädde upp i denna predikantvecka – så har det berättats mig – och förklarade på cirkusdomptör-vis att broder Lindeskär hade angripits, men att alla bröderna i Vigselnämnden stod helt bakom honom. Och därmed var allt samtal punkterat.
Så, det var av personligt mycket kännbara skäl som jag inte upplevde någon bärighet i samtalsklimatet, och därför inte fann någon mening med att ge mig in i argumenteringen för/emot samfundsbildningen. Jag tror inte heller det hade gjort stor skillnad från eller till; det var många som engagerade sig och alla argument jag hade kunnat komma med, användes redan.
Men det är märkligt vad ett samtal kan göra, även samtal i form av ett blogginlägg med följande fråga i form av en bloggkommentar: det sätter igång tankar som kan vara nog så viktiga.
Din fråga, Lennart, satte mig på spåret för något som jag glömt, eller troligare: förträngt.
Och varför då skriva om detta så utförligt nu, räcker det inte med min egen insikt, eller med att jag hade meddelat dig detta privat?
Ja, det kan ju övriga läsare av dessa rader fundera över.
/BKL
Käre Bo Krister!
Vilken intressant historisk genomgång från din Filadelfiatid i Stockholm du presenterar här i din bloggpost!
Skriver tack för att du lyfte på ett, för de flesta pingstvänner i Sveige, okänt och dolt lock!
Sigvard Svärd
[Kontroll att kommentarsfunktionen fungerar]
Bo Krister!
Minnet är ett förrädiskt ting, därför vill jag komplettera dina uppgifter under rubriken “S-G H trefaldiga björntjänst”. Här litar jag, förutom minnet, till mina anteckningar. Först, uppskattar att du i alla fall anser att mina insatser var välmenande även om resultatet, enligt din uppfattning, var till mera skada än nytta.
“Björntjänst” 1.
Det meddelande jag lämnade om Filadelfias samfundsregistrering skedde året efter att rådslag för Riksföreningen Pingst vädjat till Filadelfiaförsamlingen att låta sig registreras under namn: Pingst – fria församlingar i samverkan. Anledningen var att Civildepartementet låtit oss få kunskap att en enskild församling ansökt om registrering under ett namn där ordet “Pingst” ingick. Departementet hade i sin granskning av församlingens ansökan förstått att den sökande församlingen inte ansåg sig höra till Pingströrelsen i Sverige, därav frågan till oss. Trossamfundslagen innehåller ett mycket starkt namnskydd, och om något annat samfund registrerats under liknande eller närliggande namn kunde inget annat registreras med liknande namn. Anledningen var alltså att skydda namnet “Pingst” för pingströrelsen.
forts
Sten-Gunnar,
Först ett par kommentarer till din retoriska inledning:
Det är alltså ditt eget minne som är förrädiskt, inte mitt (i detta fallet). I min bloggpost refererar jag till intervjun med dig och vad du sade där.
Vidare är det du själv som påstår att dina insatser var välmenande; inte jag som anser det. Jag tangerar inte ens den värderingen i min bloggpost. Det är väl annars snarast ett axiom att alla är välmenande utifrån sina egna premisser, men det är just dessa jag ifrågasätter.
Till den sak du tar upp: det fanns alltså ingen genomgående reflexion och strategi bakom att ta kontroll över ‘varumärket’ ‘Pingst’, utan en brandkårsutryckning på grund av insides information från Civildepartementet. Men var det bra?
Under pingströrelsens första decennier, när församlingar ‘ordnades’ (dvs det tillsattes äldste och man bildade även en förening för de juridiska aspekterna av att äga egendom och avlöna anställda) — observera inte ‘grundades’ eller ‘planterades’ som det heter idag — så fanns inget samfundsnamn. Liksom i tidigare väckelser var det de utomstående som gav namnet, här ‘pingstvänner’. Själva kallade man sina församlingar ‘Filadelfia/Saron/Gilead/Sion/ osv’, och man var medlem i dem, för övrigt (hoppas jag) rätt och slätt ‘kristna.’
Det var bra. Det var ödmjukt, för det gjordes inga anspråk på att utgöra det enda uttrycket för Guds församling på en plats.
Först mycket senare ändrades namnet till ‘Pingstkyrkan/Pingstförsamlingen’ och undertiden uppkom även tesen om ‘en (pingst-)församling på varje plats.’
Det var inte bra, för det var högmodigt i dess implikationer, nämligen att andra kristna inte utgjorde Kristi Kropp på en plats i lika hög grad.
Ur ekumeniskt perspektiv var det alltså negativt.
Så när du inför ‘varunamnet’ ‘Pingst’ är det den logiska fortsättningen på en omstridd utveckling som hållit på länge.
Men det är mer än så: det cementerar genom att formalisera.
Dessutom tycker jag det är övermaga att själv kalla sig ‘Pingst’, som om inte den Helige Ande vore till för alla kristna, eller som att detta samfunds medlemmar skulle ha Anden mer än andra kristna. (Jag tror ‘Försoningen’ eller ‘Uppståndelsen’ som namn på samfund skulle fungera på samma tveksamma sätt; förutom att namnet ‘Svenska Kyrkan’ också är högmodigt exkluderande — är vi andra danska kyrkan eller holländska kyrkan, eller något mindre än svenska?)
För övrigt lämnar den ospecificerade titeln ‘Pingst’ osäkerhet; Evangeliska Frikyrkan, Equmeniakyrkan berättar mer vad det handlar om: att det är samfund. ‘Pingst’ har något mystiskt över sig, som jag tror lätt leder till vidskeplig övertro på samfundsledningen.
Så, jag kan inte se något positivt i ‘namnsäkringen’ för samfundet.
‘Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut…’ 1Mos 11:4, kommer till mitt sinne, och jag tror tanken har sin bärighet här. Nu håller man på att ‘bygga sig en stad och ett torn som har spetsen uppe i himlen’ (samma v.). Då liksom nu tror jag inte Herren är imponerad.
Men detta är trots allt ‘bara’ namnfrågan vad gäller en av mina punkter: samfundsbildningen.
Se min ännu obesvarade fråga till Lennart Jacobsson i gensvaret till hans kommentar till detta blogginlägg, om skillnaden mellan Samfundet Pingst, Pingst-fria församlingar i samverkan, och Pingst Pastor.
Kanske du kan reda ut begreppen. Du om någon borde kunna. Vill du?
Vänligen, Bo Krister
Bo Krister,
Jag hade gärna velat få publicerat hela min kommentar om det du kallar mina “3 Björntjänster. Dock har bara en del kunnat publiceras, trots ihärdiga försök och med datakunnig hjälp har det inte lyckats. Tyvärr. Vet inte vad det beror på.
Tydligen misstog jag mig på den innebörd du lägger i begreppet “björntjänst”, förstår att du inte använder det som brukligt är i litteraturen. Där, liksom i de fall jag känner till, utgår uttrycket från Jean de La Fontaines fabel “Björnen och trädgårdsmästaren”.
essge
Jag tror då det bästa är att jag presenterar ditt gensvar som en Gästblogg.
Generöst av dig. Varmt Tack!
essge
Mina samtal med Kammarkollegiet och svaret på de frågor jag ställde visade på att Vigselnämndens ställning som trossamfund var lika starkt som andras. Felet var att registrera ett nytt samfund.