Nej, jag tänker inte konvertera.
Min fråga gäller något annat.
Jag, liksom du som inte är medlem i Romerskt-Katolska Kyrkan får nämligen inte ta nattvard där.

Visste du det?

Om du är med på en gudstjänst i en katolsk kyrka, och går fram till nattvardsringen skall du då lägga högra handen på ditt hjärta, som tecken på att oblatfatet skall passera dig.  Däremot kommer prästen att välsigna dig.

Är inte detta fint, då?
Jo, om du vill se det så.
Men en katolik får delta i brödbrytelsen i vilken frikyrka som helst.
Andra kristna får emellertid inte delta i den katolska mässan.

På sätt och vis (för att vara snäll) accepterar alltså Katolska Kyrkan varken mig eller dig som (riktiga) kristna.
Jag (och du, hoppas jag) accepterar fullt ut varje annat syskon i Herren i vilken kyrka det vara må.

Detta är en aspekt på Ulf Ekmans (uttalade avsikt om) konvertering till katolicismen som kanske är litet svår att smälta: genom att ställa sig under dess Läroämbete kan han inte längre fullt ut ha gemenskap kring Herrens Bord med andra kristna (inklusive dem från Livets Ord).  Detta inte är en perifer fråga, och en förståelig orsak till att broder Ulfs beslut skapar förvirring, inte minst bland  invandrarpastorer (Dagen 2014-03-14) med erfarenhet av innebörden i katolska kyrkans praxis.

Hur skall man då bli accepterad av Katolska Kyrkan?
Jo, genom att acceptera och bekänna dess Kyrko- och Ämbetssyn, dvs dess auktoritet, inte minst påven som Kristi Ställföreträdare på jorden, och på vilken Jesus bygger sin församling, enligt dess lära.

Just detta tror jag blir en svår nöt för Livets Ord, och något som gör att man måste ompröva den auktoritativa ställning som dess Pastorer kommit att få – när nu dess tidigare ledare  ‘ställt sig under’ påven.
Ser du likheten mellan påvens totalitetsanspråk ex kathedra ’å ämbetets vägnar’ och den lojalitet med ledare som präglat LO?

Men även andra rörelser som t.ex. Trossamfundet Pingst har anledning att ompröva.  Nu har det blivit så, att de församlingar som inte söker medlemsskap där, är utestängda från det som tidigare var Det Gemensamma, t.ex. LP-verksamheten, PMU.
Inte minst i vigselrätten syns detta.  Pastorer, vars församlingar inte är med i Trossamfundet, fråntas denna.
Du måste alltså gå med i organisationen Pingst innan den accepterar dig.
Ser du likheten med Katolska kyrkans inställning angående att neka mässans nattvard och Pingsts nekan i andra ting?
Summan av samtalsdagarna om dop och medlemsskap tycks vara att ”sammanhållningen,”  i klartext: anpassningen till det Ledarna bestämmer, är viktigare än allt annat.

Så hur gör vi då?
Förändring innebär kris.  Det grekiska ordet krisis har den dubbla innebörd som även finns i det svenska ordet för  ’dom’: frikännande eller fällande.  En kris är alltså en möjlighet.
Möjligheten består, tror jag, i att fortsätta bekänna Kristi Kropps enhet, trots olika (!) maktambitioner att ensamma företräda densamma, i grandiost stort eller i futtigt smått avseende.

Jag accepterar kristna bröder och systrar i såväl Katolska Kyrkan som i Livets Ord, och Trossamfundet Pingst, men jag förbehåller mig rätten inte göra min frälsning beroende av människor, utan att tro och tänka själv.

Det tycker jag även du skall göra.

Det vet väl alla: att det har att göra med det grekiska ordet för ‘nåd’ och ‘Andens gåvor’!
Ja, och sen används ju ordet i sekulära sammanhang också för någon som är t.ex. är inspirerande och livaktig i största allmänhet: ‘en karismatisk ledare’.

Så sant, så sant.
Men nu tänker jag på ordet ‘karismatisk’ i kombinationen ‘evangelisk-karismatisk’ som beteckning på teologisk inriktning eller kyrkosyn.  Själv har jag använt den från det allra första inlägget på denna blogg, om hur kyrkan/församlingen byggs, och uttrycket har förekommit flitigt på senare tid i media, t.ex. i diskussionen om vad som skall karakterisera en eventuell ny teologisk konfessionell högskola – till skillnad mot om den t.ex. skulle vara ‘katolsk’.
Och nu kan det ju inte längre vara tal om ‘Andens gåvor’ eller ‘smittande positiv ledare’ i största allmänhet, för Andens gåvor förekommer ju i alla kristna sammanhang, och nye påven verkar ju vara en ‘karismatisk ledare’.  Så vad avses?

Jag kan ju inte tala för alla (och det kan väl ingen), men så här menar i alla fall jag:
När Petrus vid Caesarea Filippi i norra Israel enligt Matteus 16 bekänner Jesus vara “Messias, den levande Gudens Son,” så säger Jesus att Petrus inte kommit på det av sig själv, utan att Fadern som är i himlen uppenbarat det för honom.
Och hur verkar Fadern?  Genom Anden, den tredje Personen i Gudomen.
Detta är viktigt, för omedelbart därefter talar Jesus om hur han skall bygga Sin (det personliga pronominet är mycket starkt markerat i grekiskans ordföljd) församling, dvs genom att människor av Anden får uppenbarat för sig Jesu Kristi identitet och sedan växer in i en förståelse av vad detta innebär, och gestaltar detta i sina liv.  Detta kan innefatta att bära ut Evangeliet i Andens kraft, men jag tror det innebär något mer och djupare.

Det är poängen i sammanställningen ‘evangelisk-karismatisk’, att ingen människa av sig själv kan fatta Evangelium, berättelsen om Jesu Kristi ställföreträdande inkarnation, död och uppståndelse för vår skull.
Och häri ligger även skillnaden mot t.ex. begreppet ‘protestantisk’ (begreppet för reformationen på 1500-talet och dess protest mot den katolska kristendomsuppfattningen) för häri ligger – i alla fall traditionellt – betoningen på Läran om Jesus, och i de protestantiska historiska statskyrkorna bekänns denna lära inte av individuella människor utan av Kyrkan för dem.
Uttrycket ‘evangelisk-karismatisk’ handlar således om något mer och personligare: om en relation till Jesus.  Denna relation är inte upplevelsebaserat relativ (och hur skulle den kunna vara det, när det är Fadern som genom Anden uppenbarar Sonen?): det är här som ordet ‘evangelisk’ i ‘evangelisk-karismatisk’ kommer in i bilden.

Så kan vi sammanfatta, att i denna teologiska kyrkosyn finns endast två sakrament (inte de två som inom t.ex. lutherdomen: dopet och nattvarden; inte de sju som inom katolicismen: dopet, konfirmationen, nattvarden, vigningen till äktenskap eller prästtjänst, bikten och sista smörjelsen) det vill säga: Ordet och Anden.
Ordet står för ‘evangelisk’ och Anden för ‘karismatisk’.
Så enkelt är det! (Nu menar jag inte i betydelsen ‘så här måste det vara’, utan: ‘det är inte svårare än så’.)

Är det allt?
Ja, och Nej: det är allt från Guds sida, för allt är fullkomnat i Kristus, men från vår sida skall uppenbarelsen om Jesus som  Messias och Guds Son gestaltas, dvs Kristi Liv skall levas ut i våra liv: det sker när vi vandrar i Anden, enligt Ordet.

Det är här ‘lärjungaskap’ kommer in i bilden, och det är därför jag lagt till det ordet i beskrivningen om utifrån vilken övertygelse jag skriver: evangelisk-karismatisk och ‘lärjungaskapande’.
Annars blir ‘evangelisk-karismatisk’ bara en teori eller en etikett, och Gud bevare oss.

Behöver man bli katolik för att bli katolik?
Kanske inte.  Kanske behövs det bara att ‘sitta stilla i båten’ (i detta fall Pingströrelsen).
Och skulle det vara negativt i så fall?
Läs vidare, så förstår du min poäng.
Jag ger också ett utttalat teologiskt skäl till vad som är kärnan i evangelisk-karismatisk tro, och hur Gud enligt denna syn bygger (Matt 16) sin kyrka/församling.

[ Detta blogginlägg, med nedanstående rubrik, är identisk med en artikel jag insänt till Dagen 2013-12-28, och som jag nu efter drygt två månader, i fredags fick besked att man tackade nej till att publicera.
Den är den tredje i en serie av teologisk bearbetning av ‘dopdebatten’ inom Pingströrelsen, där de två första tidigare varit  införda i Dagen:
I  “Ändrad dopsyn påverkar hela teologiska systemet” Dagen 2013-11-04, försöker jag anlägga ett evangeliskt-karismatiskt perspektiv på denna fråga.
I “Förståelsen av dop och nattvard hör ihop” Dagen 2013-12-06,  anlägger jag ett evangeliskt-karismatiskt perspektiv på brödsbrytelsen.
I detta blogginlägg  (artikeln nedan) försöker jag ge ett evangeliskt-karismatiskt alternativ till den ämbets- och kyrkosyn  som Pingströrelsen visar tendenser att glida in i.

Jag beskrev, som positivt alternativ,  grunden för en evangelisk-karismatisk kyrkosyn  redan i blogginlägget 2013-05-27: “Hur byggs församlingen/kyrkan?”

Mitt blogginlägg har viss aktualitet:  i  dag 2014-03-09 skriver Ulf Ekman på DN Debatt (rapporterat i såväl Dagen som på bloggen Aletheia) om sitt och hustrun Birgittas beslut att under våren låta sig upptas i den Romerskt Katolska Kyrkan.  Redan i artikeln uttrycker jag respekt för Ulf Ekmans utveckling.   Liksom jag respekterar troende i andra traditioner kommer jag att respektera paret Ekman.
Men, och som framgår av de skäl broder Ulf anger för sitt beslut, är det anledning att reflektera över vartåt utvecklingen inom t.ex. Pingströrelsen bär, just av de skäl jag framhållit som skillnaden mellan evangeliskt-karismatiska och sakramentalistiska kyrkosyner.  Man kanske inte behöver bli katolik för att bli katolik framöver?

Jag delar alltså inte Ulf Ekmans analys och slutsatser angående ‘splittringen inom Kristi Kropp’, utan tror att den evangeliskt-karismatiska kristendomstypen, liksom andra traditioner,  har ett väsentligt bidrag att ge till de mångfacetterade och berikande uttrycken för Kristi Kropp.  Så kommer de nämligen att förbli.

Och så artikeln: ]

“Sakramentalistisk kyrkosyn och Pingströrelsens utveckling”

Under en längre tid har dopets plats i Kyrkan (Kristi kropp; den universella församlingen av alla Jesus-troende) diskuterats.  Upprinnelsen har varit att pingstförsamlingar velat öppna upp för medlemsskap av barndöpta, kanske inte så mycket av det skälet att troendedopet annars skulle bli ett föreningsdop, som av personligt-praktiska skäl: i samma familj kan man ha olika uppfattningar.  Att det hela skulle kunna stanna vid ’pragmatiska arrangemang’ var dock från början utsiktslöst: kritik har kommit såväl från dem som menar att man inte accepterar barndopet tillräckligt, som från dem som vill hålla fast vid det baptistiska troendedopet.  Olika förslag har likväl givits på hur man på bästa sätt kan ordna med den föreningsmässiga delen av medlemsskap i en lokal församling.

Själv har jag velat visa på hur dopsynen inte fungerar i ett teologiskt vacuum, utan t.ex. hänger samman med synen på nattvarden/brödsbrytelsen.
Men ännu viktigare är förstås hur bägge dessa ’sakrament’ relateras till synen på ’kyrkan’ som sådan, däri inbegripet synen på tjänsterna eller: ’ämbetet’.

Man kan grovt säga, att kyrkosynen i de historiska (Romersk-katolska, Grekisk-ortodoxa) kyrkorna uppkommer i samband med att förväntan på Jesus Kristi andra tillkommelse för att upprätta Guds rike (det är så lärjungarna frågar vid himmelsfärden) falnar.  Andeutgjutelsen på Pingstdagen omtolkas teologiskt och uppfattas såsom Rikets kommande; Kyrkan blir självt Riket.  Frälsningens rikedomar tillhör därför kyrkan.  Ett rike måste manifesteras på något sätt, och administreras av någon.  Det är här ’sakramenten’ och ’ämbetet’ kommer in i bilden.

Det är alltså t.ex. inte så, att man från början hade ett problem: ’arvssynden’, som behövde lösas på något sätt, dvs genom barndopet (och nöddop i värsta fall, så att bebisen inte gick till helvetet), utan tvärtom: ’arvsyndsläran’ skapas för att motivera och nödvändiggöra barndöpandet.  Endast om den som döps inte har någon talan, annat än framburet av omtänksamma faddrar/föräldrar, eller därtill tvingat av en med kyrkan förbunden överhet som kunde tala maktspråk, blir barndopet hanterbart, och det blev det; främst av det andra skälet.

Pingströrelsen har blivit Samfund.  Alla möjliga tvångsmekanismer för att få församlingar att ansluta sig har varit igång sedan länge.  Pastorer som inte ’får med’ sina församlingar har sannolikt ingen karriärframtid i Trossamfundet.  LP-stiftelsen, PMU, vigselbehörigheten m.m.: skall du vara med måste du bli med.  Därmed har all teologisk (ideologi med Gud inblandad) medvetenhet satts ur spel, för det handlar numera om alltför näraliggande konkreta ting, som t.ex. vad man skulle göra om man inte kan arbeta som pastor.  (Jag påstår naturligtvis inte att det är så för alla, utan vill bara visa på att ett tvingande mönster faktiskt föreligger; det torde även anhängare av samfundstanken kunna tillstå.)

Och nu är frågan om ett biskopsämbete inom Pingströrelsen uppe på tapeten. Förutsägbart, eftersom ingen kristen rörelse fungerar utan en elastiskt sammanhållen teologi: man går mot en sakramentell uppfattning av dop och nattvard; självklart måste då ’ämbetsfrågan’ justeras i motsvarande mån och i samma riktning.  Det är nämligen inte så, att ’prästerna’ eller ’pastorerna’ har något ämbete i sig; de har det i kraft av vigning av en biskop.  Beroendet blir hela tiden hierarkiskt och uppåt.  Redan utses regionsledare från centralt håll.

Här har Romersk-katolska kyrkan sin stora poäng: de kan hävda ren ämbetsföljd (’apostolisk succession) från Petrus, medan protestantiska kyrkor har problem: deras kyrkoöverhuvuden är någon gång ditsatta av en politisk överhet, eller framröstade på demokratisk väg.  Sedan skall de ändå ses som tillsatta ’uppifrån’.  Inte lika övertygande.
Jag tror det är endast i detta helhetssammanhang man kan förstå t.ex. broder Ulf Ekmans utveckling av närmande till katolska kyrkan.  Jag tycker den åtminstone är konsekvent; likaså Peter Halldorfs utveckling och närmande till den koptiska österländska/ortodoxa traditionen, fast på lite annat sätt.

Den enda fråga som egentligen oroar mig är, hur ett biskopsämbete inom Pingströrelsen skall kunna förstås i samband med Kyrkan/Kristi kropp, för kroppen är EN.  Skall inte en sådan utveckling späda på splittringen inom Kristi kropp, så måste ju även andra samfund acceptera denne/dessa, och med vilken rätt eller auktoritet?
Så, paradoxalt nog: ett närmande till doppraxis inom ’de historiska kyrkorna’ torde snarast öka splittringen inom kristenheten än leda till ökad andlig gemenskap.  En sådan finns redan, och vi kan acceptera varandra utan att behöva tänka lika i allt.  Det borde finnas en lägre och mindre anspråksfull väg än att bli lika alla andra kristna rörelser.  Och förebilder saknas inte:  Lewi Pethrus hälsade ödmjukt Stockholms första biskop, Manfred Björkqvist, välkommen på ’visitation’ när denne besökte ett möte i Filadelfiaförsamlingen, dvs gjorde inte anspråk på egen jämförbar institutionell position, utan såg Pingströrelsen som en väckelserörelse inom Svenska Kyrkan.  En sådan hållning menar jag står mer i samklang med Pingströrelsens traditionella evangeliskt-karismatiska värderingar.  En sådan väg borde utforskas.

I en församling av Svenska Kyrkan hade vaktmästaren instruerats att pingla i en liten klocka precis när prästen lyfte upp fatet med oblaten och kalken med vinet (precis som i Katolska Kyrkan).  Då och där var Gudshandlandet , att bröd och vin förvandlades  till Kristi lekamen och blod.  I mässan återupprepades försoningen.

Stämmer det med Nya testamentet?  Är det inte så, att evangelierna och Hebréerbrevet är rätt tydliga med att Jesus dog en gång för alla för synderna, och att platsen för det Gudshandlandet var avrättningsplatsen Golgata utanför Jerusalems stadsmur?
Att det har skett, är färdigt, och fullbordat?

Platsen för Gudshandlandet idag är snarare de människohjärtan som, i kraft av vad som hände då, genom att tro, förvandlas från stenhårda och okänsliga, till ödmjuka och inkännande för Guds Ande; de människoandar som får kontakt och gemenskap med Guds Ande; de människosjälar vars sinnen förändras och som tänker, vill och känner radikalt annorlunda; de människokroppar som i förväg får uppleva Gudsrikets inbrytande med övernaturligt helande från sjukdomar och från svaghet till styrka i att tjäna Gud.

Det händer inget speciellt när prästen lyfter bröd och vin (förutom att Gud är med då, liksom alltid annars).  Det är en fin gest, värdig vördnad, och så sker för övrigt i alla kyrkor när bröd och vin avskiljs till att användas för att fira Jesus’ seger på korset; minnas Hans död för våra synder, och proklamera Hans återkomst i härlighet.

Kyrkan ÄR de troende.  Det är i deras liv Gudshandlandet sker, till kropp, själv och ande, denna enhet som är Människan.

Sträck på dig!  Gud är med dig där du nu är.

Tommy Dahlman har på sin blogg i Världen idag initerat ett vitalt samtal med ett inlägg med den säkert tankeväckande tänkta rubriken: “Pingströrelsen och episkopatet.”

Många har skrivit levande, kunniga och initierande kommentarer.  Läs dem gärna!

Själv bidrar jag med en kommentar som handlar om hur ett eventuellt ‘episkopat’ (termen är ingående förklarad av Dahlman och alla andra) inom Pingströrelsen skulle anses vara relaterat till biskopsämbeten i andra samfund, för reformatoriska- och väckelsesamfund är lika mycket del av historien som de äldre “historiska kyrkorna.”

Min utgångspunkt är att Kristi Kropp är En, och består av kristna i alla möjliga sammanhang, en uppfattning jag förstår att Tommy Dahlman självklart också delar.

Tidningen Dagen har idag en debattartikel med denna rubrik: “Kyrkan i identitetskrisens tid,” skriven av Markus Holmbom, pastor i en pingstförsamling.

Det är en artikel jag gärna vill rekommendera. Den har, i all sin enkelhet, en djup och djärv analys.  Beskrivningen, av den situation vi befinner oss i, är tydlig och bör tas på allvar.

Jag uppfattar den som en ren stämton, som vi alla har anledning att lystra till.

Artikeln beskriver en utgångspunkt som även denna blogg handlar om och om ett perspektiv den också  ser som sitt.

Läs den!

Jag skall nu försöka avrunda mitt försök till orientering i kyrklig geografi:

I Kristi Kropp, den universella Kyrkan/Församlingen råder variation.

Paulus undervisar den lokala församlingen i Korint om detta i samma bild av en kropp med många lemmar (1 Kor kap 12): om det inte fanns variation och olika uppgifter, hur skulle den då kunna fungera?

Handen kan inte säga till örat: ‘jag behöver dig inte’ och inte heller ögat till foten.

På samma sätt med de olika kristna traditionerna som oftast återfinns i olika samfund: de är berikande olikheter.
På grund av vår mänskliga begränsning till helhet har Gud använt olika kulturer genom historien för att mejsla fram ytterligare aspekter av förståelsen av Sig Själv hos oss.
Vi bör förstå, att vi inte kan vara utan dem.

Dessa olikheter handlar oftast inte om hurudan Gud är, utan om på vilket sätt vi kan möta honom och bli frälsta.

Lika lite som det är förståndigt att rycka upp människor ur deras kulturer torde det vara att rycka upp människor ur deras samfundstraditioner.  Kulturer och traditioner kan förvandlas och förändras; ja, men sådant tar tid, och måste ske med tålamod och omsorg.

Under tiden kan vi berikas av mångfalden, till dess vi växer upp till fullheten, Efesierbrevet 4:15.

Mitt försök till orientering i kyrklig geografi fortsätter.  Den känns angelägen:

Jag har beskrivit olika dopsyner som samfundsstaket som ser höga ut från sidan men som smala streck från ovan.  Nu verkar en del församlingar vilja ‘montera ned staketen’, så att t.ex. pingstförsamlingar som traditionellt är troendedöpande öppnar för medlemsskap dem som inte är troendedöpta.
Är det bra, eller inte?

Man säger att det är för ekumenikens skull, men jag undrar om man då inte har för låg uppfattning om andras tolerans; en sorts nedvärdering av de andras förmåga till förståelse och empati.
Det talas i ekumeniska sammanhang också om att ‘acceptera varandras dop’, och det kan man ju inte göra om man kräver dop sedan man medvetet kunnat ta ställning (motargumentet med förståndshandikappade är för marginellt och här överflödar Guds nåd ändå).  Jag undrar om inte även detta är att sikta för lågt och tro för litet om den kristna nästan.

För även om det inte går att ‘ta på’ lika påtagligt som dopet, så finns det många andra lärofrågor med praktiska konsekvenser. Problemet med dessa är att det är lättare att sopa dem under mattan och låtsas överens i något sorts kollegialt (hycklande?) samförstånd.  Och ändå hänger de på ett ‘elastiskt’ sätt samman med dopet.

Varför inte istället helt enkelt acceptera varandra ?

Detta att acceptera varandra och berikas av varandras olikheter måste väl vara en större och djupare och mer äkta form av gemenskap i Kristi Kropp än omöjliga slutsatser ur teologiska system som organiskt är helheter inom sig själva, men som när lärosatser bryts loss ur dem och förändras, de förlorar sin dynamik och inre samband?  Sådant leder till relativism och vilsenhet.

Jag tror inte att det att ‘öppna medlemsskapet för barndöpta’ är någon god framkomlig väg, för i konsekvensens namn måste man ju då i hövlighetens namn tona ned förkunnelse och praxis om dopet för att inte denna nya kategori medlemmar skall känna sig som ‘andra klassens’ medlemmar, insläppta inte för sin egen skull utan för ekumenikens, och därmed egentligen ovälkomna.

Om man tror att Guds nåd kommer till en människa genom sinnesändring och tro och att det är något genuint positivt att denna människa får vara med om att gestalta sin identitet med Kristi död, begravning och uppståndelse, då är detta ett bidrag man inte bör förmena Kristi Kropp, utan stolt bidraga med.

Och under tiden: fullt ut acceptera varandra som syskon i Kristus.

Jag fortsätter detta försök att orientera i kyrklig geografi:

Staket kan vara höga och klätterovänliga och sakna grindar och portar.  De kan se imponerande ut på marknivå: närmast oöverstigliga, men om man från Guds himmel skulle se ned på ett område med samfundsstaket mellan olika lokala församlingar, så skulle de te sig som smala streck, alltså ovanifrån.
Från det perspektivet kanske man skulle förundras över att de som har samma bekännelse och samma andliga liv nästan alla verkar hålla sig inom sina respektiv trånga bås, som då utmärks av dessa tunna linjer: varför kliver ingen över?

Jag tror att det beror på att vi inte lärt oss att skilja mellan centralt och perifert i Guds rike.

Låt mig ta ett exempel: som evangelikal kristen tror jag att Guds nåd kommer en människa till del genom personlig sinnesändring och tro.  För en sakramentalistisk kristen kommer Guds nåd till en människa genom barndopet.  Enligt min evangelikala uppfattning skall personlig omvändelse och tro föregå dopet.
Denna skillnad i dopsyn kan liknas vid en vägg eller ett teologiskt staket.

Likväl känner jag full andlig gemenskap med troende från barndöpande sakramentalistiska kyrkor.  Jag håller fortfarande troendedopet för det rätta, men böjer mig ändå inför, och accepterar faktum: här är en kristen bror eller syster.  Jag låter Andens vittnesbörd i människors liv väga tyngre än min läromässiga uppfattning om hur det rimligast går till när en människa får del av Guds nåd till frälsning.
Detta hur menar jag är av annan och lägre rang än det trosinnehåll jag skrev om i det första blogginlägget i denna serie om kyrklig geografi: det är inte ‘staket’, det är ramen och gränsen för kristet liv.

Detta kan vara ett exempel på att se formen av ett staket lite grand från ovan.  Jag känner inte att jag sviker något ideal (en övertygelse som för övrigt i alla år hindrat mig från att låta mig prästvigas, vilket har kostat en del) genom att acceptera att Gud är suverän och att erkänna Andens vittnesbörd i människors liv.

Vi accepterar varandra, inte som samfundstillhöriga hit eller dit, utan som kristna i samma Kristi Kropp.

Jag försöker fortfarande orientera mig i kyrklig geografi:

Liksom Paulus skrev till en geografiskt lokal församling, den i Korint, på Peleponesos i södra Grekland, så bor jag och du på någon geografisk plats.  Inte svårare än så, eller hur? Och samtidigt så definitivt i tid och rum!  Så efter att ha övervägt trons innehåll, samfundens faktiska förekomst och vår fria rättighet i förhållande till dem, är det alltså utifrån vår egen situation, här och nu, som vi måste orientera oss.

Och Kristi Kropp, den universella Kyrkan/Församlingen, har bara lokala utgestalningar av människor som bekänner sig till Herren Jesus Kristus, Guds Son och Frälsaren. De är mina syskon och medarvingar av Guds oförtjänta Nåd, alldeles oberoende av vilka samfund de lokala församlingar tillhör, som de är med i.

För vad är egentligen en lokal församling?  På ett sätt (om inte kopplingen till samfundet stipulerar en annan och hårdare bindning) är de bara ideella föreningar som är juridiska personer av den anledningen att de skall kunna äga fast egendom och kunna agera som arbetsgivare åt personal.

Tyvärr har nog ofta den egna lilla lokala (i juridisk mening) församlingen fått alldeles för stor betydelse i människors sinnen; ibland nästan jämställts med Församlingen i meningen Kristi Kropp; en sorts ‘frikyrklighetens Mariadyrkan’.

Tyvärr har nog sällan pastorer och präster varit lika måna om helheten som Paulus: han ville inte befästa ‘troheten’ hos dem som ‘höll sig till honom’ (= endast det egna samfundet), utan snarare visa på att all sådan partisöndring  är synd.

Paulus ville frigöra människor lokalt att ta till sig av rikedomen i Kristi Kropp: “allt tillhör er!”

Varför ser vi inte mer av den generositeten idag? Det är en genuin fråga: varför?