Jag fortsätter mina försök att orientera i kyrklig geografi:

Kan det som Paulus skriver om i början av Första Korintierbrevet 1:11b-12 jämföras med förekomsten av samfund idag?:

“(Jag har fått höra) …att det förekommer stridigheter bland er. Vad jag menar är att ni var och en på sitt håll säger: ‘Jag håller mig till Paulus’ eller ‘Jag håller mig till Apollos’ eller ‘Jag håller mig till Kefas’ eller ‘Jag håller mig till Kristus'”? (FB)

På ett sätt handlar detta naturligtvis inte om samfund, för då gällde det preferenser för samtidiga förkunnare, medan samfunden vuxit fram under lång historisk tid.  Vi vet inte om preferenserna snarast gällde personligheter, eller om de nämnda hade olika tyngdpunkter i förkunnelsen (de som ‘höll sig till Kristus’ kanske var de som inte ville ta ställning för någon?).
Samfunden har tillkommit i olika historiska tider, och globalt sett i olika kulturer med olika filosofiska system att relatera till och olika politiska system att förhålla sig inför.

Men kanske kan vi befrias från ångesten av att Kristi Kropp, Kyrkan/Församlingen ser så splittrad ut, om vi inser att vi inte har något ansvar för den situation som nu råder. Samfunden är något de facto, de bara finns där som en konsekvens av historien: på det sättet är samfunden samtida med oss, på samma sätt som Paulus, Apollos och Kefas (Petrus) var för de kristna i Nya testamentets Korint.

Då kan det Paulus skriver hjälpa oss i hur vi skall förhålla oss till situationen: “Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som förde er till tro, ” 1 Kor 3:5.
“Därför skall ingen berömma sig av människor, eftersom allting är ert,” 1 Kor 3:21.

Som kristen har jag då rättighet att ta till mig allt gott från alla kristna samfundstraditioner.  Liksom inom mitt eget samfund skall jag förstås ‘pröva allt och behålla det goda’ (1 Tess 5:21).  Detta är min suveräna rätt som del  i Kristi kropp.

Det Paulus inte gillar är när stridigheter förekommer.  Han önskade de kristna i Korint skulle “vara fullkomligt enade i samma uppfattning och  samma mening,” 1 Kor 1:10b.
Jag kan tänka mig att han skulle ha samma uppfattning i dag, för det ligger i linje med vad Jesus bad om  i Johannes ev. kap 17.
Hur tänker du?

Jag fortsätter försöka orientera i den kyrkliga geografin:

Utgångspunkten måste vara Vad den kristna Kyrkan/Församlingen, Kristi Kropp, tror på; innehållet i tron, och det är alltså: ‘Jesus är Herre’, och: ‘Jesus är Kristus/Messias, Guds Son och Frälsaren’.  Tror jag detta; växer min tro i den riktningen, är jag kristen.

Om man alltså börjar orientera på det sättet, så bör en begynnande slutsats vara, att inte allt kyrkligt/frikyrkligt nödvändigtvis är kristet. Det är en svår insikt, men den stämmer med Jesus egna ord, att inte alla som säger ‘Herre, Herre’ skall komma in i himmelriket, utan endast de som gör Faderns vilja.
Och vilka är då inte med?  Det vet vi inte, det vet bara Gud.  Men den förfärande möjligheten finns, att enbart ha namnet.

(Varför orientering i kyrklig geografi, förresten? Jo, därför att kristenheten inte har någon geografi; den finns överallt där Guds ande har människors kroppar som tempel.)

Sänker vi så blicken något nedåt från det universella med Kristi Kropp, så kommer vi till samfundsnivån:
Grekisk-Orthodoxa kyrkan, Romersk-katolska kyrkan, Protestantiska kyrkor, med alla dess underavdelningar (en vän i Holland berättade att det enbart där finns 47 olika reformerta samfund; vet inte om det är sant).
På det nationella planet i Sverige räknar vi väl idag med Svenska kyrkan, Frälsningsarmén, Equmeniakyrkan, Evangeliska frikyrkan, Pingströrelsen, Trosrörelsen; och så förstås Romersk-katolska (fri)kyrkan, Orthodoxa (fri)kyrkor av olika nationaliteter, Österns övriga (fri)kyrkor; kanske några till.

Samfundbegreppet kanske bäst kan definieras som ‘organisatoriska förstelningar av väckelserörelser ‘.
Ser man det globalt har alla historiska och omständighetsmässiga skäl till att de utformats på det sätt som skett.
Det är en sorts mellannivå, som egentligen inte finns,  för Bibeln  känner inte till den.

Eller gör den kanske det?

Jag försöker orientera i den kyrkliga geografin:
Som alltid när man orienterar gäller det att veta var man är för att kunna ta sig dit man vill. (OK?)

Utgångsläget är att Kristi kropp, Kyrkan eller Församlingen, utgörs av alla som tror på Jesus som Herre.

Det gäller alla som är nya i tron.  Tron på Jesus kan aldrig bara vara allmän (‘Jag tror på Jesus’), för trons mynt har två sidor, och den andra sidan handlar om sinnesändring, omvändelse, ånger och bättring.  Skall Jesus vara något i en människas liv kan Han bara vara det som Herre, dvs någon som man ser upp till och lär av, följer och lyder.  Detta var också urkyrkans mest komprimerade bekännelse: ‘Jesus är Herre’ (1 Kor 12:3).
Har man inte fått lära sig detta från början behöver man snappa upp det snart.

För dem som kommit något längre i på Vägen och i tillväxten bör det leda fram till en tro på Jesus Kristus som Guds Son och Frälsare; eller som man sade i fornkyrkan: iesous christos theou hyios soter =ICHTHUS  (dvs ‘fisk’ på grekiska; detta urgamla tecken innehöll hela trosbekännelsen).
Här handlar det om att växa upp till en förståelse av att Jesus är den i Gamla testamenet utlovade Messias (som är hebreiska för ‘den Smorde’, vilket på grekiska heter ‘Christos’); alltså den till kung invigde.
Det handlar vidare om att börja ana och inse, att Jesus är Sann Gud och Sann Människa, och en person i Treenigheten: Fader, Son och Ande.
Slutligen handlar det om att börja lära sig och uppskatta Försoningen: vad det innebär att Jesus är Frälsaren; en som räddar  från synden.

Detta är stora och eviga ämnen, som man under en livstid aldrig till fullo kan omfatta.  Dock: sådan är den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga (Judas v. 3).  Den är inte förhandlingsbar. Den är heller inget krav; att man ‘måste’ tro på detta sätt.  Det handlar i stället om att tron i betydelse ‘förtröstan’ inte skapar sig en teologi, utan att tron är en gåva från Gud och innehållsligt redan bestämd utifrån Guds väsen och gärningar.

Orientering i kyrklig geografi måste börja med innehållet i den kristna tron: är jag kristen över huvud taget?
Märk väl, att man aldrig kan bli ‘färdig’ som kristen.  Frågan handlar om i vilken riktning jag utvecklas.