Orientering i kyrklig geografi, 2: samfunden

Jag fortsätter försöka orientera i den kyrkliga geografin:

Utgångspunkten måste vara Vad den kristna Kyrkan/Församlingen, Kristi Kropp, tror på; innehållet i tron, och det är alltså: ‘Jesus är Herre’, och: ‘Jesus är Kristus/Messias, Guds Son och Frälsaren’.  Tror jag detta; växer min tro i den riktningen, är jag kristen.

Om man alltså börjar orientera på det sättet, så bör en begynnande slutsats vara, att inte allt kyrkligt/frikyrkligt nödvändigtvis är kristet. Det är en svår insikt, men den stämmer med Jesus egna ord, att inte alla som säger ‘Herre, Herre’ skall komma in i himmelriket, utan endast de som gör Faderns vilja.
Och vilka är då inte med?  Det vet vi inte, det vet bara Gud.  Men den förfärande möjligheten finns, att enbart ha namnet.

(Varför orientering i kyrklig geografi, förresten? Jo, därför att kristenheten inte har någon geografi; den finns överallt där Guds ande har människors kroppar som tempel.)

Sänker vi så blicken något nedåt från det universella med Kristi Kropp, så kommer vi till samfundsnivån:
Grekisk-Orthodoxa kyrkan, Romersk-katolska kyrkan, Protestantiska kyrkor, med alla dess underavdelningar (en vän i Holland berättade att det enbart där finns 47 olika reformerta samfund; vet inte om det är sant).
På det nationella planet i Sverige räknar vi väl idag med Svenska kyrkan, Frälsningsarmén, Equmeniakyrkan, Evangeliska frikyrkan, Pingströrelsen, Trosrörelsen; och så förstås Romersk-katolska (fri)kyrkan, Orthodoxa (fri)kyrkor av olika nationaliteter, Österns övriga (fri)kyrkor; kanske några till.

Samfundbegreppet kanske bäst kan definieras som ‘organisatoriska förstelningar av väckelserörelser ‘.
Ser man det globalt har alla historiska och omständighetsmässiga skäl till att de utformats på det sätt som skett.
Det är en sorts mellannivå, som egentligen inte finns,  för Bibeln  känner inte till den.

Eller gör den kanske det?

Leave a Reply

Your email address will not be published.