Sakramentalismens tystnad

Omvändelse, Samfund

“Välkomna på Drop-in-Dop! Vi bjuder på tårta till två personer. Tag med personbevis. Välkomna in!”

Så (ungefär) stod det på sandwich-plakat på trottoaren utanför Oscars kyrka i centrala Stockholm en solig sommardag härom året .
När man erbjuder dop på detta sätt faller alla teologiska argument för barndopet. Då har det blivit vidskepelse.

Varför protesterar inte kyrkoherdar och präster i gemen oftare mot utvecklingen i Svenska Kyrkan (pol.)?
Jag tror det hänger samman med sakramentalismens tystnad, dvs att dop och nattvard får göra jobbet. Kyrkans prästerskap låter de folkvalda, politikerna stå för talandet. Och för all del: “Bit inte den hand som föder dig”; man är anställda och politikerna är arbetsgivaren.

Vad gör detta med Evangeliet om Jesus i Svenska kyrkan? Jo, det blir outsagt, tyst. Förkunnelsen om omvändelse och tro (Markus kap 1) på Jesus som gensvar på det glada budskapet ersätts med tro på Kyrkan och att när dess ämbetsbärare utför handlingar som dop och nattvard (allt oftare kallat “mässa”, dvs mässoffer i romersk-katolsk mening), då agerar Gud.
Så fungerar sakramenten i folks sinnen och medvetanden som något som sker per automatik. Men vad är det som sker? Prästerskapet vill gärna säga “frälsning”, men gör det inte, för det vore magstarkt otroligt att offentligt lova något sådant. I stället blir det tyst.

I stället för att Kyrkan/Församlingen pekar på Jesus, blir textläsningar och predikan medel för att Evangeliet skall få folk att tro på Kyrkan; att den har gåvor (frälsning) att ge. Men Kyrkan är inte autonom, den är huvudlös utan Kristus. Förbindelsen upprätthålls genom förkunnelse, omvändelse och tro; att individer av den helige Ande får uppenbarat i sina hjärtan vem Jesus är (Matt 16:16, 17) .

Vad händer när man i kristenheten abdikerar från tänkandet, när dop och nattvard får stå för förkunnelsen? Samma tendens finns inom frikyrkligheten – det går att vara “troendedops-sakramentalist” också, och att “ta emot förlåtelse i vid Herrens bord” har ersatt delandet av brödet mellan troende för att förkunna Jesu död till dess han kommer.

Udden tas av Evangeliet. Sprängkraften till förvandling neutraliseras.
Det blir tyst.

Ämbetshybris

Ledarskap, Samfund

Vad är det som gör, att allt fler frikyrkopastorer sätter på sig rundkrage? Ja, inte hel förstås, en sådan som går runt halsen, och absolut inte med två smala rektangulära snibbar nedåt där slipsen brukar sitta, utan diskret, så att endast en knapp decimeter vitt syns framtill?

Kan det vara att signalera, att man tillhör ett särskilt stånd, människor med en särskild ställning mellan Gud och människor “i kraft av Ämbetet”, människor som har en egenskap som gör att de kan dela ut sakramenten så att de gör verkan?
Men är inte det bara kännetecknande för katolska kyrkans präster?
Där finns förstås – hederligt nog! – läran fullt utvecklad och ligger fast.
Men inom frikyrkligheten, dit man ur “moderkyrkans” dvs Romersk-katolska kyrkans perspektiv, även måste räkna den lutherska kyrkan (som i Sverige i kraft av det politiska läget på 1500-talet kom att bli statskyrka, och efter “skiljandet från staten 2000”, en politikerkyrka), där attraheras präst-/pastorskapet av att få ha en status över och annorlunda än “lekfolket, lekmännen”, det vill säga “vanliga” församlingsmedlemmar eller kyrkobesökare.

Varför? Alla förklaringar lyser med sin outtalade frånvaro.
Istället är det ett ständigt framflyttande av positionerna; små, små steg i taget, små praktiska steg som sammantagna skapar i människors sinnen en bild av Pastorn som något annorlunda, någon med speciell kontakt med, speciell närhet till, och speciell tillgång till Guds rikedomar, inte minst i att kunna uttala avlösning, dvs att tillsäga människor syndernas förlåtelse efter det att dessa läst med i syndabekännelsen.

Hur har det blivit så? Det är frågan. Men det fungerar i alla fall så, att olika samfund har sina vigningsgudstjänster, när det som gått igenom präst/pastorsutbildningar avskiljs till tjänst i respektive samfund. Pampigast är det förstås i Svenska Kyrkan, med de färgglada skrudarna, tätt följt av Equmeniakyrkan, med något mer återhållen färgprakt. När kommer de andra efter?

Å vems vägnar gör man så, och vad finns det för underlag i Skriften för det hela?
Vad är det som gör, att även EFK- och Pingstpastorer (SAM var tidiga) nu behöver ta på sig krage? Är det för att bli egenkänd som tillhörande ett särskilt skrå?

Vad tror man sig vinna med det hela?
Är man säkra på att de människor man betjänar inte berövas frimodighet till egen direkt gemenskap med Gud genom Ordet och Anden?

Ej legitimt att biskopar yttrar sig?

Kyrkan, 'Kristi Kropp', Lokalförsamlingar, Omvändelse, Samfund

Turerna efter senaste Kyrkomötet för Svenska Kyrkan (pol.) blottlägger problematik inom kristna organisationer i allmänhet.

“Med vilken legitimitet driver biskopar en stark linje mot beslutet?” frågar retoriskt Tisell och Hammar (Kyrkans Tidning 28 november 2021). De menar att eftersom Läronämnden i SvKy (pol.) (samtliga biskopar plus åtta ledamöter valda av Kyrkomötet, med ärkebiskopen som ordförande) inte yttrat sig i frågan om Israel som apartheidstat, så bör biskopar inte låta sina röster höras i media. Framför allt skall de akta sig för att kritisera ett beslut som det demokratiskt valda kyrkomötet tagit.

Ett dilemma.
Tisell och Hammar argumenterar vidare: “Svenska kyrkan har i sitt internationella arbete oftast en folkrättslig och inte teologisk argumentation. Detta har troligen sin grund i en lång tradition som folkkyrka och statskyrka där kyrkan lagt sig vinn om att i politiska frågor använda det språkbruk som hela samhället omfattar.”
I klarspråk: Svenska Kyrkan (pol.) skall tänka politiskt, argumentera politiskt, agera politiskt, vara politisk, och här skall biskopar inte lägga sig i.
Inte ens i denna argumentering är man emellertid konsekvent: det var en lärofråga att fördöma apartheidregimen i Sydafrika: “Det betraktades som omöjligt att samtidigt vara kristen och att ge sitt stöd till apartheid. Här stod själva bekännelsen på spel. Att gemensamt stå upp mot apartheid i Sydafrika blev en bekännelsefråga för hela Lutherska världsförbundet och många andra kyrkor omfattade samma teologiska förhållningssätt.”
Men att tydligt insinuera att Israel är en apartheidstat (dvs att bära falskt vittnesbörd mot sin nästa) skulle då inte vara en lärofråga.

Vari består dilemmat?
“Just därför att vi båda är insatta i frågan är vi därför bestörta över kyrkomötets beslut. Som biskopar älskar vi vår kyrka och är positiva till dess strukturer. Det hindrar oss inte från att i detta fall ta kraftigt avstånd från det beslut kyrkomötet fattat” hade biskoparna Sören Dalevi (Karlstad) och Åke Bonnier (Skara) skrivit i Kykans Tidning 26 november 2021.
Problemet ligger i uttrycket “positiva till dess strukturer”, dvs organisationen som sådan med folkvalt politiskt Kyrkomöte som högsta beslutande instans. Däremot “älskar vi vår kyrka”. Det finns en skillnad i att älska och att vara postitiv till.

Det dilemma jag försöker belysa är likadant för alla samfund och kristna föreningar (församlingar) i den mån man separerar det andliga och det profana ledarskapet. Det sker när man i frikyrkoförsamlingar håller sig med en separat församlingsledning (“äldstekår” enligt gammalt pingstspråkbruk) och styrelse. Tidigare utgjorde äldstekåren/församlingledningen styrelsen även i icke-läromässiga, själavårdsmässiga frågor. Frågor av praktiskt natur sköttes av församlingstjänare (“diakoner” i tidigare språkbruk). De var ofta adjungerade till styrelsen (=äldstemötet) när frågor som gällde deras verksamhetsområden skulle behandlas, men bara då. Förebilden var i Nya testamentet, naturligtvis (Apg 6:1-6; Tit 1:5-9; 1 Tim 3:1-13).

Inom Evangeliska Frikyrkan rasar nu i församlingarna lokalt en debatt om man skall bejaka “homosexeulla äktenskap” (citationstecken av läromässiga skäl, ej lagstiftade). Den är av betydelse för hela den evangelikalt/karismatiska rörelsen. Pingstsamfundet (ibland “Pingst”, ibland “Pingst-fria församlingar i samverkan” – ingen har hittills kunnat förklara skillnaden) ruvar i vassen och avvaktar beslutet och kommer antagligen att falla in i ledet; man har ingen tradition av samtal till beslut såsom den tidigare Örebromissionen.

I denna fråga blottas, blottläggs, samma dilemma som den i Svenska kyrkan (pol.) angående beskyllningen av Israel att vara apartheidstat, nämligen demokratins.
Svenska frikyrkoförsamlingar är uppbyggda enligt den folkrörelseuppkomna föreningsmodellen, och där församlingsmötet är högsta beslutande instans. Liksom i Svenska Kyrkans (pol.) Kyrkomöte kan församlingsmötet teoretiskt sett fatta vilka beslut som helst.
I frikyrkoförsamlingar kommer ett beslut dock endast att gälla den lokala församlingen (föreningen), medan det för SvKy (pol.) blir legalt bindande för alla församlingar.
Här finns alltså en skillnad: SvKy (pol.) är samfundsstyrd från toppen, medan frikyrkosamfund styrs av församlingsrepresentanter från församlingar (lokala kristliga föreningar), men endast i teorin: det är endast så länge frikyrkoförsamlingar är troendeförsamlingar, baserade på individers personliga omvändelse och tro som denna skillnad kan bestå. I SvKy (pol.) behövs varkendera för att vara medlem och därmed kunna besluta i Kyrkomötet.
Teoretiskt sett, om frikyrkförsamlingar skulle teologiskt förvandlas, så att omvändelse och tro skulle urgröpas eller relativiseras eller ges ny innebörd, så hamnar man i samma sits som Svenska kyrkan (pol.), att demokratin råder – dvs om frikyrkosamfunden dessutom skulle börja toppstyra de lokala församlingarna.

Problemet består i när Guds församling, den globala Kyrkan, på olika lokala plan (Sverige, Samfund, Lokala föreningsförsamlingar) börjar styras , inte utifrån ett andligt, teologiskt perspektiv där Bibeln är läromässigt rättesnöre, utan utifrån ett sekulärt världsligt (dvs där Bibeln, Guds Ord sätts ur spel) sätt att tänka.

Det var inte därför att matutdelningen till de grekisk-talande änkorna som omnämns i Apg 6 skulle vara oandlig som apostlarna utsåg medhjälpare/diakoner (dessa skulle också vara fyllda av ande och tro), utan för att de själva skulle kunna ägna sig åt bön och undervisning.

“Hela jorden är Herrens”, och Guds församling skall ledas andligt.
Det finns något oroande gnostiskt i uppdelningen församlingsledning/styrelse (biskoparnas läronämnd/Kyrkomötet).

Det är legitimt att biskopar (i bibliskt språkbruk: äldste, församlingsledare, herdar, se Apg 20:17, 28, dvs även kyrkoherdar och komministrar) inte bara yttrar sig, utan även griper rodret och styr, dvs leder som uttryck för att vara andliga tjänstegåvor (bättre term än “ämbeten”) givna till Församlingen, Ef 4:11-16, såväl i frågor som gäller Församlingens/Kyrkans förhållande till Israel och det judiska folket som när det gäller äktenskap och homosexualitet. Endast genom förkunnelse, proklamation och undervisning utifrån Bibeln kan människors sinnen förnyas och bejaka det Skriften säger.

Svenska kyrkan har ett stort dilemma pga dess struktur. Potentiellt gäller detta även frikyrkoförsamlingar.
Må vi bedja för alla kristna andliga ledare, inklusive Svenska kyrkans biskopar – även om vi inte är medlemmar i organisationen som sådan – att de må få styrka att stå för sanningen sådan den är uppenbarad i Guds ord! Kristi Kropp är en.

Droppen.

Israel, Samfund

Vatten har ytspänning. Ett glas, fyllt så det bågnar, rinner inte över förrän den sista droppen. Då rinner det över.

Kyrkomötet för Svenska (politiker-)Kyrkan har beslutat lyfta frågan om att utreda om Israel är en apartheidstat (ursprungsmotionen, som röstades ned, gällde att ge Kyrkostyrelsen, högsta beredande och verkställande organet, i uppdrag att utreda).
Skillnaden är noll – eller värre: nu skall Svenska Kyrkans agitatörer med detta i ryggen försöka påverka Lutherska världsförbundet eller Kyrkornas Världsråd. Så här rapporterar Kyrkans tidning, 24 november 2021:

“… att kyrkomötet skulle ge kyrkostyrelsen i uppdrag att lyfta frågan om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid, i internationella och ekumeniska organ, i synnerhet i Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet.”

Det finns mycket att kritisera inom Svenska Kyrkan. Mycket. Ärkebiskopen har t.ex. med jämna mellanrum i Dagens Nyheter förnekat jungfrufödseln, Jesus’ kroppsliga uppståndelse och även hans kroppsliga upplyftande till himlen (“himmelsfärden”). Hon har konsekvent drivit denna antikristliga propaganda (1 Joh 4:1 ff). Sekulära debattörer har opponerat sig i namn av sunt förnuft: vad blir kvar? Kyrkfolk har distanserat sig. (Det hade kunnat ske högljuddare och med mer kraft av biskopar.) Men Antje Jackalén är bara en person, låt vara Ärkebiskop, och många håller inte alls med henne.
Snart är dock hennes tid ute. Många har försökt rida ut stormen och bli kvar i båten (=Sv Kyrkan).

Länge har olika företrädare för Svenska Kyrkan kommit med anti-israeliska, anti-sionistiska, antisemitiska uttalanden.
Men nu har representanter för Svenska Kyrkans högsta beslutande organ med majoritet bland de valda (mest politiker) tagit beslutet stå bakom en propaganda om Israel som apartheidstat. Detta beslut är alls inte aningslöst, undersökande eller prövande.

Att motionsställarna Tisell, Tegby och Hammar, skakade av reaktionerna från inte bara judiska organisationer utan även många kristna, nu försöker reparera sina anseenden (Kyrkans Tidning, 26 november 2021) genom att säga att man missuppfattats i sina avsikter gör ingen skillnad. De är inte trovärdiga. Inte heller ärkebiskopens dimridåer förmår dölja den tydliga intentionen i det tagna beslutet. Alla har de förstått att begreppet antisemitism är något man måste distansera sig ifrån, och det bedyrar man i ord. Men det duger inte. Endast en hel omvändelse bevisad i handling skulle bli trovärdig.
Biskoparna Åke Bonnier och Sören Dalevi har i samma tidning på ett hedervärt sätt och med starka sakliga argument protesterat (läs!), men tragiskt nog är biskopar marginaliserade; de har närvaroplikt (!) och yttranderätt men får inte rösta (!) i kyrkomötet, det högsta beslutande organet. Det är politikerna som bestämmer.

Nu räcker det för mig. Denna droppe har fått glaset att rinna över.
Jag kan för mitt samvetes skull inte stå kvar i och vara medlem i ett samfund (=kyrklig förening/organisation) som tar ett sådant beslut. Det vore att tiga och bli medskyldig.

Jag lämnar Svenska Kyrkan.

Krig i Israel. Vad gäller?

Israel

OK, så det är krig igen i Israel. Upprördheten är stor över hela världen.

Först proportionerna: Uighurerna i Kina, Militärkuppen i Myanmar, det surrealistiska förtrycket i Nord-Korea, kvinnors gränslösa lidande i DR Kongo, Navalny i Ryssland, det totalitära Saudi-Arabien, Vit-Ryssland, Irans kärnvapenhot – nej visst, det är ju riktat mot Israel, glöm det… – Covid-hanteringen i Sverige, den accelererande globala miljöförstöringen: inget väcker sådana känslor som när det händer något i Israel.
Varför?

Sedan: i medier kämpas kampen om beskrivningsföreträde. BBC (vi bortser från SVT:s vinklade, tendensiösa, ”rättfärdighetsindignerade” bevakning…) älskar att först framhålla Haram esh-Sharif som en helig plats för muslimer, och nämner endast pliktskyldigast, som det framstår i redigering och argumentering, att judarna kallar det Tempelplatsen.
Varför?
 Islam skapades av Muhammed på 600-talet e.Kr. Det första judiska templet byggdes där på 900-talet före Kristus. Och varför igen? Därför att Abraham stod i begrepp att offra Isak på just den platsen cirka 1000 år före Salomos tid. Det är den större geografiska beskrivningen.  Den aktuella mindre beskrivningen: är det Israels polis som provocerar palestinier, eller är det ett uppror iscensatt av Hamas?  Medietrycket är enormt, upprördheten stor.  Finns det något specifikt kristet sätt att tänka om detta?

Eftersom Nya testementet lägger stor vikt vid Gamla testamentet, bör kristna idag också göra det.  Paulus undervisar i Gal 3:8, att evangelium till hedningar, hebr. gojjim, ’icke-judar’, har ett av dess första omnämnanden i löftet till Abraham, ” I dig ska jordens alla släkten bli välsignade (1 Mos 12:3), genom att Abrahams avkomma, hebr. zera’ ’säd’, syftar på Kristus.  Med det nöjer sig många, utan att se sammanhanget: omskärelsekravet för Jesustroende hedningar. Abrahams avkomma syftar nämligen också på Isak, Jakob och deras barn, där Jakobs son Juda fått ge namnet åt ett folk. (Det är därför det överhuvudtaget finns ett Gamla testamente: de skrev det.) För detta folk fanns ett särskilt löfte: ” HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: “Åt dina efterkommande ska jag ge detta land.” (1 Mos 12:7)
Vilket land? Det Abraham gav sig iväg till, utan att veta till vilket, men som visade sig vara Kanaans land, med gränser ungefär som dagens Israel.  Nu kommer min retoriska fråga: NÄR och HUR skulle Gud ha anullerat detta löfte?  Det var samma geografiska land som israeliterna skulle till efter uttåget ur Egypten, och de levde där i många hundra år, innan de nordliga stammarna blev förskingrade bland folken av det assyriska väldet 721 f.Kr., och sydriket (Juda) fördes bort i fångenskap 586 f.Kr.  De förlorade landet på grund av avgudadyrkan enligt Bibelns samstämmiga vittnesbörd, och precis som profeterna varnat.

Men: detta var inte slutet för det judiska folkets relation till landet. En liten spillra judéer återvände från Babyloniern när perserna fått världsherraväldet, och byggde upp ett andra tempel, på samma plats som det förra.  Så bodde man där under skiftande tider (Mackabéernas rike; grekisk respektive romersk överhöghet) fram till och förbudet för judar att bo i Jerusalem efter upproret 135 e.Kr. Det är nu landet börjar kallas ”Palestina” av romarna.

Men fick inte judarna skylla sig själva?  De fick ju komma tillbaka efter ”fångenskapen” 539 f.Kr., och är inte templets förstöring under Titus år 70 e.Kr. det totala och definitiva slutet på alla judiska anspråk på landet?  De hade ju förkastat Jesus som Messias, och alla profetiska förutsägelser uppfylldes totalt då.  Så lär ”preteristerna” (se Wikipedia).  Här finns en av rötterna till ”ersättningsteologin”, den teologiska uppfattning som hävdar att den kristna Kyrkan helt ersatt Israel som Guds folk.  Men stämmer det?

Jag är inte av den uppfattningen:
När Guds profeter verkar i samband med kriserna på 7- 6- och 500- talen f.Kr. talar de alla om dom, men även om upprättelse för Israel.  Profeten Hesekiel säger, från Babylon, där han befinner sig under fångenskapen: ” Jag ska hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land (Hes 36:24; hela kapitlet utvecklar detta). Detta gäller alltså inte endast den lilla grupp judéer som fanns i Babyon, och av vilka de flesta inte återvände på 500-talet, utan även de nordliga stammarna: ” Se, jag ska hämta Israels barn ut från de folk dit de kommit … Så säger Herren GUD: Se, jag ska ta Josefs stav i Efraims hand, det vill säga Israels stammar, hans medbröder, och jag ska sätta ihop dem med Juda, med Juda stav, och göra dem till en enda stav så att de blir ett i min hand … De ska inte mer vara två folk och inte mer vara delade i två riken” (Hes 37:18, 19, 21, 22).  Detta är anmärkningsvärt, för Syd- och Nordriket låg ofta i krig med varandra. Efter kung Salomo var Abrahams avkomma aldrig mer ett enhetligt rike. De nordliga stammarna skingrades bland folken 130 år innan judéerna fördes till Babylon. 

När händer då detta enorma återvändande från folken som profeterna talar om, och som inte sker därför att ”judarna” (som avkomlingar till samtliga Jakobs söner hade börjat kallas) hade börjat bli präktiga och som belöning.  Gud gör det för sin egen skull: ” Säg därför till Israels hus: Så säger Herren GUD: Det är inte för er skull jag gör det, ni av Israels hus, utan för mitt heliga namn som ni har vanärat bland folken dit ni kommit. Jag vill helga mitt stora namn som blivit vanärat bland folken, därför att ni har vanärat det bland dem, och de ska inse att jag är HERREN, säger Herren GUD, när jag visar mig helig bland er inför deras ögon.
För jag ska hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land (Hes 36:22-24).

Det sker i och med Sionismen, massåtervändandet till landet från slutet av 1800-talet!

Om detta är anstötligt, betänk då hur det var med utväljandet av Israel i första rummet: ” Dig av alla folk på jordens yta har HERREN din Gud utvalt att vara hans egendomsfolk.
Det var inte för att ni var större än alla andra folk som HERREN fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk. Utan det var därför att HERREN älskade er och höll den ed som han hade gett era fäder som HERREN förde er ut med stark hand och befriade dig ur träldomshuset, ur den egyptiske kungens hand, ur faraos hand” (5 Mos 7:6-8).

Så är vi alltså tillbaka i löftet till Abraham.  Jag upprepar min fråga: NÄR och HUR skulle Gud ha tagit tillbaka löftet om landet till Abrahams avkomma, det judiska folket?

Pauls framställer sitt evangelium i Romarbrevets åtta första kapitel, och ägnar hela tre kapitel, 9-11, åt frågan om judarna (Israel), innan han går över till praktiska förmaningar. Det hade varit synnerligen enkelt för Paulus att säga, om han vore ”ersättningsteolog”: ”glöm allt om judar och judendomen, nu är alla ett i Kristus!”  Men han gör inte det.  Istället utvecklar han en mycket djup teologi om Israels förhållande till Gud och där han själv landar i en lovprisning till Guds outgrundlighet och självbestämmande.  Bland annat säger han: ” När det gäller evangeliet är de fiender för er skull, men när det gäller utkorelsen är de älskade för fädernas skull, för Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse”  (Rom 11:28-29).

Han talar också om vår attityd till den judiska bakgrunden till vår frälsning: ” Om nu några av grenarna har brutits bort, och du som är en vild olivkvist har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets näringsrika rot, då ska du inte förhäva dig över grenarna. Om du förhäver dig ska du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig”. Rom 11:17-18; – liksom även Herren Jesus själv säger till den samariska kvinnan: ”Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna” Joh 4:22).

Så vad hamnar vi då idag, vi som kallar oss kristna, till den pågående konflikten mellan judar och araber (varav en del är palestinier) i Israel?

Det finns ett hat mot Gud i världen, och det riktar sig mot dem som företräder Gud: de kristna (världens mest förföljda kategori) och judarna.  Av olika skäl, men ändå.

Judarna bad inte få bli utvalda.  Gud gjorde det. Till deras identitet hör landet Gud lovade deras förfäder (även om judar bör vara välkomna att bo varän de väljer; de har berikat samhällen på otaliga sätt). Alla folk har rätt till liv. Även det judiska.

Men kan de inte vara sams med palestinierna?  Kan de inte dela på landet? 
Det har redan skett, när det brittiska Palestinamandatet delades mellan landet öster om Jordan (nuvarande Jordanien) och landet väster därom (inklusive ”Västbanken”).  Men detta är idag en historisk bisak, dvs att det jordanska kungadömet i september 1970 fördrev dem som förespråkade en palestinsk stat (”Svart September”). 
Med vem skall Israel vara sams?  Hamas? Give me a break! eller på svenska: Lägg av; försök med något annat!  Hamas har uttalat, och alltid bevisat, att det enda de vill är att rensa hela landet från alla judar; fördriva eller döda.  Det är verkligheten.

Att vara emot Sionismen dvs, judars rätt att återvända och bo i landet (och varför skulle judar inte få bo i Samarien och Judéen ”Västbanken”, när araber får bo i Galiléen?) blir därför till Antisemitism. Om inte judar skall få bo i Israel, var skall de då få bo? Nazisterna hade en lösning.  Må alla kristna se till att de i all medial desinformation inte egentligen ger sitt bifall till Förintelsen som lösning!  Må de se konsekvenserna av försåtliga resonemang!

Och se på protesterna mot Israel över hela världen i detta nu: allt judiskt attackeras.  Låt oss inte luras tro att det handlar om ”polistrakasserier på tempelplatsen” eller om en legal dispyt angående bostadsområdet Sheikh Jarrah i östra Jerusalem.  (Det handlar inte ens om kampen mellan Hamas och Al-Fatah, där Abbas återigen ställde in ett val).

Men judarna är ju inte fullkomliga!  Nähä.  Låt mig då fråga dig, du kristne: när blev du fullkomlig nog för att du skulle få rätt att vistas i det andliga utlovade landet, Kristus?
Det bittra, eller söta, pillret, beroende på hur man vill se det, är att judarnas rätt till Landet bygger på Guds nåd och löften, precis som vår förmån att få vara kristna. Att villkoren för araberna Israel kan förbättras, bestrider jag inte, men det är inte det saken nu gäller.

Ha detta som ballast när du seglar i dessa massmediala stormiga vatten, så att din båt inte kapsejsar!  Sprid också gärna kunskapen om denna bloggpost om du tror den kan vara till nytta. Rannsaka dig själv och ditt tänkande, så att du inte dras med i världens hat mot judarna (överallt; sionismen är ett svepskäl), och ytterst mot Gud som utvalde dem och enligt Nya testamentet inte tagit tillbaka denna kallelse, och från vilket folk vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, härstammar!

Och istället? Bön.
Bed att detta sataniska, oresonliga hat mot judar upphör. Bed för ALLA människor i Mellanöstern: för såväl judiska som arabiska israeler, bed för palestinier. Bed att raketattackerna mot Israels städer upphör. Bed för ett slut på kravaller och vandalisering.  Bed för de sörjande, de skadade, de oroliga barnen.

Göra något konkret, praktiskt? Ge en gåva till Svenska Magen David Adom, SMDA (det israeliska Röda Korset), bankgiro: 820-2178! De bistår ALLA sårade.

Kan ett samfund bekänna Jesus?

Ledarskap

Stefan Swärd har troligen skrivit den definitiva kommentaren till EFK’s bryderi huruvida man som samfund skall begränsa äktenskapet till att vara mellan man och kvinna eller öppna det för att vara mellan samkönade. “Begränsa” lät negativt. Det var inte meningen. “Bevara”, eller “bekräfta” vore bättre ord. Jag är nämligen av samma uppfattning som Stefan. Så vad finns det då att tillägga?

Följande, men först bakgrunden: den auktoritativa, bindande tolkningen av Skriften finns redan i Nya testamentet, i evangelierna och breven. Vad av insikter vi än får idag, är de endast upplysning av Anden över det redan givna. Det kan kännas hur “nytt” som helst för oss, och vi kan bli hur “förnyade” som helst, men är det sant, så är det gammalt. Uppenbarelsen är en gång för alla given.

Vem kan då hävda denna sanning? Kan ett samfund göra detta? Kan ett samfund bekänna Jesus? Eller närmare: kan ett samfund definiera vad den nödvändiga efterföljelsen (helgelsen, lärjungaskapet) innebär – och inte kan innebära?
Stefan gör en historisk tillbakablick, och noterar att vad det var konsensus om för 20 år sedan angående äktenskapet inom EFK, är det inte idag. Går det att vända trenden inom samfundet?

Kan Skriften ge besked? Få se nu, var var det det står om samfund i Bibeln?
Nej, visst nej, det gör inte det.
Så vad är ett samfund? Kristi Kropp? Knappast. Kristi Kropp är EN, och det finns för många samfund, med troende i alla, för att det skall vara gångbart som tankegång (och kom nu inte med “jomen för mig upplever jag det som att mitt kära samfund är Kristi Kropp” – det är möjligt att uppleva som att det regnar fastän solen skiner också). Så vad är ett samfund? En förstelnad organisation av vad som en gång var en väckelserörelse? I bästa fall, för Svenska Kyrkan var från början en maktöverenskommelse mellan stat och kyrkliga ledare. En organisation, hur som helst.
Nå, så hur styrs organisationer? Genom demokratiska beslut, naturligtvis. (En stiftelse är inte en organisation i denna mening, så vet inte hur Livets Ord hamnar i dagsläget.)
Naturligtvis = idealiskt sett, för även i de bästa organisationer har de valda ledarna ett övertag i form av initiativ- och problemformuleringsföreträde. När någonting skall beslutas finns det oftast ett förslag från styrelsen, och är man kloka, vilket ledare ofta är, så har man i förväg “förankrat” sitt förslag hos tongivande personer utanför den direkta ledningen, så att de kan ge sitt bifall.
Om man nu vill använda en bild, en metafor, från gammaldags krigföring, så kan man “mjuka upp” fienden genom konstant bombardemang innan själva anfallet. Och omvänt också, förstås (Immanuelskyrkan i Örebro gjorde väl något sådant.) Bild från krigföring! I ett kristet sammanhang! Skäms! – Eller inte? Är allt nu ett tålamodigt lyssnande till varandra, att förstå varandra, att söka sanningen? Vi får väl se.

Kan ett samfund bekänna Jesus och vad det innebär att följa honom? I Nya testamentet, i Apostlagärningarna, vars historiska fortsättning vi lever i, var det aldrig så. Det fanns inga samfund, till att börja med (ovedersägligt faktum). Det närmaste ett samfund man kommer är väl de fraktioner som fanns i staden Korinth. “Jag håller mig till Kephas; jag håller mig till Apollos; jag håller mig till Paulus; jag håller mig till Kristus” (kap 1-3). Paulus tyckte inte det var bra. Däremot skriver han senare i samma brev: “Först och främst hör jag att det förekommer splittring bland er när ni möts i församlingen, och till viss del tror jag att det är så. Det måste finnas partier bland er, för att visa vilka av er som är äkta” (11:18-19), dvs, meningsmotsättningar måste inte i sig vara fel.

Vad fanns istället? Det fanns andliga tjänster (Efesierbrevet kap 4), som bars upp av människor, kallade därtill av Gud själv. (Det fanns inga samfund som kunde “avskilja” någon till något.) Hade någon en andlig tjänst, så bevisades det över tid, och så är det fortfarande.
Att bära en andlig tjänst är främst ett lidande, enligt Paulus. Han vittnar om det det för egen del. Han förklarar för sin medarbetare Timotheos att det är så (breven till honom).

Men kan då inte ett samfund vara ett oambitiöst praktiskt sammanhang, där de andliga tjänsterna kan fungera, så att Kristi Kropp byggs upp? I teorin, Ja. Men i praktiken?
Det finns idag ett skrå av pastorer, avlönade med husamorteringar att tänka på, och med studieskulder för de år av utbildning i teologi de satsat, ofta gifta med makar som har sina anställningar att tänka på. Så i praktiken är man beroende av samfundet. Det är inte så, som det var från början, att man levde i tro, kombinerat med egen yrkesutbildning (exemplet Paulus) så att man kunde vara självständig och säga vad man ville (Stefan Swärd följer ett gott exempel). Detta att ge ekonomiskt ersättning åt sådana äldste/församlingsföreståndare/herdar (eller i mer sakramentalistiska samfunds terminologier, “biskopar”) som betjänar lokala församlingar, har gått från att vara något som gav sig allteftersom, till att bli en grundbult: att “ha en tjänst” är att vara löneanställd. (Enda anledningen att jag fick vara med bland VIP- personerna – ja, det var ordet! – när Filadelfia i Stockholm firade 70-årsjubileum 2010, var att jag under ett halvår fick ersättning som “förortspastor” under en tjänstledighet som lärare från dess två-åriga bibelskola; åtta år som frivillig “gruppledare med predikoansvar” i Nacka-Saltsjöbaden och Gustavsberg-Värmdö vägde lätt i sammanhanget.)
Lägg därtill tidsandan: att inte bejaka homo+-sexuell livsstil håller på att bli den största av alla orättfärdigheter; snart “synd”: teologerna kommer att greja resonemanget; tro mig. Här menar jag Stefan Swärds ömsinta resonemang om respekt och personliga kontakter på sikt kommer att bli lite värt. Kanske har jag fel. Hoppas det. Men tidsandan är en våg ur folkhavet; en tsunami som kommer. Finns det höjder höga nog som tillflykt? Kommer rättssystemet i Sverige att palla? (Det var med en snegling till vad Europadomstolen skulle komma att säga, som HD inte vågade fälla Åke Green.) Är tillräckligt många anställda pastorer i EFK (som vi talar om just nu) tillräckligt öppna för Andens upplysning av det redan givna i Skriften för att våga och orka stå emot ett allt hårdare tryck från medlemmar i den lokala församlingsföreningen och dess styrelse och stå upp för vad Skriften så tydligt säger om äktenskapet?

Min poäng är, att framtiden för den kristna församlingen, Kristi Kropp, hänger på de andliga tjänsterna, och att dessa måste förstås, och uppfattas så av bärarna själva, som fristående från samfund. Lojaliteten gäller mot Kristus (Punkt.), inte dessutom mot samfundet och mot den lokala församling man är anställd av (så enligt avskiljningsritualet; tillägget definerar huvudpunkten, “dvs”), och uppbär lön från. Det kan komma att kosta, i framtiden. Det kan vara värt att redan nu beräkna kostnaden. För en del blir det en lönande affär. Men må de som i sina hjärtan är lojala mot Jesus Kristus och hans ord, styrkas. Må deras pannor bli hårda som hos forntidens profeter: “Jag gör din panna hård som diamant, hårdare än flinta. Var inte rädd för dem och tappa inte modet inför dem, för de är ett upproriskt släkte” (Hes 3:9).
OK, det finns andefyllda, insiktsfulla Kristuslärjungar utan sådana tjänster också. De är i stor majoritet jämfört med tjänstebärarna; skillnaden ligger i utrustning att i offentliga sammanhang proklamera sanningen.
Hur förhållandet är mellan de som tar sin kristna tro på allvar = begrundar Skriften och anpassar sina tankar och liv efter den, och de som är kristna till namnet (fast medlemmar i en frikyrkoförsamling) är svårare att sia om proportionerna för. Troligen har de förändrats under de 20 år som Stefan Swärd talar om. Det är problemet när ett samfund skall bekänna Jesus.

Donald Trump och profetiorna

Samhället

Det fanns de, som profeterade att Donald Trump skulle vinna valet. Det fanns de, som trodde på dem.
Nu gjorde han inte det.
Hur skulle man ha kunna ha vetat i förväg att dessa profetior var falska?
Eller – är det verkligheten nu efteråt som är falsk (fake)?

Profetiorna om Trump verkar ha haft sin bas i en biblisk övertygelse, att Gud råder över historien, och avsätter och tillsätter kungar som han finner gott. Även onda härskare kan tjäna Guds syften.
Men pass upp: poängen i denna insikt är, att “man tar vad man får”, dvs den kung, president, diktator som råkar få makten är i slutändan tillsatt av Gud. Det svider. Alltså även Putin, Erdogan och Prins Salman.

Nu verkar det som att profetiorna om att Trump skulle få en andra ämbetsperiod, av Gud, inte hade denna komponent av “att lämna styret av denna världen i de härskares händer som hamnar vid makten”, utan att man innerligt önskade att Donald Trump skulle bli omvald. Kanske var det av samma skäl som Wayne Grudem före valet 2016 skrev artikeln “Why voting for Donald Trump is a morally good choice”.
Hursomhelst: logiken stämmer inte. Antingen är det Gud som i sin outgrundliga vishet tillsätter och avsätter ELLER så är det vi som i vår iver projicerar vad vi tror blir bäst och försöker få andra att tro att detta skall ske, genom att rösta på ett visst sätt.

Här ställer demokratin till problem för tanken om Guds suveränitet i historien, för poängen med demokrati är just vad ordet betyder, nämligen ‘folkstyre’. Så står det även i den amerikanska konstitutionen. Här kommer dilemmat: om nu folket röstat på ett visst sätt, vad finns det då för anledning att inte tro att Gud råder just genom röstresultatet?
– Ja, men tänk om det var manipulerat? Tänk om Donald Trump blev fråntagen en jordskredsseger? Tänk om hela det amerikanska valsystemet är totalkorrumperat?

Ja, tänk om Gud egentligen ville ha, och ser det som, att Donald J. Trump är USA’s rättmätige president? Om alltså tillvaron, sådan vi uppfattar den, egentligen är fake, falsk? Vad gör vi då åt saken? Ja, att storma Capitolium känns ju då rätt logiskt, även att hänga Mike Pence. Han skulle ju vara kristen och svek Gud och Trump och Guds syften genom att förklara att han tänkte bekräfta valresultatet.
Där hamnade många. En del sitter fortfarande kvar i det. Andra känner sig vilsna nu.

Fanns det inte något bibliskt sätt att kunna bedöma profetiorna om Donald Trump som fortsatt president?
Varför inte det gamla hederliga “av frukten känner man trädet”?
Beter sig en kristen som Trump gjort? Nu tänker jag inte på alla påstådda anklagelser och förestående rättegångar. Dem kan jag inte bedöma sanningshalten i, och avstår helt.
Men jag kan ju tro mina sinnen: mannen har de sista fem åren smutstalat alla sina politiska motståndare, inklusive forna medarbetare som han avpolletterat, med ett språkbruk som totalt fördärvat den offentliga samtalet: det ena invektivet var värre än det andra, så chockerande fräcka att det inte fanns ord för att beskriva dem (nej, Donald J. Trump var inte felciterad, jag kan engelska och har sett direktsändningar). Han har så sölat ned och besudlat och förgiftat det politiska språket, och varit så framgångsrik (70 miljoner amerikaner röstade på honom, Joseph R. Biden fick endast 7 miljoner fler röster) att konceptet spridit sig som ringar; t.o.m. svenska politiker har blivit “frimodigare” i sina nedvärderingar av politiska motståndare. Talar en hedervärd person på det sätt som Trump gjort? Har budet om att inte bära falskt vittnesbörd mot sin nästa blivit omintetgjort av himlens Gud därför att hans utvalde tjänare skall ha en alldeles egen gräddfil till makten? Jag tror inte det.

OK, Gud kunde ha låtit Trump få makten ändå. Och då hade vi fått acceptera det.
Men nu blev det inte så.
Eller blev det så – egentligen?

Insikten att vakna upp från en falsk bild av verkligheten är grym.

Och nu…?

Kyrkan, 'Kristi Kropp', Lokalförsamlingar

Nyårsdagen 2021: en bra dag att titta framåt, och om vi tänker oss att ljuset vi ser framför oss i tunneln (vaccinet) verkligen är dagsljuset på andra sidan – och inte ett annalkande tåg (i denna slitna bild för alla som hört den förut) – hur ser det då ut framöver?

Två ting: pandemin har fört två ting med sig:
“Vanliga kristna”(dvs inte avlönade präster/pastorer) har börjat följa mer undervisning från Bibeln på nätet, och gör man det kan det t.o.m. hända att man ibland kommit in på andra sidor än den egna pastorns (i den mån han/hon har närvaro på Internet). Och då kan ju det farliga ha hänt, att man upptäckt grönare gräs på andra sidan “församlingstrohetstängslet”; näringsrikare kost, och inte bara mer klorofyll. Farligt!

“… det förekommer stridigheter bland er. 12 Vad jag menar är att ni var och en säger: “Jag håller mig till Paulus” eller “Jag håller mig till Apollos” eller “Jag håller mig till Kefas” eller “Jag håller mig till Kristus”. 13 Är Kristus delad? 1 Kor 1:11-13
“Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den uppgift som Herren har gett … allt är ert: 22 Paulus, Apollos och Kefas, världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert 1 Kor 3:5, 21-22 (FB-15)

Det andra tror jag är ännu farligare: när man inte kunnat “gå till kyrkan” – Åh, denna jämmer! – har en del, kanske många, förhoppningsvis väldigt många, upptäckt att det går väldigt bra att samlas några stycken för att bedja, läsa Guds ord, ha brödsbrytelse/nattvard och hitta på praktiska saker för att muntra upp och hjälpa varandra (koinonia): redan i våras när det blev varmare, under sommaren förstås och så länge det gick under hösten innan det blev för kallt; en del kanske praktiserat detta via Zoom.
Kanske har de upptäckt och igenkänt, att just detta, och ingenting annat, var vad de första kristna ägnade sig åt :

“De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna” Apg 2:42 (FB-15)

Den grymma sanningen är, att innan kejsar Konstantin såg det för lämpligt att använda kristendomen (-s makthavare) till att stärka Imperiet, dvs under 300-talet, kom ingen ens på idèn att bygga någon kyrka, alltså kyrkobyggnader. Den första kyrkan, enligt samstämmigt arkeologiskt vittnesbörd, härstammar från c:a 230 i norra Syrien, Dura-Europos, och det handlade bara om ett större tillbyggt vardagsrum. Men så började Kejsar Konstantin dela ut pengar till biskoparna och byggandet av basilikor kunde ta sin början, och centraliseringen: det var ju dit man skulle gå, med åtföljande förprästerligande av det allmänna prästadömet: några måste ju avskiljas för att officiera i liturgiska ritualer som var värdiga basilikorna; i vardagsrummen hade sådant inte varit påtänkt.

Och så har det rullat på: små Pastorer lite överallt, som i lojalitetens namn kräver att “församlingsmedlemmarna” (de som gått in i den samfundsanslutna, eller inte, föreningen) skall lyssna på sig och inte på andra; “församlingstrohet”.

Och så “uppfyller man all rättfärdighet” genom att traska “till kyrkan” om söndagarna och kunde känna sig rätt nöjd med sig själv, för det var ju sådan normen blivit.

Går det att hoppas att pandemin haft någon effekt?

Ledarskap under en mediepandemi

Ledarskap, Media

Jo, det skall stå så.
Inte: “… under en Covid-19-pandemi” eller ” … under en corona-pandemi”.
Varför?
Därför att jag tror det pågår en exponeringspandemi på sociala medier bland kristna ledare.
Hur så?
Mängden inlägg av kristna mer eller mindre kända ledare på Facebook, Twitter, Instagram, förutom, antar jag mer privata på sms, Messenger, WhatsApp och gammal hederlig e-post. Kanske även frimärksbrev och -kort 😉
Och skulle det då vara något fel med det?
Tänk efter.
Dels handlar det om TID: har man verkligen tid med detta? Vad tar man den tiden ifrån?
Dels handlar det om uppmärksamhet: blir inte sinnet förflackat av all denna mängd disparat information som skall gillas och kommenteras och skickas vidare? (Det var en fråga.)

Dessutom: jag finner inget i Nya testamentet som stöder denna typ av verksamhet. Paulus behövde inte göra reklam för sig (för, handen på hjärtat, det är väl vad det hela i slutändan handlar om?):
“Vi är okända men ändå erkända” 2 Kor 6:9