Inkarnationen, del 13: Var Maria oskuld?

Varför denna fråga? Står det inte i Matteus 1:23 “Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel. Det betyder: Gud med oss” (SvFB 15), och är inte detta ett citat från Jesaja 7:14 (den mest kommenterade versen i GT, för övrigt), där det står just detta?

Vart vill jag komma?

Jag vill komma till en renodlad förståelse av vad som egentligen hände när Gud blev människa.

Det är två ord som står i centrum för debatten: det hebreiska <almah, och det grekiska parthenos som översätter det hebreiska ordet i Septuaginta (den judiska översättningen till Grekiska av GT från århundradena f.Kr.) och som brukas i Nya Testamentets grekiska grundtext. Vad betyder de? Traditionellt har de översatts ‘jungfru’, och med det har man menat ‘ung kvinna som är oskuld’, dvs som inte gjort sexuell debut (Eng. virgin). En del lexikon argumenterar frenetiskt för att orden har just denna betydelse, men frenesin tycks ersätta sakargument, tyvärr. Den troligare lexikala betydelsen är ‘ung, giftasmogen kvinna som ännu inte fått barn’. Kvinnan upphör alltså vara <almah när hon fött barn. Det innebär att en kvinna kan vara <almah även som gift.

Vad innebär då detta för Maria, Jesu mor?

Kvinnor i den kulturen och på den tiden levde inte promiskuöst, dvs hade (många) sexuell(a) förbindelse(r) före äktenskapet (om man idag ens ingår något offentligt förbund). Av det skälet, och av det skälet endast, är det ytterst rimligt och mycket troligt att Maria var oskuld (alltså uttryckt i underkant). Men: det är inte det som är poängen med “jungfrufödseln.”

Teoretiskt/språkligt sett skulle Maria ha kunnat haft sexuella erfarenheter innan hon träffade Josef – som ju visste med sig att han inte legat med henne när det visat sig att hon var havande, och som följakligen tror att hon varit otrogen under deras trolovningstid (en i dåtiden mycket mer bindande relation än dagens förlovningar; nästan som ingått äktenskapsförbund). Om parthenos (förutsatt att ängeln talade Grekiska med Josef) hade en fast teknisk betydelse = oskuld, så skulle Jesaja-citatet kunnat “få en pollett att ramla ned” för Josef, men fungerar profetior så? Det faller på orimligheten i att den pojke som på Jesajas tid skulle födas och där och då bli ett teckan för sin samtid (profetiors flerfaldiga uppfyllelse) också skulle ha avlats på ett övernaturligt sätt. (Därför är översättningen av det hebreiska <almah i Jesaja 7:14 med “ung kvinna” bättre; om grekiska parthenos fått en annorlunda nyans redan i Sepuagintaöversättningen undandrar sig mitt bedömande, och kanske de flesta andras också; det är möjligen därför denna vers är så flitigt kommenterad.)

Fokus ligger inte på att Maria var oskuld, men att barnet som hon bar, fanns som embryo i hennes livmoder utan att hon blivit befruktad av en man på normalt sätt. Det är detta som är den stora biologiska skandalen vad gäller inkarnationen, Guds människoblivande.

En del, t.ex. ärkebiskop Jackalén, framhåller att det biologiska inte är huvudpunkten. (Argumentet har samma struktur som: “skulle väl Gud ha sagt”.) Det må vara. Men i huvudpunkten, att Jesus är sann Gud och sann Människa, samtidigt, och ändå utan sammanblandning, finns den biologiska grundförutsättningen, att Maria födde Jesus utan samlag med en man.
Det är mer än ett under, och det är poängen med Immanuel, ‘Med oss, Gud’.

P.S. Jag har senare sett, och blivit styrkt av, att New International Version Study Bible gör precis samma analys av Jes 7:14 som den jag gör, med samma poäng och fokus. Dvs: det finns mer betydelsefulla exegeter än jag (D.A. Carson) som tänker på samma sätt, så: lyssna och lär!


Inkarnationen, del 12: Pajas-teologins fara

“Jag är en ande som har en själ och bor i en kropp!”

= Pajas-teologi.

Så: varför kallar jag det pajas-teologi? Det kan ha att göra med framförandet. Jag skulle tro att jag hört det i trosrörelse-sammanhang, och då av någon överentusiastisk predikant som på detta sätt velat lägga grundvalen för, att om man bara tror, så får man det man vill ha.
Det är den här grundvalen som är farlig och det är den faran som gör framförandet pajasartat (inte clownaktigt, for clowner ar skickliga yrkesmän, ofta dystra privat, som lär oss se på tillvaron utifrån dråpliga perspektiv på ett djupare sätt). Pajasar ger endast platta föreställningar och trivialiserar tillvaron med ytliga skämt. Tro är något mer än ett redskap för att få det jag vill ha, och Gud är något annorlunda än en automatiserad e-handelssajt för gratisprodukter, bara man kan erbjudandekoden.

Varifrån kommer ett uttryck sådant det jag ovan beskrev? Jag tror det har sin grund i JDS-läran (“Jesus Died Spiritually”), och att det handlar om makt: eftersom Jesus då skulle ha dött andligt, och om vi är andar primärt, så skulle det ge oss makt över tillvaron: det fanns då ett moment när Gud inte levde, och jag tror det är i detta proklamerade mörka hålrum i tid, som JDS-läran finner utrymme och plats att utveckla såväl en lära om Gud (teologi) som en lära om människan (antropologi).

Om “jag ar en ande, som har en själ och bor i en kropp” är sanningen om människans tillstånd, så skulle det alltså varit en sådan människa som Gud blev, i inkarnationen.

Men finner vi någonsin en sådan bild av människan i Bibeln? (Observera, att jag definierar människan utifrån hur hon tilltalas av Gud i hans Ord, och inte utifrån någon sorts själisk/kroppslig-kulturell protest mot andlighet i hur människan vill tro att hon är beskaffad.)

“Må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela så att ni är utan fläck när vår Herre Jesus Kristus kommer,” 1 Thess 5:22.
Har tilltalas människan som en helhet bestående av kropp-själ-ande.

“Medan de talade om detta [rapporten från Emmaus-vandrarna], stod Jesus själv mitt ibland dem och sade till dem: “Frid vare med er!” Uppskakade och rädda trodde de att det var en ande de såg. Men han sade till dem: “Varför är ni så oroliga? Varför kommer det upp tvivel i era hjärtan? Se på mina händer och mina fötter att det verkligen är jag. Rör vid mig och se! En ande har inte kött och ben som ni ser att jag har.” När han hade sagt detta visade han dem sina händer och fötter. När de i sin glädje och förundran fortfarande inte kunde tro, frågade han dem: “Har ni något ätbart här?” Då räckte de honom en bit stekt fisk, och han tog den och åt inför deras ögon,” Luk 24:36-43.
“Se på mina händer och mina fötter att det verkligen är jag. Rör vid mig och se! En ande har inte kött och ben som ni ser att jag har,” v.39.
Detta är den uppståndne Kristus, i sin uppståndelsekropp, som talar om sig själv.

“Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba,” Luk 2:6,7.
Det var ingen ande Maria tog hand om, utan en bebis. Det var fullständigt väsentligt att hon gjorde det.

Gud blev Människa, en människa som kunde bli hungrig och törstig; bli trött ; bli såväl glad som upprörd, ledsen och arg (– det finns bibelord för allt detta…)
Gud blev människa: inte en ande som hade en själ och bodde i en kropp — och sådana är inte vi heller.

Inkarnationen, del 11: Tillbedjan



— Kanske finns det någon mer än jag själv som undrar över detta “masande” med Inkarnationen: finns det inga andra tankar i mitt huvud? Jodå. Det är heller inte så att jag hela tiden sitter och grunnar och sedan lyckas kläcka ur mig ett nytt perspektiv på ämnet. Istället är det så, att det länge har funnits ett flertal sådana “i pipeline”. Problemet har bara varit att jag inte haft tid att skriva (plus, ärligen, ett självkritiskt: “till vad nytta”, men efter en titt på statistiken för bloggen blev jag uppmuntrad). Det där med tid är dock som alltid en prioriteringsfråga, så: “here we go again”:

På vilket sätt har Inkarnationen med tillbedjan att göra? Vi hittar väl inga texter i Bibeln som explicit prisar Gud för detta? (Har jag missat något, så vore jag tacksam för uppslag!)

Vi börjar från början: vad är tillbedjan?Tillbedjan är ett slags Bön. Det finns många olika typer: “jag-vill-ha”-bön, förbön för andra, tacksägelse för bönesvar, åkallan (kanske mest för att påminna sig själv Vem man talar till), lovprisning över Guds egenskaper, m.fl. och så Tillbedjan. De övriga typerna är självförklarande, men vad karakteriserar tillbedjan? Jag tror alltså att det är rätt att göra åtskillnad mellan lovprisning och tillbedjan – och är inte ensam om den distinktionen bland dem som forskar i Psalmerna.

Medan lovprisningen med rätta uttrycker allt det vi kan veta om Gud: god, helig, rättvis, kärleksfull, trofast, allvetande, allsmäktig, mäktig, medkännande, barmhärtig, storsint, generös, evig, allseende, undergörande, ja, jag slutar listan här, för jag kunde annars hålla på länge, så handlar tillbedjan om något mer och svårare: en attityd av beundran, vördnad och kärlek som inte saknar skäl, men där fascinationen är större än alla ord som står oss till buds: vi betraktar i hänfördhet.

Jag tror det är här Inkarnationen kommer in i bilden: Inkarnationen (för dig som råkat börja läsa del 11: detta att Gud blev människa, av Latinets in ‘i’ + carnis ‘kött’) är ingen egenskap som Gud har lik de övriga nämnda ovan — ja, det skulle i så fall vara “egenskapen” av att blivit människa, men är det en egenskap? Jag vet inte riktigt. Jag tror inte någon annan riktigt vet heller. Och det är när vi närmar oss det som vi inte riktigt kan katalogisera eller “bocka av”, det är då vi får anledning att tillbedja. Är Inkarnationen ett under, som brödundret, eller när Jesus gick på vattnet, eller uppväckte Jairus’ dotter eller botade en blind? Jag har känslan, nej övertygelsen: mer än ett under; ett under så stort att det övergår, transcenderar, miraklets kategori som sådant.

Kanske är att stilla sig inför Inkarnationen själva kärnan av vad sann Gudstillbedjan är. Kanske var det detta Tomas gav uttryck för när han till slut tror på Jesu kroppsliga uppståndelse från de döda:

“Tomas svarade honom: ‘Min Herre och min Gud!'” (Joh 20:28)

Inkarnationen, del 10: Postmodernismen


Vad är Postmodernismen? Inte så modern. Egentligen betyder ordet “Efter det moderna”. Men när startade det “moderna”? För länge sedan, på 1650-talet, med den filosofiska riktningen rationalismen. Förnuftet skulle råda, och inte tron (så som det varit på Medeltiden); ja, tro i meningen vad Kyrkan i den enhetskulturen stod för.

Hur hamnar vi då i “Efter det moderna”? Man brukar räkna med att Postmodernismen som kulurellt paradigm gäller från c:a 1950. Det var säkert många ting som samverkade: vetenskapliga upptäckter, som vittnade om att tillvaron är långt mer komplicerad än vad som kan greppas av en liten människohjärna; andra världskrigets fasor och grymheter – människan var tydligen kapabel till mer ont än vad som vore rationellt förståndigt att vänta sig.

Så Postmodernismen är en sorts besinning, om man vill beskriva det positivt. Men det är ingen rationell besinning, utan snarare ett kastande överbord av tänkandet: allt och inget är sant, och tillvaron är oförståbar, oftast meningslös, och det gäller att skapa sig mening.

Hur yttrar sig då Postmodernismen?
Låt oss se på massmedier, och på sociala medier: vad är sant? (Det var en fråga som kunde ställas redan innan ordet “fake news” uppfanns, och medan “fake news” dels är producerade vilseledande lögner, dels ett sätt att vifta bort obekväma sanningar, är frågan om vad som är sanning mycket mer grundläggande.)
Tag dokusåporna: de konstruerade dramorna behandlas av kvällstidningarnas löpsedelsrubriker som verkliga, och de uppdiktade karaktärerna som om de vore verkliga. Skådespelarna som gestaltar rollerna identifieras med sina roller, så att de i det mediala medvetandet blir sina rollfigurer.
Konstruerade såpor som “Bonde söker fru” slår ibland över i verkligheten och leken fortsätter, också den; är det en del av dramaturgin, ett sätt att locka fler tittare/annonsintäkter? Ingen kan väl veta säkert.
Ännu intressantare är att politiker och valrörelse behandlas som en dokusåpa de också. Dagstidningarna trivialiserar efter bästa förmåga, och politiken reduceras till personlighetsfejder eller popularitetstävlingar mellan partiledare. Här har verkligheten blivit fiktion.

Vad har nu allt detta att göra med Inkarnationen, Guds människoblivande?
Vi har förlorat vår verklighetsuppfattning. TV-såpor uppfattas som verkliga, verkliga händelser som uppdiktade. Allt flyter i vartannat. Allt blir relativt. Inkarnationen kan nog accepteras – men som en fiktion, som något lika underhållande som Mello, som visserligen händer, men där innehållet i showen är sanslöst tom.
Gud blir också underhållning, men får bara vara med på ett hörn – därför att han inte är särskilt rolig, inte särskilt medial, inte särskilt trendig (ja, jo, om kändisar omnämner honom, då kan han kanske få en Återkomst i medial rating.)

Ser du problematiken? Människors sinnen mjukas upp inför det övernaturliga, för “lögnens tecken och under”, 2 Thess 2:9; bereds för anti-kristliga idéer, bereds för Anti-Krist

“Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen.” 1 Joh 4:1-3.




Inkarnationen, del 9: Internet

Så, vad kan väl Internet ha att göra med Inkarnationen, Guds människoblivande i Jesus?

Jag tror det har det, och att det handlar om den informationsmängd som nu konstant sköljer över och igenom oss människor.

Inkarnationen fordrar eftertanke. Hur kan Gud vara både Gud och människa samtidigt, så att Jesus inte var en sammansmält gudsmänniska som inte kunde synda, och förstås som konsekvens, inte heller dö? Men nu fanns synden där som en reell möjlighet för Jesus, och dog gjorde han – på riktigt. Samtidigt var han född på ett mer än övernaturligt sätt, gjorde under och tecken som ingen annan, och uppstod från döden – inte som människor som haft nära-döden-upplevelser och kommit tillbaka till livet för att småningom dö i alla fall – utan för att aldrig mer dö; och som blev upptagen till himlen, för att komma åter. Hur får man allt detta att gå ihop? Ämnet kallas kristologi och var det som sysselsatte teologer mest av allt de första århundradena.

Det gör inte det idag. Jag tror Internet är boven i dramat.
Så mycken information våra stackars hjärnor skall bearbeta dagligen: hur nya Appar i våra mobiler skall fungera, hur man väljer nyheter, vilka nyheter man bör läsa (och samtidigt värja sig från all reklam); och sedan alla sociala medier: Fb, Twitter, Instagram, högt och lågt, och att inte göra “vänner” och “följare” besvikna genom att inte läsa eller ge tummen upp eller kommentera. Så finns det spel också, för den som är så hågad. Plus all musik, som enkelt når oss via Spotify, hur mycket som helst, hela tiden. Så skall det skrivas e-mail, och därför att det är lättare än pappersbrev med frimärke, blir det mängder mer.

Inte bara vanliga mellanmänskliga relationer (IRL) tar skada – det är också så mycket lättare att skriva ett sms än att ringa, och mötas ansikte-mot-ansikte går ju snabbare med Skype än att hälsa på över en kopp kaffe – utan även den tomma tråkiga tiden har försvunnit, den som man kunde ägna till att fundera över saker och ting, grunna på, reflektera, eftersinna, tänka på, bearbeta. Detta gäller naturligtvis allt, inte minst våra förhållanden med medmänniskor, men jag tror särskilt vårt förhållande med Gud tar skada: hur vi tänker över Honom, och om vi överhuvud ger oss själva tillfälle till det.

För tänka över Gud behöver vi, annars står vi oss slätt den dag vi inser att vi behöver honom. De flesta har väl ännu så mycket sans kvar att man inser att man inte kan behandla Gud som en bönesvarsautomat och som man kan gnälla, samfällt och indignerat, över när den inte fungerar som man vill (“Oh Lord, give me a Mercedes-Benz”).

Vad innebär Inkarnationen, Guds människoblivande? Vem är denne Gud, vem är denna människa?
Skall vi vandra med honom, behöver vi bereda rum för honom i våra faktiskt rätt begränsade sinnen.
Detta kräver en prioritering av gigantiska mått, för Internet är gigantiskt stort.

Inkarnationen, del 8: felet med Advent

Jag var på Första Advents-gudstjänst i en liten landsortskyrka utanför Uppsala. Allt var så fint det traditionellt bara kan bli, och det var mycket folk, denna den mest kyrkobesökta av alla söndagar; ändå: 1:a Adventstexterna och -sångerna leder tanken fel.

Hur då?

Jo, det är samma texter och sånger som läses och sjungs på Palmsöndagen, dvs söndagen före Påsk, den söndag som firas till minne av Jesus’ ödmjuka (han kom på åsna och inte på häst) triumfatoriska (folket ropade “Hosianna!” och lade sina mantlar på marken framför honom) intåg i Jerusalem (Matt 21:1-10, med citat från Sak 9:9).

Och psalmerna som sjungs i alla kyrkor är (tror jag) de från den gemensamma delens första 325, dvs 103 (“Bereden väg för Herran”), 104 (“Gläd dig du Kristi brud”), 105 (“Hosianna, Davids son”), dvs om Jesus’ intåg i Jerusalem.

Endast adventspsalmen 108 (“Gå Sion din konung att möta”) har några versar med rader som leder på rätt spår:
“Han kommer från eviga höjder, han lämnar sin tron av kristall,
sin ära i ljusets palatser och lägges på strå i ett stall” (v. 2) och
“Han kommer till jorden att bringa… (v.3)

“Advent” betyder – som väl alla inte vet, fast det repeteras varje jul – inte “väntan” (trots ljudlikheten med “-vent”), utan ankomst.
Denna ankomst är nu inte intåget i Jerusalem, utan Inkarnationens ankomst, dvs att Gud blev människa i Betlehem. Denna ankomst har redan skett, men visst: det skulle inte skada att den första söndagen på kyrkoåret bli påmind om detta, på samma sätt som Julen – tomtar till trots – är Inkarnationens stora högtid: då blev Gud människa i Jesus.

Våra tankar leds alltså fel i Advent: först skall han tåga in i Jerusalem, och sedan, några veckor senare, skall han födas…
Och orimligheten göder myt-status-ogräset kring den bibliska historien…

Ankomst, förresten: Adventstiden kunde också mycket väl även vara en proklamationstid över att denne som har kommit även skall komma och då på ett oändligt mycket mer majestätiskt sett än vid sitt ödmjuka intåg i Jerusalem innan Påskdramat och korsfästelsen:

“Människosonen [skall komma] på himmelens moln med stor makt och härlighet” (Matt 24:30).

Därför att allt annat om Jesus är sant, är också detta framtida det.

Han kom i ödmjukhet från himlen, och skall komma från himlen en gång till.

“Han som betygar detta säger: ‘Ja, jag kommer snart.’ Amen. Kom, Herre Jesus!” (Joh Upp 22:20)

Inkarnationen, del 7: Jesus Kristus kommer åter

Bibeln lär att den preexistente Sonen blev människa fullt ut med jordisk kropp, uppstod och blev upptagen till himlen, samt skall återkomma för att “döma levande och döda” (sammanfattat i den ‘Apostoliska trosbekännelsen’, vilken för övrigt ursprungligen var tänkt som tillbedjan av troende; inte som en lista över ting man ‘måste tro på’).

Det finns två problem med den gängse undervisningen om Kristi Andra tillkommelse:

dels den “spiritualiserade” tolkningen av Bibelns budskap, där denna tolkning i sin värsta form är anti-kristlig, dvs då inte Guds människoblivande bekänns, och (som en logisk följd) inte heller Jesu kroppsliga uppståndelse från de döda och som en följd av detta: inte Jesu upptagande till himlen, så som detta omtalas i Lukas Apostlagärningar:
“När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp, stod plötsligt två män i vita kläder hos dem. De sade: ‘Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som togs upp från er till himlen …'”, Apg 1:9-11a (samtliga skriftcitat Sv Folkbibeln 2015).
Detta att Jesus kroppsligen lyftes upp påstår alltså Lukas har hänt, efter att noga ha efterforskat (Luk 1:1-4; Apg 1:1 “i min förra skrift”).

Bortförklaringarna när det gäller himmelsfärden är legio. Förre Stockholmsbiskopen Ingemar Ström ställde t.ex. den retoriska frågan: ‘varför upp till himlen’?, och nuvarande ärkebiskopen Antje Jackalén är ytterst otydlig i hur hon tänker sig himmelsfärden (se länkar i Inkarnationen, del 5: en luthersk debatt).

Ofta omtolkas Andeutgjutelsen på Pingstdagen som att ‘Jesus då kom i sin kyrka’ på ett andligt sätt.
Men texten i Apostlagärningarna fortsätter:

“… han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.”

Detta är förstås chockerande för den “spiritualiserande” eller “förandligande” tolkningen av Jesu kroppsliga upptagande: att han skall komma åter, på samma sätt som lärjungarna såg honom “lyftas upp, tas upp, stiga upp”.

Ärkebiskopen har inga andra argument mot detta än att ständigt måla “fundamentalistisk bokstavstro” över allt som inte stämmer med hennes egen tolkning, och det är en stor exegetisk svaghet hos henne.

Vilken är då den andra svårigheten med undervisningen om Jesu Kristi Andra tillkommelse?
Den uppkommer bland dem som, helt korrekt, bekänner vad Bibeln säger om att Jesus skall komma åter, men som lägger fel fokus på detta, så att poängen förvrids och hela ämnet kommer i vanrykte.

Jag tänker på detta med att vara redo och har hört berättas av dem som var kristna på typ 50- och 60-talen, kanske även senare, att detta med Kristi Andra tillkommelse mest användes för att skrämma folk så att de skulle gå i kyrkan. “Tänk om Jesus skulle komma när du är på bio; skulle du få följa med då?” (eller fyll i vad som helst annat frikyrkligt kulturellt oacceptabelt på den tiden – när TV’n kom vissnade bio-argumentet plötsligt ned). Skrämseln var ett helt ovärdigt fokus och dessutom urusel teologi angående vad det innebär ‘att vara redo’.
(Den som vill fördjupa sig i detta med ‘att vara redo’ när Jesus kommer bör begrunda liknelsen om de oförståndiga jungfrurna i Matt 25:1-13)

Ett annat felaktigt fokus angående Kristi Andra tillkommelse och som förvrider poängen är gäller uppryckandet, och som ofta utlades som att de (väckelseinriktade) kristna skulle räddas undan eländet i världen innan Vedermödan satte in.
Och varför skulle detta fokus vara fel? Jo, därför att när Paulus explicit talar om uppryckandet, så är det för att besvara frågan hur det skulle gå med de troende som redan dött: “Bröder, vi vill att ni ska veta hur det blir med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så ska Gud på samma sätt genom Jesus föra fram de insomnade tillsammans med honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst ska alls inte komma före de insomnade. När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord” (1 Thess 4:13-18).
Trösten ligger alltså i uppståndelsen, och att de avlidna nära och kära skall möta Herren före oss som lever; ett rätt osjälviskt perspektiv, alltså.
Därefter följer en utläggning av vad det innebär att ‘vara en förståndig jungfru med olja i sin lampa’; ‘att vara redo’, 1Thess 5:1-11. Underbara ord!

Till detta felaktiga fokus kan vi lägga spekulationen om när Jesus skall komma åter.
I ljuset av direkta Jesusord:
“På samma sätt vet ni, när ni ser allt detta, att han är nära och står för dörren … Men den dagen eller stunden känner ingen: inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern” (Matt 24:33, 36),
och vad Paulus säger:
“Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten” (1 Thess 5:2)

– så övergår det totalt mitt förstånd, hur bibellärare kan, eller vågar, yttra sig om exakt NÄR detta skall ske. Jag tror dessa fullständigt huvudlösa spekulationer (typ: ‘Jesus kommer vid Millennieskiftet, etc, etc.) förstör mer för tron på Herrens tillkommelse än det psykologiska skrämselargumentet, eller det själviska ‘jag skall slippa förföljelse och smärta-argumentet’ nämnt tidigare.

Men: faktum kvarstår: Jesus Kristus kommer åter!
De texter jag citerat, rensade från olika typer av felaktiva (=felaktiga, men en talande felskrivning!) foci och som gör att själva ämnet ‘får dålig smak’, är mycket tydliga:
Jesus kommer kroppsligen åter!

Himlen skall inte behålla honom för alltid:
“…och tider av nytt liv kommer från Herrens ansikte och han sänder Messias som är bestämd för er, nämligen Jesus. Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det återupprättas som Gud från urminnes tid har förkunnat genom sina heliga profeters mun” (Apg 3:20, 21; Petrus predikan).

Och här ‘börjar det likna något’, dvs att syftet med Universums Mäktige Konungs återkomst är en förnyelse av skapelsen, så som redan kunnat ske i de människor som ångrat sig, omvänt sig och börjat tro på Jesus:
“Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet (Rom 8:19-21)

Kom, Herre Jesus!

Inkarnationen, del 6: Athanasius

Athanasius var en Herrens tjänare som verkade som diakon och sedemera äldste (biskop, vilket redan på den tiden motsvarade “församlingsföreståndare” eller mer; liksom nu) i Alexandria i Egypten från c:a 320 (e.Kr.; han föddes strax före århundradeskiftet). Fram till sin död den 3 maj 373 verkade han som stark kämpe för “den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga” (Judas brev, v.3, FB15).
Ett antal gånger blev han landsförvisad. Så ensam var han ibland, att man myntade uttrycket “Athanasius mot (hela) världen” (Athanasius contra mundum).

Athanasius medverkade i det av kejsar Konstantin sammankallade konciliet i Nicaea år 325, där ämnet på dagordningen var arianismens påstående att Sonen (Jesus Kristus) var skapad och inte Gud (läran om Kristologin). Athanasius skapade även förutsättningarna för Trinitetsläran (Treenighetsläran) genom att hävda den Helige Andes gudomlighet.

Hans verk Om Inkarnationen skrevs antagligen före Nicaea-konciliet, och är alltså ett ungdomsverk. Grundtanken, med utgångspunkt i Johannes evangelium 1:1-4, är att Guds Son, det eviga Ordet, genom vilken Gud skapade världen, kom in i den världen i mänsklig gestalt för att föra människorna tillbaka till den harmoni med Gud, som de tidigare fallit bort ifrån.

Jag läste verket (i engelsk översättning) i en utgåva av det ortodoxa S:t Vladimirs Seminary Press, 1993, och jag får väl erkänna, att det var C.S. Lewis introduktion till originalutgåvan från 1944 som fick mig att läsa. Han skriver övertygande om nödvändigheten av att läsa stora verk i original, och inte bara kommentarer till dem.
Lewis noterar också att “alla tider har sitt eget synsätt. Varje särskild tid är speciellt bra på att se vissa sanningar och speciellt benägen att begå vissa misstag. Vi behöver alla därför böcker som kan korrigera vår tids karakteristiska misstag. Och det innebär gamla böcker. Alla samtida författare delar i viss utsträckning samtidens synsätt – även de, som likt mig, tycks vara de som mest opponerar sig emot den. Inget är mer slående än när jag läser om förgångna tiders strider och märker att bägge sidor tar för givet, utan att ifrågasätta, en hel del som vi nu absolut förnekar … vi kan vara säkra på att nittonhundratalets blindhet – den blindhet som framtiden kommer att säga om: “Men hur kunde de ha haft den uppfattningen?” – att den blindheten finns där vi aldrig skulle ha kommit på att misstänka … Ingen av oss kan fullt ut undkomma denna blindhet, men vi kommer ofelbart att öka på den, och försvaga vår motståndskraft emot den, om vi endast läser moderna böcker … enda botemedlet är att låta århundradenas rena sjöbris blåsa genom våra sinnen, och detta kan ske endast genom att läsa gamla böcker” (s. 4,5).

Det är tydligt att Athanasius har en viss framgångsoptimism när det gäller kristendomens seger. Jag tror inte den var kyrkopolitiskt motiverad. Det var snarare den lidande tros seger i romarriket; martyrernas blods seger, en seger så stor att kejsare och sadducéiskt intriktade biskopar såg dess möjligheter… I västerlandet av idag ser vi inget av den offervilligheten; kristendomen har blivit utspädd genom århundraden av maktmissbruk av ett slag som jag märker att Athanasius inte ens kunde föreställa sig.

Och ändå: en uppbygglig bok, som talar till mig.
Athansius skriver att endast den till vars avbild människan skapades kunde återställa människan till avbilden genom att själv bli människa. Alltså blev Ordet kött. Det finns en logisk styrka i Athanasius’ argumentation. Att den sedan förutsätter tro på Gud, och tro på Skriften, förminskar inte i mina ögon den styrkan.
Vem skulle kunna göra sådana under som Jesus gjorde om han inte var Ordet, Guds Son? frågar Athanasius.
Vi kan tycka att det är ett “förkritiskt” sätt att resonera, men varför inte?
Kanske har denna tidsålders gud just i vårt tidsskede förblindat oss alla så att ser ned på ett argument som detta?

Det är uppfriskande med en ren sjöbris från ett annat århundrande. Trons gemenskap är påtaglig.
Då som nu och fortfarande framöver är det sant att Jesus är Messias, den levande Gudens Son, Frälsaren och Herren.

Inkarnationen, del 5: en luthersk debatt

Frågan om inkarnationen är central och berör.

Lärare vid den konservativa lutherska Församlingsfakulteten i Göteborg, Daniel Johansson, lektor Nya testamentet, och Torbjörn Johansson, rektor och lektor systematisk teologi, har debatterat med ärkebiskop Antje Jackalén i Kyrkans tidning nu under juni/juli månader 2018.

De ställer frågan: “Har inkarnationen upphört?”, 14 juni, med referens till en predikan som Jackalén höll i Warszawa, och Ärkebiskopen svarar i samma artikel.

Församlingsfakultens lärare är dock inte nöjda, och fortsätter debatten. I “Kristus har lämnat ett tillstånd”, 21 juni går de emot att ärkebiskopen gör en åtskillnad mellan Kristi mänsklighet (natur) och hans mänskliga kropp.
“Om Kristus inte längre har en mänsklig kropp så tillhör han inte längre Adams släkte, vilket han föddes in i av sin mor Maria. Vad blir det då av frälsningen och vad ska vi svara på Lina Sandells fråga: ”Är det sant att Jesus är min broder?” (Sv.Ps 250) Om man hävdar att Kristus inte längre har en mänsklig kropp så är det vidare slut med läran om Kristi verkliga, reala närvaro i nattvarden. Kvar blir en andlig närvaro, lik den som lärs i reformert teologi med den skillnaden att de reformerta menar att den mänskliga kroppen är upptagen till himlen.”

Jackalén går i svaromål i en replik, “Kristi närvaro och teologins dilemma”, 21 juni, och följer upp nattvardstanken, dock utan att ta ställning för egen del: “Som lutheraner kan vi inte låta bli att berätta om realpresensen när vi talar om hur Jesus är närvarande i, med och under nattvardens bröd och vin. Samtidigt är vi medvetna om att Kristi närvaro är så mycket mer än lära och ord. Den är ett sätt att leva. Ett sätt att leva som är riskfyllt.”

Daniel Johansson och Torbjörn Johansson fortsätter debatten. I artikeln “Inkarnationen handlar om kropp”, 5 juli, tar de upp den intressanta frågan om Jesus förhållande till sin mänskliga kropp efter himmelsfärden. De skriver: “Våra bekännelseskrifter lägger stor vikt vid att Kristus fortsatt, efter himmelsfärden, har den kropp som han antog genom inkarnationen. Vi har redan pekat på förbindelsen mellan kristologi och nattvardslära (Konkordieformeln, art 7 och 8).” (Åter: Jackalén hade nämligen hävdat att Jesus hade kvar sin mänskliga natur, men varit mer svävande när det gäller kroppen.)

Antje Jackalén responderar med “De sa inte: ‘Vad fint att du är tillbaka'”, 5 juli, “Ingenstans berättar evangelierna att lärjungarna sa: ”Vad fint att du är tillbaka, Jesus!” Tvärtom: de känner inte igen honom. Det är först brytandet av brödet, tolkningen av Skriften, fridshälsningen – centrala element i vår gudstjänst än i dag – som gör att Jesus känns igen.
Uppståndelsen är alltså inte ett återupplivande, även om detta ofta hävdas av både skeptiker och fundamentalister. Det är något annat. Uppståndelsen och tiden därefter vittnar om både kontinuitet och diskontinuitet”, och vidare: “Är Jesu uppståndelsekropp samma kropp som den som Maria födde? De bibliska berättelserna och elementär cellbiologi förbjuder ett enkelt ja på den frågan, liksom vittnesbörden om den tomma graven ett enkelt nej.”

Och så vidare. Jackalén formar sin replik som svar på konkreta frågor, men lindar in svaren i ett modaliserat framställningssätt, där dessa är beroende av hur man uppfattar de ting hon refererar till. Och hon är fortfarande INTE klar och tydlig i det allra mest grundläggande: Inkarnationen: att Gud blev människa såsom Bibeln berättar.

Samtidigt tycker jag denna debatt visar, att det inte är fruktbart att göra en så tät koppling mellan den lutherska tanken om Kristi realpresens (en sorts riktning från den ursprungligt lutherska tanken om consubstantiationsläran mot den katolska transsubstantiationsläran?) i nattvarden och inkarnationen. För det går tydligen (så som Jackalén gör) att bekänna det förra, och fortfarande sväva på målet beträffande det senare.

Jag har påbörjat en läsning av Athanasius (296/8-373 e.Kr) Om Inkarnationen, och återkommer.

Inkarnationen, del 4: bibelställena.

Några av dem som inte ger en klar bekännelse till jungfrufödseln (som till exempel ärkebiskopen Antje Jackalén) argumenterar att det är så få texter i Nya testamentet som berör detta (som om ett fåtal texter skulle vara något försumbart i sig, till att börja med).

Men berättelsen hos Matteus, se särskilt 1:18,20,24, och Lukas 1:34-38; 2:6,7 är så enkla och knapphändiga av ett skäl: hur skulle de överhuvudtaget annars kunna säga något om detta oerhörda?
Markus är ännu kortare ”Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son”, 1:1.
Johannes pejlar i sin prolog djupen av inkarnationen i ännu enklare ord ”I begynnnelse var Ordet … och Ordet var Gud … och Ordet blev kött och slog upp sitt tält ibland oss”, 1:1,14.

Beskrivningen av Jesus som Gud hos Markus och Johannes släpper aldrig förankringen i det mänskliga, det som Matteus beskriver ur Josefs perspektiv och Lukas ur Marias.

Åter: det stora i det lilla.
Det är för övrigt aldrig något “stort” vid ett barns födelse; det föds ju så många barn — utom för föräldrarna och medkännande barnmorskor och läkare som visserligen kan dela glädjen, men knappast inse den stora storheten: det kan nog bara föräldrar. Och för dem finns det inget större. Alla vi som varit med vid ett barns födelse (fäder) och burit och fött (mödrar) vet att det inte finns något större än detta. Det är så stort att inga ord räcker.

Det verkligt stora måste man tala om med enkla och få ord.