Hur är det att vara fullkomlig?

Hur är det att vara fullkomlig?

Någon som kan vittna?  Alltså inte bara i våra mest lyckade stunder, utan med livet som helhet, som integrerade personligheter?

Ingen?

Och ändå uppmanar oss Ordet: “Ni skall vara heliga, ty jag är helig” 1 Petr 1:16.  Erfarenheten är, att hur vi än spänner oss, så misslyckas vi ändå, på något sätt.  Alternativet är att göra en selektiv moral med sådant vi tror oss klara av (utan att bli självrättfärdiga?).  Det verkar inte heller riktigt bra…
Men i vilken riktning skall vi då gå; var skall vi börja?
Sammanhanget i 1 Petrusbrevet talar tydligt om en moralisk livsföring.  Jag tror dock det är bäst att vi börjar i Gamla testamentet, och det ord i hebreiskan (tam, tamim) som ofta översätts ‘fullkomlig’ eller liknande, t.ex. i Job 1:1 (SvKB1917 “ostrafflig”;  B2000 “oförvitlig”;  FB “from”). Vad innebär det egentligen?

Enligt rabbinsk skriftutläggning har det som grundbetydelse att ‘vara likadan på utsidan som på insidan’; dvs att ha integritet; att vara helgjuten; sann, ärlig, uppriktig; oförställd.  Men hur skulle det bli om jag var sådan? Och vi kan alla tänka på våra mindre lyckade personlighetsdrag, och undra hur det skulle bli om andra visste…
Ja, andra kanske inte heller klarar av att veta – de har ju fullt upp av sitt eget.  Dock,  Gud är intresserad.  Vi får vända oss till Honom.

Men det måste börja där, i hjärtat.  Vi måste först bli syndare (åter och åter inse det) innan vi kan bli helgon, dvs som Jesus var.  Han var också fullt ut människa, den mest avspänt mänskliga av alla, och ändå heligare än vi kan föreställa oss.

Det viktigaste är att inte slå in på det i sammanhanget lätta farisé-spåret; den vanligaste dikeskörningen bland alla som vill ta Gud på allvar i sina liv.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.