Jag fortsätter detta försök att orientera i kyrklig geografi:

Staket kan vara höga och klätterovänliga och sakna grindar och portar.  De kan se imponerande ut på marknivå: närmast oöverstigliga, men om man från Guds himmel skulle se ned på ett område med samfundsstaket mellan olika lokala församlingar, så skulle de te sig som smala streck, alltså ovanifrån.
Från det perspektivet kanske man skulle förundras över att de som har samma bekännelse och samma andliga liv nästan alla verkar hålla sig inom sina respektiv trånga bås, som då utmärks av dessa tunna linjer: varför kliver ingen över?

Jag tror att det beror på att vi inte lärt oss att skilja mellan centralt och perifert i Guds rike.

Låt mig ta ett exempel: som evangelikal kristen tror jag att Guds nåd kommer en människa till del genom personlig sinnesändring och tro.  För en sakramentalistisk kristen kommer Guds nåd till en människa genom barndopet.  Enligt min evangelikala uppfattning skall personlig omvändelse och tro föregå dopet.
Denna skillnad i dopsyn kan liknas vid en vägg eller ett teologiskt staket.

Likväl känner jag full andlig gemenskap med troende från barndöpande sakramentalistiska kyrkor.  Jag håller fortfarande troendedopet för det rätta, men böjer mig ändå inför, och accepterar faktum: här är en kristen bror eller syster.  Jag låter Andens vittnesbörd i människors liv väga tyngre än min läromässiga uppfattning om hur det rimligast går till när en människa får del av Guds nåd till frälsning.
Detta hur menar jag är av annan och lägre rang än det trosinnehåll jag skrev om i det första blogginlägget i denna serie om kyrklig geografi: det är inte ‘staket’, det är ramen och gränsen för kristet liv.

Detta kan vara ett exempel på att se formen av ett staket lite grand från ovan.  Jag känner inte att jag sviker något ideal (en övertygelse som för övrigt i alla år hindrat mig från att låta mig prästvigas, vilket har kostat en del) genom att acceptera att Gud är suverän och att erkänna Andens vittnesbörd i människors liv.

Vi accepterar varandra, inte som samfundstillhöriga hit eller dit, utan som kristna i samma Kristi Kropp.

Jag försöker fortfarande orientera mig i kyrklig geografi:

Liksom Paulus skrev till en geografiskt lokal församling, den i Korint, på Peleponesos i södra Grekland, så bor jag och du på någon geografisk plats.  Inte svårare än så, eller hur? Och samtidigt så definitivt i tid och rum!  Så efter att ha övervägt trons innehåll, samfundens faktiska förekomst och vår fria rättighet i förhållande till dem, är det alltså utifrån vår egen situation, här och nu, som vi måste orientera oss.

Och Kristi Kropp, den universella Kyrkan/Församlingen, har bara lokala utgestalningar av människor som bekänner sig till Herren Jesus Kristus, Guds Son och Frälsaren. De är mina syskon och medarvingar av Guds oförtjänta Nåd, alldeles oberoende av vilka samfund de lokala församlingar tillhör, som de är med i.

För vad är egentligen en lokal församling?  På ett sätt (om inte kopplingen till samfundet stipulerar en annan och hårdare bindning) är de bara ideella föreningar som är juridiska personer av den anledningen att de skall kunna äga fast egendom och kunna agera som arbetsgivare åt personal.

Tyvärr har nog ofta den egna lilla lokala (i juridisk mening) församlingen fått alldeles för stor betydelse i människors sinnen; ibland nästan jämställts med Församlingen i meningen Kristi Kropp; en sorts ‘frikyrklighetens Mariadyrkan’.

Tyvärr har nog sällan pastorer och präster varit lika måna om helheten som Paulus: han ville inte befästa ‘troheten’ hos dem som ‘höll sig till honom’ (= endast det egna samfundet), utan snarare visa på att all sådan partisöndring  är synd.

Paulus ville frigöra människor lokalt att ta till sig av rikedomen i Kristi Kropp: “allt tillhör er!”

Varför ser vi inte mer av den generositeten idag? Det är en genuin fråga: varför?

Jag fortsätter mina försök att orientera i kyrklig geografi:

Kan det som Paulus skriver om i början av Första Korintierbrevet 1:11b-12 jämföras med förekomsten av samfund idag?:

“(Jag har fått höra) …att det förekommer stridigheter bland er. Vad jag menar är att ni var och en på sitt håll säger: ‘Jag håller mig till Paulus’ eller ‘Jag håller mig till Apollos’ eller ‘Jag håller mig till Kefas’ eller ‘Jag håller mig till Kristus'”? (FB)

På ett sätt handlar detta naturligtvis inte om samfund, för då gällde det preferenser för samtidiga förkunnare, medan samfunden vuxit fram under lång historisk tid.  Vi vet inte om preferenserna snarast gällde personligheter, eller om de nämnda hade olika tyngdpunkter i förkunnelsen (de som ‘höll sig till Kristus’ kanske var de som inte ville ta ställning för någon?).
Samfunden har tillkommit i olika historiska tider, och globalt sett i olika kulturer med olika filosofiska system att relatera till och olika politiska system att förhålla sig inför.

Men kanske kan vi befrias från ångesten av att Kristi Kropp, Kyrkan/Församlingen ser så splittrad ut, om vi inser att vi inte har något ansvar för den situation som nu råder. Samfunden är något de facto, de bara finns där som en konsekvens av historien: på det sättet är samfunden samtida med oss, på samma sätt som Paulus, Apollos och Kefas (Petrus) var för de kristna i Nya testamentets Korint.

Då kan det Paulus skriver hjälpa oss i hur vi skall förhålla oss till situationen: “Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som förde er till tro, ” 1 Kor 3:5.
“Därför skall ingen berömma sig av människor, eftersom allting är ert,” 1 Kor 3:21.

Som kristen har jag då rättighet att ta till mig allt gott från alla kristna samfundstraditioner.  Liksom inom mitt eget samfund skall jag förstås ‘pröva allt och behålla det goda’ (1 Tess 5:21).  Detta är min suveräna rätt som del  i Kristi kropp.

Det Paulus inte gillar är när stridigheter förekommer.  Han önskade de kristna i Korint skulle “vara fullkomligt enade i samma uppfattning och  samma mening,” 1 Kor 1:10b.
Jag kan tänka mig att han skulle ha samma uppfattning i dag, för det ligger i linje med vad Jesus bad om  i Johannes ev. kap 17.
Hur tänker du?

Jag fortsätter försöka orientera i den kyrkliga geografin:

Utgångspunkten måste vara Vad den kristna Kyrkan/Församlingen, Kristi Kropp, tror på; innehållet i tron, och det är alltså: ‘Jesus är Herre’, och: ‘Jesus är Kristus/Messias, Guds Son och Frälsaren’.  Tror jag detta; växer min tro i den riktningen, är jag kristen.

Om man alltså börjar orientera på det sättet, så bör en begynnande slutsats vara, att inte allt kyrkligt/frikyrkligt nödvändigtvis är kristet. Det är en svår insikt, men den stämmer med Jesus egna ord, att inte alla som säger ‘Herre, Herre’ skall komma in i himmelriket, utan endast de som gör Faderns vilja.
Och vilka är då inte med?  Det vet vi inte, det vet bara Gud.  Men den förfärande möjligheten finns, att enbart ha namnet.

(Varför orientering i kyrklig geografi, förresten? Jo, därför att kristenheten inte har någon geografi; den finns överallt där Guds ande har människors kroppar som tempel.)

Sänker vi så blicken något nedåt från det universella med Kristi Kropp, så kommer vi till samfundsnivån:
Grekisk-Orthodoxa kyrkan, Romersk-katolska kyrkan, Protestantiska kyrkor, med alla dess underavdelningar (en vän i Holland berättade att det enbart där finns 47 olika reformerta samfund; vet inte om det är sant).
På det nationella planet i Sverige räknar vi väl idag med Svenska kyrkan, Frälsningsarmén, Equmeniakyrkan, Evangeliska frikyrkan, Pingströrelsen, Trosrörelsen; och så förstås Romersk-katolska (fri)kyrkan, Orthodoxa (fri)kyrkor av olika nationaliteter, Österns övriga (fri)kyrkor; kanske några till.

Samfundbegreppet kanske bäst kan definieras som ‘organisatoriska förstelningar av väckelserörelser ‘.
Ser man det globalt har alla historiska och omständighetsmässiga skäl till att de utformats på det sätt som skett.
Det är en sorts mellannivå, som egentligen inte finns,  för Bibeln  känner inte till den.

Eller gör den kanske det?

Jag försöker orientera i den kyrkliga geografin:
Som alltid när man orienterar gäller det att veta var man är för att kunna ta sig dit man vill. (OK?)

Utgångsläget är att Kristi kropp, Kyrkan eller Församlingen, utgörs av alla som tror på Jesus som Herre.

Det gäller alla som är nya i tron.  Tron på Jesus kan aldrig bara vara allmän (‘Jag tror på Jesus’), för trons mynt har två sidor, och den andra sidan handlar om sinnesändring, omvändelse, ånger och bättring.  Skall Jesus vara något i en människas liv kan Han bara vara det som Herre, dvs någon som man ser upp till och lär av, följer och lyder.  Detta var också urkyrkans mest komprimerade bekännelse: ‘Jesus är Herre’ (1 Kor 12:3).
Har man inte fått lära sig detta från början behöver man snappa upp det snart.

För dem som kommit något längre i på Vägen och i tillväxten bör det leda fram till en tro på Jesus Kristus som Guds Son och Frälsare; eller som man sade i fornkyrkan: iesous christos theou hyios soter =ICHTHUS  (dvs ‘fisk’ på grekiska; detta urgamla tecken innehöll hela trosbekännelsen).
Här handlar det om att växa upp till en förståelse av att Jesus är den i Gamla testamenet utlovade Messias (som är hebreiska för ‘den Smorde’, vilket på grekiska heter ‘Christos’); alltså den till kung invigde.
Det handlar vidare om att börja ana och inse, att Jesus är Sann Gud och Sann Människa, och en person i Treenigheten: Fader, Son och Ande.
Slutligen handlar det om att börja lära sig och uppskatta Försoningen: vad det innebär att Jesus är Frälsaren; en som räddar  från synden.

Detta är stora och eviga ämnen, som man under en livstid aldrig till fullo kan omfatta.  Dock: sådan är den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga (Judas v. 3).  Den är inte förhandlingsbar. Den är heller inget krav; att man ‘måste’ tro på detta sätt.  Det handlar i stället om att tron i betydelse ‘förtröstan’ inte skapar sig en teologi, utan att tron är en gåva från Gud och innehållsligt redan bestämd utifrån Guds väsen och gärningar.

Orientering i kyrklig geografi måste börja med innehållet i den kristna tron: är jag kristen över huvud taget?
Märk väl, att man aldrig kan bli ‘färdig’ som kristen.  Frågan handlar om i vilken riktning jag utvecklas.