Hos de flesta församlingsledare/pastorer finns insikten om att det inte räcker med att folk kommer till mötena på söndagarna.
Det bibliska vittnesbördet är överväldigande:  i Paulus’ brev hälsas det till olika grupper av människor som samlades i hemmen, troligen hos dem som hade lite mer plats.

Det behövs alltså smågrupper också.
Dessa har traditionellt, i större städer i alla fall, organiserats geografiskt: i det bostadsområde där du bor skall du vara med i en bönering, cellgrupp, gemenskapsgrupp – benämningarna är många.
Men hur fungerar de?

Ibland väldigt bra;  ofta som något nödvändigt som man får göra det bästa av;  ibland inte alls.  Och så har den geografiska aspekten mjukats upp: numera sker indelningen efter åldersgrupper (ungdomar, barnfamiljer, medelålders, pensionärer), eller intressen (golf, aktier, hästar, volleyboll, osv); verkar det tillräckligt hopplöst kan man alltid utse hemgruppsledare som folk får välja utifrån vilka de gillar.
Vad är problemet?

Antagligen att dessa smågrupper egentligen aldrig tillmäts någon verklig andlig dimension: det är i kyrkobyggnaden de ‘verkliga’ gudstjänsterna sker; samlingarna i hemmen är mest för formens skull.

Vad skulle då hända om man började fira brödsbrytelse/nattvard i hemgrupperna?
Vad skulle det innebära i form av ‘omtänk’ från församlingsledare/pastorer om man sjösatte en sådan praxis?
Vad skulle det föra med sig för dem som leder böneringarna i form av prioritering och ansvar?

Finns församlingen i vardagen?  Det har vi väl hört att den skall göra, eller hur?
Har vi inte också hört att det är det viktigaste, att det är där den egentliga gudstjänsten utförs, i våra alldagliga liv?
Varför då inte markera detta på ett av de mäktigaste sätt som kan ske, genom att förlägga firandet av Jesus’ försoningsdöd, vår frälsnings grund,  till hemmen?

Varför inte?