Evangelisk bönevecka: vad är bön?
Vi tänker nog oftast på bön som en ‘from önskan’ om något (‘begärelse-bön’; ‘jag-vill-ha-bön’; ‘gör-så-här-Gud-bön’ kanske vore ett riktigare namn, men att säga så kanske är frånstötande?).
Och vill vi vara riktigt fromma och gudfruktiga, så begär vi då inte något för oss själva utan för någon annan. Det kallas förbön.
HALLÅ, VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DET?!
inget fel alls. Bibeln är tydlig med att vi får och skall “göra alla våra önskningar kunniga inför Gud” (Fil 4:6). Men läser vi ordagrannt fortsättningen står det “genom åkallan” (och bön med tacksägelse). Vad kan det innebära?
Vanligt hyfs. Vanligt hyfs gånger hur man bör bete sig inför Universums Skapare och Mänsklighetens Återlösare!
Varför inte ‘hälsa på Gud’ genom Tillbedjan och Lovprisning och Tacksägelse innan du lägger fram den fromma kravlistan (förlåt: önskelistan) om vad Han skall göra för dig och andra?
Skämt åsido: vi har ett problem här, eller hur?
Det är ett problem av avsevärda proportioner, eller hur?
Absolut, visst är det ofta i termer av ‘enarmad bandit’ som Gud har kommit att ses. Man stoppar i ett mynt och drar i spaken.
Det får mig att tänka på hur slående det är att till och med ’tillbedjansordet’ halleluja är en uppmaning till andra att prisa Herren!
Hur tolkar vi detta? Är sann tillbedjan alltså att uppmana andra att prisa Herren (mission!)? Kan det bli mer osjälviskt?!
Gillar din tanke.