Hur är jag som lärjunge? Hur skulle man kunna besvara den frågan? Och: varför överhuvud taget ställa den?
Det som bekymrar mig är hur vi människor verkar ha en benägenhet att på olika sätt vilja ‘förfoga över’ Gud, på olika sätt i olika kristna traditioner. Detta ‘förfogande’ framställs naturligtvis inte så, utan så att vi ‘hjälper Gud’ genom att hantera Hans ärenden.
Grundläggande verkar vara att vi själva kommer överst och kan disponera och agera rätt fritt, och gärna kraftfullt och övertygande.
Hur passar jag själv in i den bilden? Inte alls, och det verkar ju som en fin introduktion till klädsamt blygsamt skryt, men låt mig förklara:
Jag har de senaste 40 åren ägnat mig åt att studera och forska i Bibeln. Jag har gjort annat undertiden, förstås (jobbat som lärare, pastor och missionär t.ex.), men icke desto mindre, huvudsakligen ägnat min mesta tid åt Bibeln.
– Jaha, och då kan jag väl den?
Kan och kan: jag har läst den kors och tvärs och från början och till slut många gånger, men den erfarenheten delar jag med många.
För mig är detta med Bibeln lite speciellt, såtillvida att jag läser den på grekiska (NT) och hebreiska (GT).
– Jaha, men det är det väl flera som gör.
Säkert. Men nu slår jag inte upp i grammatikor och lexikon och kommentarer, vad ord och sammanhang betyder (och sedan med stor säkerhet hävdar, att så här betyder grundtexten!), utan forskar själv i hur man skriver grammatikor och lexika och de språkvetenskapliga och litterära förutsättningarna för detta.
Detta är grundforskning inom exegetiken, som alltså försöker förstå vad ett textsammanhang betyder (vad författaren avsåg) utifrån hur det rimligen uppfattades av de ursprungliga mottagarna (den där definitionen håller i vilket vetenskapligt sammanhang som helst, tro mig).
Men inte nog med det: bibelexegetiken finns inom ett hermeneutiskt sammanhang; dvs hur jag som tolkare av texten i en annan tid och annan kultur kommer till texten, och hur detta påverkar min förmåga att lyssna. Det där var lite lösare utttryckt, men hermeneutik är mer omfattande än exegetik och har generellt med tolkning att göra.
– Det där låter komplicerat. Drunknar man inte?
Ibland.
Men så tror jag på Gud också. Och här kanske du kan se hur en bibelforskare snarast får större behov av den Helige Andes hjälp.
– Men komplicerar du inte det hela lite i onödan? Är det inte enklare än så att bli frälst?
Jodå.
Men nu talar vi inte om det, utan om vår tendens att vilja mästra Gud och använda Honom i våra vällovliga syften att tjäna Honom, och hur det i slutändan blir väldigt mänskligt, utan doft av himlen. Vi fixar allt, och sedan skall Gud gärna komma och välsigna, ja han är närmast skyldig.
Vi vet ju redan allt, eller hur? Vi ‘kan’ ju allt redan som har med Triniteten och Kristologin och Soteriologin och Ekklesiologin och Eskatologin och Antropologin och Pneumatologin och Missiologin att göra, och en del annat också för övrigt, eller hur?
Så detta var då ett litet vittnesbörd från en flik av en hörna av Guds stora åkerteg.
Ett vittnesbörd om något överväldigande: hur vi skall förstå Guds Ord, och hur detta Ord från Gud ständigt är en domare över hjärtats uppsåt och tankar; inte kan greppas till fullo; som står över oss, men vars tjänare vi ändå kan vara.
Hur är jag som lärjunge? Det vet bara Gud.
Men detta står jag nu i; detta kämpar jag med; detta gör att jag inte kan bli färdig. Samtidigt tror jag av hela mitt hjärta på Bibeln, Guds skrivna Ord. Det går att förkunna och att undervisa. Men samtidigt finns det ett nödvändigt ankare i något som är både påtagligt och oöverskådligt. Utan Andens hjälp går det inte.
Hur är du själv som lärjunge? Vad har du som du inte kan kontrollera?