Analys av Pingstledningens positionering

Pingstledningen slår fast sina bopålar i homosexfrågan på glidande lera just nu, starkt understödda av tidningen Dagen.
Hur då?

Ledarskribenten Joel Halldorf spelar en variation på ledmotivet ur operan “Skulle Gud ha sagt?” i tidningen Dagen. Halldorf är kyrkohistoriker, inte exeget, och det märks i hans hantering av bibeltexterna. Missljud. Det skär sig.

Många, och bland dem Mikael Karlendal, och Stefan Swärd, protesterar. (Dagens Felicia Ferreira går ut med ett till intet förpliktigande försvar: “låt samtalet därför fortsätta” — dvs goddag yxskaft!, det lilla ordet ‘därför’ syftar inte på något substantiellt; och att “frågan om sexualitet måste hanteras med klokhet,” fungerar bara som ett sätt att underkänna allt annat än den egna hållningen – som då är klok.)

Tio pingstpastorer har gått ut och givit sin syn. Vad handlar den om? Vittnesbörden är många om att människor inte förstår detta. Jag tror heller inte detta var syftet; se nedan.

Tjugotvå andra pingstpastorer (nej, det blev visst bara 21 – och det gör tidningen Dagen en stor affär av) försöker att säga något tydligare.

Pingstledningen i form av Pelle Hörnmark, Daniel Alm och Ingrid Svanell distanserar sig, rättar och förtydligar, men vad säger de egentligen innehållsmässigt? (och debattredaktör Jaktlund förklarar därmed debatten avslutad).

Undertiden har Tommy Dahlman famlat med formaliteterna, och Dagens Elisabeth Sandlund strider ut för att rätta honom. Hon har förstås rätt. (Det är också rätt att ge tionde av mynta, dill och kummin.)

Vad handlar hela denna affären om, egentligen? Ja, skall man fråga Pelle Hörnmark, så har han givit sitt vanliga svar: pragmatik. Och han har förstås rätt – men jag undrar, och har alltid gjort det, om han vet vad pragmatik är? Han verkar tro pragmatik är anpassning och smidighet, eller kanske lite råare uttryckt: ett blött finger i vädret för att se hur vinden blåser. (Och det är förstås inte fel. Man behöver veta hur vinden blåser. Men man behöver inte färdas just åt det hållet.)
Man kan analysera hela detta skeende pragmatiskt, dock. Pragmatik handlar inte så mycket om ords betydelser, som väl hur ord används. Detta kallas inom pragmatiken för ‘talaktsteori’: man gör något med sina ord, man agerar. Och i detta sammanhang är poängen inte vad orden man säger betyder, utan vilken effekt de får.

De tio pastorerna, och sedan ännu tydligare, Hörnmark, Alm och Svanell, vill inte binda sig vid något, allra minst det som Tommy Dahlman och de 20 andra ville klargöra: att utlevd homosexualitet är synd. Det är vad man gör med sina ord, det är vilken effekt det får.

Man kan jämföra med Pingströrelsens förvandling från fria församlingar till samfund: det skedde i etapper, där riktningen hela tiden skulle förnekas. Jag undrar om någon i Pingstledningen för övrigt ens tillstår att man är ett samfund? (Man är något så konvulerat invecklat specifikt att själva samfundsbegreppet inte räcker till – även om man legalt sett är ett samfund. Det handlar väl om en djupare insikt av något slag.)

Läran skall ‘formas i de lokala församlingarna’, förespråkar så samfundets ledare fromt, och befriar sig därigenom från allt ansvar att tala tydligt och visa riktningen. Att man rankar journalister och akademiska teologer lika högt, säger kanske mer om hur högt man sätter medier i en postmodern tid än om hur lågt man värderar bildning och kunskap (och jag ‘talar inte för min sjuka mor’: vi teologer i Sverige är som regel hopplöst efterblivna, men det finns lärda män såväl söderut som österut och västerut att rådfråga, lära av, och be om hjälp. Alla samhällen är inte lika sekulariserade som vårt; våra linser är grumlade.)

Och med benäget bistånd av tidningen Dagen (Debattredaktör Jaktlund lyckas med konststycket att vända på hela frågeställningen och få de 22, nej 21!, pastorerna till de udda, som man för att inte förtränga åsiktskorridoren måste bereda plats, hur obehagligt detta, för dem han riktar sig till, än måste tyckas) manövererar man ut alla som vill ha klarhet.

Jag tror vi kommer att få se mycket av kringgående rörelser framöver; stor uppfinningsrikedom när det gäller att problematisera och relativisera, allt under oantastbara banér och slagord.

Undertiden glider bygget på lera allt längre ned i den djupa sänka där allt är tillåtet, och där inte ens de frommas förböner hjälper, för det fanns inte tio rättfärdiga i staden.

Leave a Reply

Your email address will not be published.