Förlåtelse har hamnat i vanrykte, och det är inte konstigt.
Vad tänker du när du hör det ordet?

(tankepaus)

Så, vad säger du?

Har ordet överhuvudtaget konturer, eller är det någon sorts blek självklarhet; så blek att det inte betyder något alls?

Eller är ordet så belastat av omöjligheter, att det blir oanvändbart av det skälet (som att en del ‘ångar på’ i överträdelser och svek och bara förväntar sig att de skall bli förlåtna)?
Stegrar det sig inom dig vid tanken på att du skall ‘förlåta’ sådana (och automatiskt ‘försona dig’ med dem och deras ondska och bevisa det genom att ‘ha förtroende’ för dem)?

Men är det inte detta som det innebär att vara kristen och förlåta, att ständigt vara dörrmatta åt andra?

Nej, och åter nej.
Förlåtelse enligt Bibeln är inte mjäkigt på det viset, utan något helt annorlunda, friskt, starkt och befriande.

Jag har skrivit en bok om detta.
Du beställer den enkelt hos nätbokhandlare (med gratis hemskickning), och kan läsa mer om den HÄR.

Evangeliet syftar primärt till inre förvandling.

Denna inre förvandling skall naturligtvis synas utåt,
men inte som ett beteende, utan som ett utflöde av en inre godhet.
Ingenting i Lärjungaskapandet kan vara viktigare än detta.

Det kallas även Andens frukt, och består primärt av kärlek,
dvs den typ av kärlek som Gud älskat oss med (1 Joh 4:7-21).
Denna kärlek yttrar sig på många sätt.
Paulus ger förslag i Galaterbrevet 5:22, 23:
det handlar om andliga attityder som kommer inifrån,
såsom glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning.

Genast när Paulus gjort denna uppräkning gör han en koppling till Kristi korslidande och vår identifiering med detta, dvs till Evangliet.
Och märk väl: kärleken och dess inifrån kommande uttryck, är Andens frukt,
för Paulus fortsätter:
Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden.

Evangeliet är andligt.
Efterföljelsen, lärjungaskapet, måste därför också primärt vara av andlig natur.

Paulus skriver i Efesierbrevet 6:10, 11:
“Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft.
Tag på er Guds vapenrustning,
så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp.”

Denna vapenrustning innehåller moment från Jesus’ försoningsverk:
Hans rättfärdighet som bröstsköld, eller pansar, som skydd för vårt hjärta;
Hans frälsning som hjälm och skydd för våra tankar;
Den sanning Han uppenbarat som sammanhållande bälte för allt vi engagerar oss i.

Vi skall också bedja ständigt i Anden,
inte bara för oss själva utan för de trossyskon som vi tänker på,
och för Evangeliets framgång.

Evangeliets stora tema är förlåtelse för synd.
Innan jag utvecklar det mer, först några bloggar ytterligare om Lärjungaskapande i relation till detta.

Det har funnits en syn på lärjungaskap som hållits upp som ett sorts alternativ till syndaförlåtelse genom ställföreträdande försoning genom Jesus’ död.
Enligt den synen var Jesus en Stor Lärare, vars undervisning man skulle försöka tillämpa; ja, kanske till och med härma Honom i Hans liv. Här ligger hela tyngdpunkten på människans förmåga till engagemang och försakelse.

Men denna syn kan omöjligt fås att överensstämma med evangeliernas tyngdpunkt på Jesus’ lidande i Jerusalem, och för övrigt Hans upprepade förutsägelser om detta i evangelierna. Till och med när Petrus lyckas ge en sann bekännelse av Jesus som Messias och Guds Son, varnar Jesus för att han ändå inte förstått detta på rätt sätt (Matt 16 med paralleller).

Så: att vara lärjunge till Jesus, och att tala om det på ett sätt som är Lärjungaskapande, innefattar såväl Evangeliet som Anden (karismatik).
Att vara lärjunge till Jesus börjar med nödvändighet med omvändelse (sinnesändring) och tro (tillit); med en identifiering med Jesus’ korsdöd och uppståndelse; med att ‘bli frälst’.

Vad handlar Evangeliet egentligen om, innerst inne?

Syndernas förlåtelse.

Låter det inte spännande?

Varför i så fall inte, tror du?

I några efterföljande bloggar tänker jag ta upp detta stora tema om
Syndernas förlåtelse.

Jag tror det även rymmer behov av karismatik och lärjungaskapande för att bli begripligt.