Kan man omvända sig en gång för alla?
Nej.

OK, man kan göra en ‘grundomvändelse’ så att man kommer till tro på Gud och blir född på nytt.
I den meningen räcker det med en gång. Är man ett Guds barn så är man.
Men pass upp: Bibeln använder sig av många bilder för vårt förhållande till Gud.
Ingen av dem är avsedd att få oss att slå oss till ro och ha Gud “som i en liten ask.”
Då är vi ute och cyklar på tunn is (dålig metafor passar till dålig tanke).

Omvändelsen (sinnesändringen) skall fortsätta i sinnets förnyelse.
Detta är ingen överkurs, ett tillval för de särskilt hängivna, utan en förutsättning för att kunna förbliva i tron.
Paulus uppmanar romarna att inte anpassa sig efter världen, utan att förvandlas till Kristuslikhet genom sinnets förnyelse (Rom 12:2).
Någon rimlig exegetisk anledning varför inte detta även skulle gälla oss?

Så: när vi omvänder oss till tro på Gud lär vi känna Honom.
Sedan gäller det att vandra med Gud; annorlunda uttryckt: att förvandlas till Hans likhet.

Här kommer Bibelns undervisning in i bilden.
Nya testamentet har t.ex. inte spolat Tio Guds Bud. Jesus var mycket tydlig med detta; Paulus likaså.
Det finns alltså etiska konstanter som är uttryck för Guds väsen; hans kärlek och helighet.
Vi kan inte säga att vi tillhör Gud och vandrar med Honom om vi inte lyder Honom och följer hans bud.

Eller?

Vari består människans Gudslikhet? Vi skapades ju till Hans avbild.
Jag tror förmåga till relationer är det främsta.
Gud är ju Treenig, fastän En.
Guds relation Fadern-Sonen-Anden är fullkomlig.
Vi däremot, är trots skapade till Guds avbild, skadade av synden.
Jag tror denna skada främst yttrar sig relationellt.
Det är inte något särskilt djärvt påstående: den första människan, av människa född, Kain, blev en brodermördare.

Men har inte försoningen i Jesus Kristus helat allt detta, så att syndens konsekvenser omintetgjorts?
Är inte församlingen en sådan plats där Edens paradis återupprättats, där fullkomliga relationer finns?
Nej, jag är inte ironisk, möjligen lite teoretisk…
Alla vet förstås att det inte är så.

Det är här detta med att ‘lägga sig i’ och att ‘bry sig om’ kommer in i bilden.
Egentligen är det hela väldigt enkelt: se på Paulus’ brev. I första halvan brukar han undervisa om Kristi verk och betydelse i indikativ (dvs som faktum); i andra halvan om vad detta bör innebära (imperativ) i våra liv.
Vi är alltså frälsta, ändå inte fullkomliga, men har likväl en förblivande kallelse att bli det (och ingen tror att någon av oss kommer att uppnå fullkomlighet i detta livet, i alla fall inte jag).

Kallelsen till Gudslikhet kan alltså bara förverkligas om vi lägger oss i varandras liv, om vi bryr oss om (såsom Gud gjort när han sände Jesus.)
Det innebär att förmana, uppmuntra, tillrättavisa, trösta, vägleda, bestraffa, belöna och annat sådant som inte är ett till intet förpliktigande tal om väder och vind och annat av den karaktären.

Vi är skapade till Guds avbild.
Den avbilden består främst i förmågan till relationer, dvs till gemenskap i ljuset.
Det är i följd av synden mer en kallelse än ett faktum, men i kraft av Kristi verk en sann möjlighet.
Vi bör alltså hjälpa varandra, även om det är bekvämare att låta bli, genom att lägga oss i, att bry oss.

Vad ligger i frasen ovan?

Många församlingar berömmer sig av “ett rikt sång- och musikliv.”
Har jag något emot det?
Kanske.

Ofta blir sången och musiken uppvisningar, uppträdanden, där den mänskliga prestationen applåderas och uppskattas.
Är det något fel med det?
Det beror på.

Om det är en regelrätt konsert, så är det väl OK.
Man njuter av musiken, rytmen och melodin, för dess egen skull, och sångens poesi.
Det gör jag också.

Men när sång och musik hamnar i vägen för tillbedjan och lovsång, tacksägelse och lovprisning av Gud; alltså där vi riktar oss till Gud direkt i andra person (‘Du’), då är något fel. Då lägger sig sången och musiken som en våt filt över vår tillbedjan istället för att hjälpa den (och vad kan väl hjälpa tillbedjan bättre än musik?), då måste vi överväga vad vi sysslar med.

Det “rika sång- och musiklivet” kan skymma viktigare rikedomar.

Så vad gör jag?
Glömmer det hela.
Det är väl det allra enklaste.

Och den som jag förbrutit mig emot?
Ja, den skall väl bara förlåta mig. Står inte det i Bibeln att man skall förlåta?
Förresten, står det inte också i Bibeln att ‘för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa’? Så om den bara gör det så blir väl allting bra?
Förresten var det nog inte så farligt. Lite måste folk väl tåla?
Och: jag tror inte att han är så fullkomlig själv.
Och dessutom, att hålla på att älta gamla oförrätter, vem blir glad av sådant, och vad skulle det tjäna till?
Förresten borde väl allt sådant här bli preskriberat nu, och det har ju gått så lång tid.
Förresten har jag viktigare saker att ägna mig åt. Konungens ärenden hastar!

Om inte detta verkar så övertygande, så tycker jag du skall läsa en bok om hur man förlikar sig med den man förgått sig emot.
Du hittar den på Adlibris eller på Bokus, och du får den gratis hemskickad.