OK: jag har skrivit en bok om förlåtelse med titeln “Förlåtelse som nödvändig frihet.
Det där är en lite lurig titel, för den rymmer mer än vad du tror.
Och mer än vad jag trodde.
För jag trodde nog att när boken väl publicerats (min första egna, för övrigt), jag bara kunde släppa innehållet, och gå vidare mot en del andra projekt jag har i ‘pipeline’.
Så jag är lite överraskad själv, över att jag återvänder till temat i denna blogg.

Jag har faktiskt funderat en del över det (och tänk nu på vad bloggen heter: ‘Leka med Uppdraget’-bloggen. Alltså: inte för inte är detta ingen strategisk propagandablogg med syften och agendor, utan ett försök att lekfullt säga något väsentligt. Och undrar du varför just på det sättet, så hänvisar jag dig till min hemsida och menyn ‘Och vad innebar livet? /Min berättelse’).

Jag tror det är så här: boken är väldigt direkt skriven, som ett tilltal till läsare i olika grupper; drabbade, förövare, bredvidstående. Den är skriven utifrån erfarenhet och teoretisk övertygelse. Den är framför allt tänkt att vara en praktisk hjälp till människor som befinner sig knepiga situationer av konflikter och som kanske inte tänker sig att temat ‘förlåtelse’ skulle ha någon direkt relevans eller bärighet. Så boken ‘flöt lätt ur mina händer’ vid datorn. Den skrev sig själv på ett självklart sätt. Märkligt.

Och så har jag själv börjat reflektera i vidare cirklar omkring dess budskap.
Jag skulle egentligen vilja få igång ett samtal kring ämnet “Hur lever vi med försoningen?; vad innebär den i våra relationer?”

Du kanske skulle behöva läsa boken? Jag tror den är såväl befriande som utmanande.
Nej: det här är ingen enkel ‘sälj-pitch’; det finns enklare sätt att tjäna pengar än att skriva en bok, tro mig.

Men antingen är min framställning om förlåtelse, förlikning/försoinng, och förtroende sann och riktig – och då behövs ett rejält ‘omtänk’ plus förändrad praxis i kristna församlingar och samfund, eller så har jag fel och den är felaktig – och då behöver jag korrigering.

Hursomhelst behöver vi lära oss att leva med försoningen.
Herren Jesus lärde oss bedja om syndernas förlåtelse för egen del enligt mallen av hur vi själva förlåter andra.
Något måste Han ha menat.

Jag tror inte standardförklaringen duger: “att man gick till överdrift förr, med ‘församlingstukt’ i form av uteslutningar för att ha gått på bio, spelat fotboll på söndagen, klippt håret för kort etc, etc;” helt enkelt av den anledningen att många av dagens up-and-coming pastorer inte har en suck om vad det handlade om: det berör dem helt enkelt inte.

Så vad beror då bristen på förmaning i församlingarna på?

Jag ser två skäl:

antingen uppfattar man människan som i grunden god; försoningen på korset var en gest, grandios visserligen, men ändå bara en gest som bevis för att Gud vill hjälpa den inherent goda människan till ännu större mått av självförverkligande och tillfredsställelse;

eller så tänker man att försoningen verkligen var ‘på riktigt’, men att när människan väl blivit frälst, då är hon inherent god, och då behövs bara en (predikoförmedlad) insikt om hur mycket gott hon har att plocka ut från Gud för att, åter, bli riktigt, riktigt lycklig.

Jag får inte detta att stämma med Nya testamentet (och historiskt sett är jag inte ensam; inte globalt sett heller): det är inte så Paulus undervisar.
Han förmanar och tillrättavisar.
Inte nog med det: han uppmanar Timotheus och Titus att göra detsamma.

VARFÖR FÖRMANAS DET INTE I KRISTNA FÖRSAMLINGAR IDAG?