Monthly Archives: September 2015

Varför detta tjat om förlåtelse?

OK: jag har skrivit en bok om förlåtelse med titeln Förlåtelse som nödvändig frihet.
Det där är en lite lurig titel, för den rymmer mer än vad du tror.
Och mer än vad jag trodde.
För jag trodde nog att när boken väl publicerats (min första egna, för övrigt), jag bara kunde släppa innehållet, och gå vidare mot en del andra projekt jag har i ‘pipeline’.
Så jag är lite överraskad själv, över att jag återvänder till temat i denna blogg.

Jag har faktiskt funderat en del över det (och tänk nu på vad bloggen heter: ‘Leka med Uppdraget’-bloggen. Alltså: inte för inte är detta ingen strategisk propagandablogg med syften och agendor, utan ett försök att lekfullt säga något väsentligt. Och undrar du varför just på det sättet, så hänvisar jag dig till min hemsida och menyn ‘Och vad innebar livet? /Min berättelse’).

Jag tror det är så här: boken är väldigt direkt skriven, som ett tilltal till läsare i olika grupper; drabbade, förövare, bredvidstående. Den är skriven utifrån erfarenhet och teoretisk övertygelse. Den är framför allt tänkt att vara en praktisk hjälp till människor som befinner sig knepiga situationer av konflikter och som kanske inte tänker sig att temat ‘förlåtelse’ skulle ha någon direkt relevans eller bärighet. Så boken ‘flöt lätt ur mina händer’ vid datorn. Den skrev sig själv på ett självklart sätt. Märkligt.

Och så har jag själv börjat reflektera i vidare cirklar omkring dess budskap.
Jag skulle egentligen vilja få igång ett samtal kring ämnet “Hur lever vi med försoningen?; vad innebär den i våra relationer?”

Du kanske skulle behöva läsa boken? Jag tror den är såväl befriande som utmanande.
Nej: det här är ingen enkel ‘sälj-pitch’; det finns enklare sätt att tjäna pengar än att skriva en bok, tro mig.

Men antingen är min framställning om förlåtelse, förlikning/försoinng, och förtroende sann och riktig – och då behövs ett rejält ‘omtänk’ plus förändrad praxis i kristna församlingar och samfund, eller så har jag fel och den är felaktig – och då behöver jag korrigering.

Hursomhelst behöver vi lära oss att leva med försoningen.
Herren Jesus lärde oss bedja om syndernas förlåtelse för egen del enligt mallen av hur vi själva förlåter andra.
Något måste Han ha menat.

Kärlek, kärlek, kärlek

Om det nu är så att det kristna budskapet om Kärlek är så fantastiskt, hur kommer det sig då att det inte berör människor?

Jag tror det beror på att man från alltför många predikstolar bara ‘ror med en åra’: kärlek, kärlek, kärlek, och man kommer ingenstans, det bara går runt, runt.

Någonstans på djupet vet Svensson om att han är en syndare, men det är något som pastorer inte vågar tro, än mindre förkunna.
Och så är det kärlek, kärlek, kärlek.

Vad är det som fattas?

Att man ror med den andra åran också, dvs förkunnar Guds helighet och vrede över synden.

I boken Förlåtelse som nödvändig frihet beskriver jag en teologi för det hela.

Där, någonstans, blir nämligen Korset rimligt.
Där strålar Guds lidande och försonande kärlek fram.

Varför förmanas det inte?

Jag tror inte standardförklaringen duger: “att man gick till överdrift förr, med ‘församlingstukt’ i form av uteslutningar för att ha gått på bio, spelat fotboll på söndagen, klippt håret för kort etc, etc;” helt enkelt av den anledningen att många av dagens up-and-coming pastorer inte har en suck om vad det handlade om: det berör dem helt enkelt inte.

Så vad beror då bristen på förmaning i församlingarna på?

Jag ser två skäl:

antingen uppfattar man människan som i grunden god; försoningen på korset var en gest, grandios visserligen, men ändå bara en gest som bevis för att Gud vill hjälpa den inherent goda människan till ännu större mått av självförverkligande och tillfredsställelse;

eller så tänker man att försoningen verkligen var ‘på riktigt’, men att när människan väl blivit frälst, då är hon inherent god, och då behövs bara en (predikoförmedlad) insikt om hur mycket gott hon har att plocka ut från Gud för att, åter, bli riktigt, riktigt lycklig.

Jag får inte detta att stämma med Nya testamentet (och historiskt sett är jag inte ensam; inte globalt sett heller): det är inte så Paulus undervisar.
Han förmanar och tillrättavisar.
Inte nog med det: han uppmanar Timotheus och Titus att göra detsamma.

VARFÖR FÖRMANAS DET INTE I KRISTNA FÖRSAMLINGAR IDAG?

och annat av samma slag

Vi kristna –
och nu talar jag om dem som bekänner Jesus som Guds Son, Frälsare och Herre och därmed har en levande relation med Gud –
har en tendens att ‘kapsla in’ Bibelordet, så att det inte berör oss.
Hur kan jag veta det?
Egen erfarenhet.
(Någon som känner igen sig?)
Vårt behov av den Helige Ande och förnyelse av våra sinnen är enormt!

Tag till exempel Paulus uppräkning av ‘köttets gärningar’ i Gal 5:19-21. Jag har läst det många gånger, t.o.m. i grekiska grundtexten för att förstå ordens nyanser. Ändå tycks jag ha en benägenhet att ‘kapsla in’, så att det inte angår.
Har du läst listan:
otukt,
orenhet,
liderlighet,
avguderi,
trolldom,
fiendskap,
strider,
ofördragsamhet,
vrede,
intriger,
splittringar,
kätterier,
maktkamp,
dryckenskap,
utsvävningar.

Men vänta: du kanske är en sådan ‘fin’ kristen som inte läser sådant, utan som håller dig till Andens frukt (och listar den/dem som de flesta: “kärlek, glädje, frid och så vidare,” och som inte skulle kunna räkna upp fortsättningen om det så gällde ditt liv?).

Vart vill jag komma nu då? Jo, att vi behöver dessa motbilder för att det skall inskärpas i oss vad kärleken inte är. Det är ju så lätt att bedra sig själv.

Men tillbaka till uppräkningen av ‘köttets gärningar’: det finns ingen punkt efter ‘utsvävningar’, utan Paulus fortsätter: “och annat av samma slag.”
Det vill säga: använd din fantasi!
Vad skulle då ‘och annat av samma slag’ kunna innebära?
Svår fråga.
För att svara på den måste man ju ha förstått något av ‘det slag’ som exemplen på köttets gärningar handlar om.

Jaha. Och varför skulle nu det vara så speciellt viktigt att veta?

Tja, döm själv. Så här fortsätter Paulus (efter ‘och annat av samma slag’):
“Än en gång varnar jag er: de som gör sig skyldiga till sådant skall inte få del i Guds rike.”

Hur bygger Kristus Sin församling?

Hur bygger Kristus Sin församling?
(Ja, det personliga pronominet är starkt markerat i den grekiska grundtexten)

Oftast ges två svar: den katolska, där klippan (Matt 16) är påven, respektive den protestantiska, där klippan är läran.

Men vad är det som händer i samtalet mellan Jesus och Petrus, det som Matteus återger i kap 16?
Jesus undrar vad folk säger om honom; vem han är.
Förslagen är fler.
Och ni? säger Jesus, vem säger ni att jag är?
Det är då Petrus avger den rika bekännelse som Jesus säger att han inte kommit på själv, utan att Fadern i himlen uppenbarat för honom:
“Du är Messias, den levande Gudens son.”

Vi har här två komponenter, som båda rymmer något av såväl den katolska uppfattningen som den protestantiska:
det är en människa som framsäger den, och
det är en läromässig utsaga.

Men vilken är då poängen?
Att vi inte kan förlita oss varken på människor eller på läror som ett skydd mot en personlig relation med Gud.
Jag tror Jesus bygger Sin församling på den klippan, att Gud uppenbarar Jesus för en människa.
Klippan är alltså en relation till Gud.
Relationen består inte i våra försök, förmågor, önskningar, ansträngningar eller allmänt goda vilja,
utan i Guds förekommande, tillmötesgående kärlek:

Ty så älskade Gud världen,
att han gav sin enfödde Son,
för att var och en som tror på Honom inte skall förgås,
utan ha evigt liv”