Fyrtio dagar är en lång tid.
Jesus, Herren Jesus, var uppstånden. “Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike.” (Luk 1:3)
Hur var det? Hur var det för lärjungarna?

Paulus skriver att Jesus “visade sig för mer än femhundra bröder på en gång,” (1Kor 15:6), men mest verkar det ha varit individuella möten, som med Maria redan vid graven (Joh 20:14-17), Thomas bakom stängda dörrar (Joh 20:26-29), Simon Petrus vid Gennesarets sjö (Joh 21:4-22), Kleopas och hans medvandrare (Luk 24:15-31).

Jesus överraskar alltid. Alltid. Han är som en bra film, där man tror att man vet hur det skall gå, att Hollywood-skriptet skall följas i alla dess trötta schabloner och B-intriger, men: icke!, storyn tar en annan väg, något annat händer, och man påverkas djupt.

Jag påverkas också av oförutsägbarheten i Jesus’ sätt att uppenbara sig efter Påsken. Den fascinerar mig. Aldrig kan jag ha Honom ‘som i en liten ask’; aldrig vet jag riktigt hur Han skall göra, eller varför. Så var det för lärjungarna, så måste det vara för mig.

Är detta något signifikativt för det Nya Livet i Jesus Kristus? Att vi ständigt är på resa, såväl inåt i oss själva, där Herrens Ande ständigt låter oss se nya bottenlösa djup av ofullkomlighet och synd men samtidigt detta strålande varma Ansikte som är vänt mot oss och som bjuder oss att vända om, göra bättring och ta emot förlåtelsen på nytt och på nytt? En resa inåt (helgelsen) men även en yttre resa, där makt, pengar och njutning ständigt vill få oss på villovägar, men där vi får ta konkreta beslut som handlar om att tjäna Herren med allt vi är och gör och har, och inte Mammon eller denna Världens Sätt?

Är det därför jag älskar Jesus: att han är Levande och gör mig levande?

(Föreställningen är aldrig slut när vi har sagt “Han är sannerligen uppstånden” på Påskdagsmorgonen. Det är då den börjar.)