Systemet med fasta texter för kyrkoåret är bra på det viset, att präster, och de pastorer som följer det,
utmanas att predika över alla evangelietexter, och inte bara över älsklingsversarna.

Men, systemet har sina brister också: det är ju till exempel inte så, att Jesus varje Advent rider in i Jerusalem på palmblad och mantlar med Hosianna-ropen skallande. Det skedde EN gång i historien.
(Och det kan sätta myror i huvudet också: för efter Advent kommer Jul – och då skall denne Jesus som i advent ridit in, nu födas som ett barn i ett stall. — Det vore ju bättre att läsa Adventstexterna före Påsk!)

Ett av de större bristerna är, att festen för Guds människoblivande, Julen, måste samsas med Tomtegubben och hans presenter. Jesusbarnet blir en bland många sådana, tror jag, i vår uppfattning.

Men det stora påskdramat, då Jesus ställföreträdande lider för våra synder, blir meningslöst om Han inte är Gud. Då blir det en vacker men tom gest; en bland många idealister.

Jesu identitet när han dör på korset är väsentlig.  Det är endast julens berättelse om jungfruns födande av en son genom den Helige Ande som ger kraft och  mening åt påskens budskap.
Det är genom Inkarnationen som soningsverket får verkan.
Utan jul, ingen påsk.