Förr i tiden stod liksom de olika samfunden för olika typer av förkunnelse: Svenska kyrkan  för det övergripande, som t.ex. treenigheten och jungfrufödelsen och den apostoliska trosbekännelsen och de olika frikyrkosamfunden för sina olika specialiteter, det som var deras profil då det begov sig.

Nu är det inte så längre.  Med några, förhoppningsvis och troligen fler än jag känner till av lysande och föredömliga undantag, befinner sig Svenska kyrkan i ‘fritt fall’.
Termen är inte min; jag har sett biskop emeritus Biörn Fjärstedt bruka den, likaså Stefan Holmström, missionsföreståndare inom EFS; i Kyrkans Tidning respektive i tidningen Dagen.
Vad är ‘fritt fall’ förresten?  Såvitt jag vet brukas termen om fallskärmshoppare innan de vecklar ut fallskärmen;  alltså: det finns då inget som bromsar fallet.  Det är väl också det som är poängen med termen.

Det som ‘faller fritt’ försvinner hastigt.  Det är väl slutsatsen, om man nu skall tolka bilden ytterligare.
Och om man pressar bilden ytterligare något, så finns det då inte längre någon ‘skärm’ att ‘hänga’ under för övriga kristenheten, vilket väl Svenska kyrkan var under gångna tider, för de övriga samfunden.
Då var det kristna allmängodset det givna, och det gällde bara att få till ‘väckelse’, att ‘ta tron på allvar’, att ‘bli brinnande’, att ‘vara en levande kristen’, osv.

Nu finns det plötsligt Utrymme i rymden för fler (fall-)skärmar att utvecklas, om vi skall ‘komma ned levande’.
Det handlar om att varje förkunnare i vilket samfund det än är, måste börja ta på sig eget ansvar för att förkunna hela Evangeliet, hela Bibelns budskap, hela läran om Gud som Fader, Son och Ande, hela undervisningen om Jesus som sann Gud och sann Människa, hela läran om försoningen på korset och Jesu kroppsliga uppståndelse och himmelsfärd.
Man kanske kan tillåta sig mer också, men inte utan dessa grundläggande fundament.
Ingen gör det längre åt dig.

Det finns med andra ord utrymme för förkunnelse nu.