Det finns säkert ämbetshybris av individuellt slag; psykopater finns även i kristna ledares led, om än sällsynta.
Men vanligare är ämbetshybris av kollegialt slag.
Först dock: vad är ett ‘ämbete’?
Det finns två spår: dels de tjänster som omtalas i Efesierbrevet 4:11; ‘tjänster’ alltså.
Jag tror de två orden ‘ämbete’ respektive ‘tjänst’ sänder olika signaler, ger upphov till olika associationer.
Det andra spåret är församlingsföreståndaren, församlingsledaren, äldsten, uppsyningsmannen (grundbetydelsen för episkopos, ‘biskop’) eller herde. Alla tre ord i grekiskan som översätts med dessa ord finns med när Paulus talar med de äldste i Efesos, Apg 20:17-38.
Medan ‘tjänsterna’ i Efesierbrevet är givna till den universella församlingen (Kyrkan) är ‘församlingsledarna’ ställda i den lokala församlingens tjänst.
Denna beskrivning stämmer förstås inte med hur den kyrkliga/frikyrkliga kartan ser ut idag. Det är en del av problemet och ger grogrund för just ämbetshybris.
Och ‘hybris’ då, vad är det?
Övermod, att tro sig om att vara mer betydelsefull än vad man är; att kunna göra mer än vad man kan. (Den etymologiska bakgrunden i den grekiska mytologin handlar om att vilja bli lik gudarna; ‘storhetsvansinne’ föreslår svenska Wikipedia, men det är väl ett förlegat, närmast roligt ord.)
I länken till mitt förra inlägg om ‘ämbetshybris’ föreslår jag att roten ligger i tanken att Jesus skulle grunda sin församling på människor snarare än på att den Helige Ande uppenbarar för en människa Jesu gudomliga identitet och gärning.
Men åter till detta med ‘kollegialitet’, alltså att ämbetshybris är beroende av ryggdunkanden, stövelslickanden, smicker, taktiska konstellationer av andra ‘ämbetsbärare’.
För att ämbetshybris skall uppstå behövs ofta ett överdrivet och osunt bekräftande av kollegor: ‘vi i denna exklusiva grupp’.
Märk väl att jag inte attackerar ‘ämbetssynen’ i de äldre traditionella kyrkorna, de som håller sig med präster. Här är ‘ämbetet’ så cementerat att det blir mest ritualiserat (knutet till dop, bikt, nattvard etc) att det närmast blir en service, en tjänst, och därmed rätt ofarligt ur hybrissynpunkt. Eller med andra ord: det finns många osjälviska, ödmjuka Herrens tjänare i de gamla kyrkosamfunden.
Värre är de nya evangeliskt-karismatiska samfunden, för deras teologiska profil tillåter egentligen inte ‘ämbeten’ av det upphöjda slaget. Med det menar jag att det sammanlagda tänkandet om Gud och församlingen är ‘elastiskt’ på det sättet att vissa element bara inte passar in (exempel kunde vara ritualiserat nattvardsfirande dit förlåtelsen knyts – istället för enligt dess grundteologi till omvändelse/tro).
Hur yttrar sig ämbetshybris?
Ofta genom ursäkter och undantag: Guds ord gäller inte riktigt ‘ämbetsbärarna’. De får ta sig friheter, påhejade och uppbackade av sina kollegor. Man är ju en ‘särskild grupp’ som ‘vet mer’, har ‘speciell insikt’ (till skillnad från ‘vanliga församlingsmedlemmar’ i ‘det allmänna prästadömet’).
Positioner och karriärer blir viktigare än ödmjukhet och tjänande. Man är ‘chef’ och ‘ledare’ och framhåller det ofta, eller kanske måste ha beteckningen ‘Pastor’ framför sitt namn i alla möjliga och omöjliga situationer.
Detta är en bild jag menar skorrar jämfört med det tjänarideal i Jesu efterföljelese jag ser i Nya Testamentet, och som man t.ex. kan läsa om i Paulus’ vittnesbörd om hur slitsamt det kan vara att vara apostel (Korintherbreven).
Kommer Gud att välsigna ämbetshybris med framgång och väckelse?
Jag har svårt att se hur Han skulle kunna göra det, eller varför.