Vad säger samfundsledarna om dopet?

Såväl Ulf Ekman “Dopet – åtskiljande eller förenande?” Världen idag 2013-11-08, som Sten-Gunnar Hedin “Är barndopet ett riktigt dop?” Dagen 2013-11-26 har uttalat sig i den pågående dopdebatten.
Båda är de facto samfundsledare: att broder Ulf är det för trosrörelsen/Livets Ord torde ingen förneka. Jag menar att Sten-Gunnar fortfarande är det för Trossamfundet Pingst ffs, helt enkelt därför att Pelle Hörnmark inte gör anspråk på att tala i teologiska frågor.
Båda är värda respekt, och den följande annorlunda uppfattningen skall inte uppfattas som personangrepp (tänk att sådant ständigt måste sägas!).
Eller är den uttalade rädslan för personangrepp i kristna tidningar helt enkelt en rädsla för sakdebatt, dvs där maktpositoner inte automatiskt innebär vunna argument och/eller tystade oliktänkande?

Broder Ulf påstår sig inte vara sakramentalist, en term som jag tycker man bör använda.  Han talar istället om ‘förmedlad nåd’, och ‘teologisk realism’.  Det kan inte vara någon skillnad i sak.  Ulfs uppfattning torde inte skilja sig från den Romerskt Katolska i någon nämnvärd mån.  Även där talar man om tro.
Broder Sten-Gunnar har inte riktigt samma tilltro till sakramentens förmedlande verkan, utan citerar Luther när denne talar om Ordet och tron som samverkar med dopvattnet.  Sten-Gunnars syn torde i stort vara densamma som inom den Svenska Kyrkan.

Sten-Gunnar tycks ha som bärande argument en  tillämpning av aposteln Jakobs tal i Apg 15:21 (där det framhålls att hedningarna, när de blivit Jesus-troende, av hänsyn till judarna bör iaktta vissa grundregler även om omskärelse inte finns som krav), nämligen att eftersom barndopet kommit att praktiseras genom århundradena, vi troendedöpande bör ta hänsyn till detta.  Man kanske kan säga, att Sten-Gunnars vilja att acceptera barndopet främst har kyrkohistoriska och nutidsekumeniska motiveringar som så att säga kommit in i systemet genom en öppet ställd backventil.

Ulf gör utifrån sitt perspektiv om ‘förmedlad nåd’  (nåd genom inte bara det som i protestantiska kyrkor kallas sakrament, dop och nattvard, utan även genom kyrkans ämbete) en tolkning av några bibelställen och påstår att dessa handlar om dopet, och backar upp sin tes genom att svepande hänvisa till ‘hebreiskt tänkande’ och till ‘inkarnationen’, och hävdar, som alla barndöpande,  judisk korporativism och att det måste funnits småbarn i fångvaktarens familj i Filippi; “det står inte utom all rimlighet att man döpte barn redan då.”
För alla som något läst teologi är argumenten gamla.  Ingen troendedöpande har dock låtit sig övertygas av dessa tolkningar; för de är just  tolkningar utifrån en viss kyrkosyn och inte exegetik av bibeltexter.  Broder Ulf skriver på ett  självklart och övertrumfande sätt.  För den som tar vara på den bibliska uppmaningen att “pröva allt” (1Tess 5:21) bevisar detta skrivsätt dock ingenting.
Det verkligt problematiska blir, inom en kyrkosyn där ämbetet också är en med sakramenten integrerad del av den förmedlade nåden, om en vanlig kristen broder kan tillåtas tänka så; om inte detta då anses som ett avvisande av (den genom en läroämbetesföreträdare förmedlade) nåden?

Finns det då inget alternativ?
Sten-Gunnar vänder sig emot ” en annan risk, (att) ensidigt se dopet nerifrån, en bekännelse – och lydnadshandling.”  Men måste troendedopet ses så?  Det är svårt att i Bibeln finna skäl för något av dessa i vulgär tappning (‘bekänna inför kompisar’, ‘följa Jesus i dopets grav’).
Det stora med troendedopet är väl att det ger den som kommit till tro på Jesus en unik möjlighet att med hela sin varelse inför hela universum bekänna sin identifiering med Jesus i Hans försonande död, begravning och uppståndelse, för att vandra i nytt liv i uppståndelsens kraft genom Anden!
Å andra sidan: varför måste denna stora symbolhandling nedvärderas  för den människa skull som är med om den (Ulf, som talar om ‘realistisk’ syn på dopet, dvs som sakrament, att Gud handlar i det)?  Är det absolut nödvändigt?

Vi kan även anlägga ett annat perspektiv: förmaningarna i de nytestamentliga brevens avslutande delar.  Efter att t.ex. Paulus redogjort för vad som skett i Kristus, uppmanar han de kristna att såsom nu varande ljus i Herren, vandra i ljuset.  Jag finner hela frånvaron av dagens argumentering utifrån att ‘leva i sitt dop’ anmärkningsvärd.  Varför tänkte inte apostlarna på det?  Antagligen för att de inte tänkte så.  Antagligen för att de trodde att den troende kunde, genom Anden, ha direktkontakt med Medlaren Kristus, och inte behövde någon ‘förmedlad nåd’.
Sakramentalister finns för övrigt såväl bland barndöpande som bland troendedöpande (fast det sällan kommer fram i debatterna: ‘den som tror och bliver döpt skall bli frälst’, det hanteras nog mest som en insikt, ‘gnosis’, vikt för de redan invigda, troligen av ekumeniskt omöjliga skäl).

Låt oss acceptera varandra snarare än acceptera varandras dop!  Skall det vara så svårt?  Skulle det inte vara lika fint som att acceptera en annans teoretiska övertygelse?
Kan vi förresten tolerera olika uppfattningar, eller måste alla in i samma fålla av kyrkohistorisktekumeniska skäl eller av läroämbetesnådesförmedlande skäl?
Låt dem som har en katolsk eller luthersk uppfattning få ha det; det är tolkningar som alla andra.  Vi kommer ändå aldrig att lyckas ‘omvända’ varandra/alla andra.
Men låt det evangeliskt-karismatiska alternativet till teologisk tolkning av Bibeln (ja! – av Bibeln, så som reformatorerna manade) stå kvar.
Det är ett alternativ lika gott som andra.
Under tiden får vi vandra som syskon mot uppståndelsens morgon.