Ulf och Sten-Gunnar om dopet

Vad säger samfundsledarna om dopet?

Såväl Ulf Ekman “Dopet – åtskiljande eller förenande?” Världen idag 2013-11-08, som Sten-Gunnar Hedin “Är barndopet ett riktigt dop?” Dagen 2013-11-26 har uttalat sig i den pågående dopdebatten.
Båda är de facto samfundsledare: att broder Ulf är det för trosrörelsen/Livets Ord torde ingen förneka. Jag menar att Sten-Gunnar fortfarande är det för Trossamfundet Pingst ffs, helt enkelt därför att Pelle Hörnmark inte gör anspråk på att tala i teologiska frågor.
Båda är värda respekt, och den följande annorlunda uppfattningen skall inte uppfattas som personangrepp (tänk att sådant ständigt måste sägas!).
Eller är den uttalade rädslan för personangrepp i kristna tidningar helt enkelt en rädsla för sakdebatt, dvs där maktpositoner inte automatiskt innebär vunna argument och/eller tystade oliktänkande?

Broder Ulf påstår sig inte vara sakramentalist, en term som jag tycker man bör använda.  Han talar istället om ‘förmedlad nåd’, och ‘teologisk realism’.  Det kan inte vara någon skillnad i sak.  Ulfs uppfattning torde inte skilja sig från den Romerskt Katolska i någon nämnvärd mån.  Även där talar man om tro.
Broder Sten-Gunnar har inte riktigt samma tilltro till sakramentens förmedlande verkan, utan citerar Luther när denne talar om Ordet och tron som samverkar med dopvattnet.  Sten-Gunnars syn torde i stort vara densamma som inom den Svenska Kyrkan.

Sten-Gunnar tycks ha som bärande argument en  tillämpning av aposteln Jakobs tal i Apg 15:21 (där det framhålls att hedningarna, när de blivit Jesus-troende, av hänsyn till judarna bör iaktta vissa grundregler även om omskärelse inte finns som krav), nämligen att eftersom barndopet kommit att praktiseras genom århundradena, vi troendedöpande bör ta hänsyn till detta.  Man kanske kan säga, att Sten-Gunnars vilja att acceptera barndopet främst har kyrkohistoriska och nutidsekumeniska motiveringar som så att säga kommit in i systemet genom en öppet ställd backventil.

Ulf gör utifrån sitt perspektiv om ‘förmedlad nåd’  (nåd genom inte bara det som i protestantiska kyrkor kallas sakrament, dop och nattvard, utan även genom kyrkans ämbete) en tolkning av några bibelställen och påstår att dessa handlar om dopet, och backar upp sin tes genom att svepande hänvisa till ‘hebreiskt tänkande’ och till ‘inkarnationen’, och hävdar, som alla barndöpande,  judisk korporativism och att det måste funnits småbarn i fångvaktarens familj i Filippi; “det står inte utom all rimlighet att man döpte barn redan då.”
För alla som något läst teologi är argumenten gamla.  Ingen troendedöpande har dock låtit sig övertygas av dessa tolkningar; för de är just  tolkningar utifrån en viss kyrkosyn och inte exegetik av bibeltexter.  Broder Ulf skriver på ett  självklart och övertrumfande sätt.  För den som tar vara på den bibliska uppmaningen att “pröva allt” (1Tess 5:21) bevisar detta skrivsätt dock ingenting.
Det verkligt problematiska blir, inom en kyrkosyn där ämbetet också är en med sakramenten integrerad del av den förmedlade nåden, om en vanlig kristen broder kan tillåtas tänka så; om inte detta då anses som ett avvisande av (den genom en läroämbetesföreträdare förmedlade) nåden?

Finns det då inget alternativ?
Sten-Gunnar vänder sig emot ” en annan risk, (att) ensidigt se dopet nerifrån, en bekännelse – och lydnadshandling.”  Men måste troendedopet ses så?  Det är svårt att i Bibeln finna skäl för något av dessa i vulgär tappning (‘bekänna inför kompisar’, ‘följa Jesus i dopets grav’).
Det stora med troendedopet är väl att det ger den som kommit till tro på Jesus en unik möjlighet att med hela sin varelse inför hela universum bekänna sin identifiering med Jesus i Hans försonande död, begravning och uppståndelse, för att vandra i nytt liv i uppståndelsens kraft genom Anden!
Å andra sidan: varför måste denna stora symbolhandling nedvärderas  för den människa skull som är med om den (Ulf, som talar om ‘realistisk’ syn på dopet, dvs som sakrament, att Gud handlar i det)?  Är det absolut nödvändigt?

Vi kan även anlägga ett annat perspektiv: förmaningarna i de nytestamentliga brevens avslutande delar.  Efter att t.ex. Paulus redogjort för vad som skett i Kristus, uppmanar han de kristna att såsom nu varande ljus i Herren, vandra i ljuset.  Jag finner hela frånvaron av dagens argumentering utifrån att ‘leva i sitt dop’ anmärkningsvärd.  Varför tänkte inte apostlarna på det?  Antagligen för att de inte tänkte så.  Antagligen för att de trodde att den troende kunde, genom Anden, ha direktkontakt med Medlaren Kristus, och inte behövde någon ‘förmedlad nåd’.
Sakramentalister finns för övrigt såväl bland barndöpande som bland troendedöpande (fast det sällan kommer fram i debatterna: ‘den som tror och bliver döpt skall bli frälst’, det hanteras nog mest som en insikt, ‘gnosis’, vikt för de redan invigda, troligen av ekumeniskt omöjliga skäl).

Låt oss acceptera varandra snarare än acceptera varandras dop!  Skall det vara så svårt?  Skulle det inte vara lika fint som att acceptera en annans teoretiska övertygelse?
Kan vi förresten tolerera olika uppfattningar, eller måste alla in i samma fålla av kyrkohistorisktekumeniska skäl eller av läroämbetesnådesförmedlande skäl?
Låt dem som har en katolsk eller luthersk uppfattning få ha det; det är tolkningar som alla andra.  Vi kommer ändå aldrig att lyckas ‘omvända’ varandra/alla andra.
Men låt det evangeliskt-karismatiska alternativet till teologisk tolkning av Bibeln (ja! – av Bibeln, så som reformatorerna manade) stå kvar.
Det är ett alternativ lika gott som andra.
Under tiden får vi vandra som syskon mot uppståndelsens morgon.

4 thoughts on “Ulf och Sten-Gunnar om dopet

  1. Broder Bo Krister!
    Tycker att det är mycket bra att du med din bakgrund och dina erfarenheter inom Pingströrelsen, både i meningen bibelkännare och bibellärare, nu gång på gång offentligt yttrar dig om de teologiska skeendena i dagens Pingströrelse. Du är ju en av dem som behöver höras, eftersom du har mycket på fötterna i dessa ärenden.
    Det jag här för min del särskilt tänker på utifrån din artikel, är om olika tolkningar av bibliska läror och förkunnelse av dessa. Var enligt dig går gränsen för hur olika man kan tolka Guds ord i Bibeln och förkunna det, utan att en viss tolkningen faktiskt måste betecknas som villolära? När går ett teologiskt förhållningssätt från att vara en uppfattning bland flera, till att vara en falsk biblisk lära? Vilka framförda åsikter om Ordet kan betraktas som just olika meningar bara mellan kristna syskon, utan något större ansvar inför Gud? Samtidigt, när övergår en viss predikad bibelsyn till att vara i en sådan klass, att negativ räkenskap inför Guds tron väntar?
    Jag varken kräver eller förväntar mig av dig något utförligt svar här. Men du kan väl sätta igång och skriva en bok som svarar, resurserna för det saknas ju inte!
    Sigvard Svärd

    1. Tack för de uppskattande orden, Sigvard!
      Kan man formulera frågeställningarna så som du gör, har man troligen själv värdefulla insikter. Du är välkommen att dela dem här, eller ange var du utvecklar dem!
      Några tankar:
      ‘Döm inte, så blir ni inte själva fördömda’. Vi skall inte vara snara att döma andra. Tag exemplet med en seglare som ligger på kryss: man kan undra vart han är på väg, men det finns ‘metod i galenskapen’ för ingen kan segla rakt mot vinden.
      Däremot bör vi bedöma varandra, och det sker över tid, när man som i exemplet sett några ‘kryss-slag’. Då kan man bedöma vart någon är på väg.
      Att göra så tror jag är viktigt, för vi ser alla endels och förstår endels. Vi behöver ALLA hjälp och korrigering.
      Ett annat och annorlunda exempel med en raket som sänds ut i rymden: några tiondels grader fel kurs i början kan innebära en felträff på ljusår längre fram.
      Vi bör hjälpa varandra att kalibrera våra instrument.
      Detta om att inte döma, men väl bedöma, och ge uttryck för det. Stryp samtalet, och ingen klarar sig. Det är nämligen på riktningen allt beror; av någon sorts kollegial hänsyn (jag skulle säga: brist på omsorg) väntar de flesta tills målet är nått och katastrofen ett faktum: “jag fruktade det hela tiden.” ” – Men varför sa du inget?” Vi behöver bli mer frimodiga! Var finns profeterna (dvs: som kan bedöma ett skeende i ljuset av Guds ord)?

      Dina konkreta frågor är svåra:
      När t.ex. blir en sakramentalistisk barndopsförkunnelse ren vidskepelse? Jag talar nu om sammanhang där ingenting förväntas varken av faddrar eller föräldrar, eller ens senare av den barndöpte själv: allt är ‘fixat’ genom att Gud handlade genom sakramentet. Jo, jag har hört och sett sådant, och det skall då framstå som extraordinärt nådesfullt och kravlöst från Gud. Här för man uppenbart människor vilse. En evangelisk-karismatisk förkunnelse om sinnesändring och tro (och sedan dop) tror jag har mindre förutsättningar att bli vidskepelse (men visst: andra faror lurar även här).
      Detta exempel gäller HUR nåden tillägnas av oss människor.
      Annars tror jag villfarelser mest handlar om förvrängda uppfattningar om Trinitetsläran eller Kristologin; alltså hur personerna i gudomen förhåller sig till varandra respektive Kristi sanna gudom och mänsklighet. Debatten om jungfrufödelsen är ett exempel på det senare. Även frågan om förutsättningen för frälsningen ingår här, dvs hur försoningen, vad Gud i Kristus utförde på korset, skall uppfattas. Debatten inom Equmeniakyrkan är ett exempel.
      När allt detta är sagt, har jag fortfarande inte svarat på din frågeställning, Sigvard! Den är stor och djup, och allt viktigare.
      Jag tror de tidiga kristna också brottades med den. En ledfyr, den kanske klarast lysande, har under mina egna år av teologiska studier och forskning inom den akademin världen varit orden hos Johannes: “varje ande som bekänner att Jesus är Kristus kommen i köttet, han är från Gud … ” (1Joh 4:1-6; här är ‘vi’ inte ‘vi idag’ utan hela vittnesbördet från apostlarna). Johannes avslutar detta stycke med: “det är så vi känner igen sanningens Ande och villfarelsens ande.” Jag tror vi får pröva våra frågor om villfarelse mot den mallen.
      Sedan bör vi ta till oss av Paulus ord till Timoteus: “ha akt på dig själv och din undervisning.” Den personliga integriteten är omistlig för sund förkunnelse (den som inte lever som han lär bör man se upp med).
      Vidare bör vi nog alla pröva oss inför ordet i Jakobs brev: “mina bröder, inte många bör träda upp som lärare; vi skall få en strängare dom.” Kan man låta bli att undervisa, bör man nog göra det; ett ‘pastorsjobb’ är ingen garant för en kallelse till en tjänstegåva, Ef 4.

      Din frågeställning står kvar, Sigvard. Jag har försökt teckna några riktlinjer.
      Kan det också vara så, att om och när vi blir för kategoriska vi då blivit moderna tiders fariséer?
      Jag tror det är det broderliga samtalet och förmaningen som saknas. För mycket prestige, för många maktpositioner, och därav för mycken ensamhet. Allas vår motståndare agerar ju som rovdjuret: isolerar det tilltänkta offret som del av jakten.

Leave a Reply

Your email address will not be published.