Pelle Hörnmark slutar som ‘Pingstledare’. Han efterlämnar ett Pragmatiskt arv, som i hans fall betyder att ständigt segla dit vinden blåser.

Hur kan jag påstå något sådant?
Jag skall förklara varför, men noterar att jag inte är den ende som är inne på liknande tankegångar. Joel Halldorf skriver i Dagen 160623 om Pingsts utveckling: “Att kursändringarna sker i det tysta skapar bilden av att de sker oreflekterat. Att det inte ligger principer utan snarare principlöshet bakom. Eftersom man inte teologiskt förklarar varför något inte längre är synd verkar det som att man bara driver med tidsandan.”

Vad ligger då bakom det hela?
I en Sportintervju av Elisabeth Sandlund: “Hur känns det?”, Dagen-TV 160513, får Pelle Hörnmark säga det som jag även uppfattar som hans huvudsakliga teologiska budskap: “Det känns helt rätt.”
Han passar även på att ge baksidan av det myntet, att det är “skönt att slippa den här förväntan att man skall ha en åsikt om en massa saker.”
Det där är ett pragmatisk-retorisk grepp, men förstås även en sympatiskapande överdrift: för vem vill avkrävas ‘åsikter om en MASSA SAKER.’
Och si: därmed har han avväpnat hela frågeställningen; att behöva ha någon uppfattning om något överhuvudtaget.
Baksidan av myntet kanske kan uttryckas så, att Hörnmark är ‘lös i köttet’ teologiskt, eller ‘profillös’.
Jag tror att efter åtta år av Pelle Hörnmark som ledare för ‘Pingst’ har det skapats en atmosfär där den naturligaste teologiska reaktionen på ett sådant påstående är: ‘Jaha.’
(Den mångordige kanske skulle tillfoga: ‘Än sen?’ — eller för att uttrycka atmosfären trendmässigt: ‘So What?’)

Ja, vad betyder egentligen det jag ovan påstår? (Märk väl, jag påstår något. Det är inte så att det känns rätt för mig att yttra detta. Jag menar alltså något.
För att något illustrera: i tre artiklar av CarlHenric Jaktlund, 13 maj 2016: Jag har gjort det som fanns i mitt hjärta (sista dagen på jobbet); Vad har Pelle Hörnmark betytt? (samfundsledarnas omdömen); Arvet efter Pelle Hörnmark (resonerande bedömning av Jaktlund), tecknas så bilden av en alltigenom sympatisk man. I Jaktlunds intervjuer med pingstpastorer framkommer åter detta med att ‘kännas bra’. Jaktlund: “Eller som Anethe Carlson, pastor i Skärgårdskyrkan, Värmdö, uttrycker det: Pelle Hörnmark är i grunden ‘en trivselnisse som får människor att må bra’.”
Men Jaktlund låter även andra omdömen komma fram, som Emil Gillsberg, föreståndare i Centrumkyrkan, Mora: “… skulle vi nog vara i behov av lite mer udd också. Då tänker jag på en ytterligare fördjupning av teologin men även på att bli en tydligare röst i samhällsdebatten.”

Jag ställer en fråga (detta är en genuin fråga, inte en retorisk fråga där jag påstår något i formen av en fråga): när tog Pelle Hörnmark någonsin ställning i någon substansfylld fråga överhuvud taget och motiverade varför – där han gick emot vad som är trendmässigt populärt? Jag kan inte påminna mig någon. Jag minns hans famösa uttalande om att varje församling skall skapa sin egen teologi (rätt bemött av Ulf Ekman med hänvisning till Judas brev v. 3 om “den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga,” dvs, att tron i betydelsen innehåll är en gång för alla givet), eller hans motivering för kvinnliga pastorer med att han “känner sig trygg” med sin uppfattning – dvs utan teologisk reflektion, och det är min poäng. När alltså?

Vinden är i Bibeln ofta en bild för Anden. Pingst måste ha Anden, eller rättare sagt: påverkas av Anden. Jag började detta inlägg med bilden av en seglare. Men en seglare behöver inte segla med vinden, för det blåser (för att ändra metaforen) många vindar; många andar är i omlopp. Om man har ett MÅL behöver man ofta segla MOT vinden, dvs mot världens trender. Det kallas för att kryssa. Man kommer inte fram lika fort, det stänker och kränger och lutar; man kan inte sitta och småmysa och ta en kopp kaffe med vinden behagligt nästan oförnimbar akterifrån.

En genuin fråga till: Vad är det för skillnad mellan Pelle Hörnmarks Pragmatik och Postmodernismen?
De är förvillande lika.
Eller kanske korrektare: Hörnmarks Pragmatism blir ett sätt att förhålla sig till Postmodernismens tes att det bara finns olika uppfattningar. Men vad blir skillnaden?

Ett svampaktigt arv alltså mitt i Pingsts alltmer väldisciplinerat väloljade organisation.

Exit Pelle Hörnmark.