Omvändelsen har glömts bort i kristen teologi.
Så, det är dags att minnas:

Vi behöver omvända oss i två avseenden – och sedan ständigt:

Först: omvändelse från otro till tro:
alltså från att inte tro att Gud finns till att tro att han gör det;
från att inte tro att Gud blev människa i Jesus Kristus till att tro att han blev det;
från att inte tro på den ställföreträdande försoningen på korset till att tro på den;
från att inte tro på uppståndelsen till att göra det.
Vem klarar detta? Inte utan Guds Ande.
Men: Anden är utgjuten och Gud är mer än villig.

Sedan: omvändelse från självcentrerad egoism till bekännelse av och lydnad för Jesus Kristus som Herre;
från att gå sin egen väg till att gå hans – i kraft av den tro vi omvänt oss till;
från att göra vad vårt sekulära Jag vill och önskar och begär (köttet) till att vandra i Anden utifrån att vi blivit korsfästa med Kristus (vårt autentiska, försonade Jag);
från att följa denna världens vägar till att förnyas i sinnet så att vi kan pröva vad som är gott och välbehagligt för Gud.
“Varför kallar ni mig ‘Herre, Herre’ när ni inte gör vad jag säger?” (Luk 6:46) sade Herren Jesus.

Och, så misslyckas vi.
Vad göra?
Ställa in sig på ett livslångt omvändande, eller för att hämta lite förståelse ur grekiskan och det ord som översätts med “omvändelse”: metanoia och som ordagrannt betyder: “eftersinna”, eller “tänka efter”, eller “sinnesändring”.
Alltså: göra sinnesändring, en parallell nödvändighet för att kunna tro Evangliet (Mark 1:15)!
Det är nämligen bara ett ändrat sinne (Ef 2:3) som kan bli ett förnyat sinne (Rom 12:2).

Inte så att om och när man förstått detta, man inte behöver omvända sig/göra sinnesändring och förnyas, men våra synder kanske kan byta karaktär, från det mer flagranta till det mer subtila: vem tror att Paulus var en horbock eller förskingrare eller mördare eller falsk och full av lögn därför att han kallar sig själv (i presens tempus) “den störste av syndare” (1 Tim 1:15) – eller att han inte menade något med det; att det bara var en from, skrytsam, överdrift?
Så: denna pågående omvändelse gör oss inte till skrymtare; vi tackar inte Gud för att vi inte är som syndare (Luk 18:11).

Det är alltså riskfritt att omvända sig, att göra sinnesändring.
Du blir inte per automatik en farisé.
Skönt att veta, eller hur?

Efter Sanning?
Nej, mer än så: Sanning är passé; inte relevant.
Det är i alla fall vad Oxford Dictionaries rapporterar som innebörd i uttrycket. Varje år utser man ett Word of the Year ‘årets ord’, och i år blev det alltså Post-Truth.

Så här lyder beskrivningen av ‘Årets ord’:
– an adjective defined as ‘relating to or denoting circumstances in which objective facts are less influential in shaping public opinion than appeals to emotion and personal belief’.
(‘(post-truth) är ett adjektiv som definieras som att det “relaterar till, eller denoterar/refererar till omständigheter där objektiva fakta betyder mindre när det gäller att skapa folklig opinion än vad det gör när man riktar sig till känslor eller personlig uppfattning.’)

Detta är knappast förvånande. Vi har redan ‘Post-Modernismen,’ som innebär något mer än att tidsmässigt komma ‘efter’ (post) Modernismen (det kulturklimat som har sina rötter i 1600-talets rationalism, med tänkare som Descartes), men som väl slagit igenom på allvar i allmän påverkan först från mitten av förra århundradet (1950-talet).

Post-modernismen hade redan momentet post-truth i sig: sanning betyder inte så mycket. Eller, för att vara exaktare, så frågar den retoriskt: vad är Sanning egentligen? Finns Sanning? Och den svarar: Om det finns sanning, så är det personliga perspektiv på tillvaron; det finns många sanningar; ‘vad som är rätt för mig, behöver inte vara rätt för dig’?

Men denna relativism är inget kulturellt fenomen endast. Det finns en (fri-)kyrklig variant av detta också:
‘Jag känner att jag nog tror att jag liksom på något sätt upplever det som att …’

Och vad tar Kärleken vägen, den som har sin glädje i Sanningen (1 Kor 13:6)?
Om Kärleken inte kan vara glad, är det då den kallnar?

Det beror på. Det är olika vilken person det gäller.

Men hur kan det vara så?

Det handlar om ifall det är en person som skall GE förlåtelse, eller om det är en person som skall SÖKA försoning (jag tror det inte är rätt att skriva ‘förlåtelse’ här).

Som kristna är vi kallade att GE förlåtelse på samma sätt som Gud gör det:
“Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser” (2 Kor 5:19)
Men liksom det faktum att Gud i Kristus försonat inte innebär att varje människa därmed är försonad –
“och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar:låt försona er med Gud” (2 Kor 5:19,20) –
så innebär inte heller vår förlåtelse automatiskt försoning och gemenskap.
Man kan säga att när vi förlåter, så är det att anta samma position som Gud själv visavi syndaren, en sorts utrullad röd matta, en sorts för-förlåtelse.

För den person som behöver förlåtelse för överträdelse är det hela mycket annorlunda.
Här handlar det inte om att använda det mycket utslitna ordet ‘förlåt’ och sedan (kallt?) räkna med att allt ordnar sig, utan genom omvändelse/sinnesändring, alltså:
att dels ångra sig;
dels bekänna/erkänna att överträdelsen var fel – och att göra det i samma sammanhang som det gjordes;
dels göra bättring/söka ställa tillrätta – på ett sätt som den förfelade parten bestämmer som rimligt, och på det sättet söka försoning.

Fungerar förlåtelse i våra svenska kristna församlingar?
Jag är inte så säker på det.

Om du hört många predikningar över Jesus’ möte med Petrus vid Gennesaretssjöns strand efter uppståndelsen (Joh kap 21) —
— så har du säkert märkt ett mönster: predikanterna har svårt med det faktum att det aldrig står att Petrus bad Jesus om förlåtelse för att han tre gånger förnekat att han kände honom, på översteprästens gård, vid kolelden sent på Gethsemanenatten (Joh 18:24-27).

Har du själv funderat över varför?
Och om du gjort det kanske du försökt se efter hur vanligt det är att människor ber varandra om förlåtelse i Bibeln?
Och har du gjort detta, då har du kommit till den märkliga slutsatsen att det inte är vanligt alls.
I själva verket hittar du INGET bibelställe, där det står att vi människor skall be varandra om förlåtelse när vi gjort något fel. (Häpp?!)

Då skulle man kunna säga, att det utvecklats en obiblisk praxis i alla möjliga kristna sammanhang, om att be varandra om förlåtelse, och att det dessuom anses vara något stort och extra hedervärt: har du hört rörelsen i rösten på folk som säger om någon ledare: “Hörde du, han/hon sade faktiskt Förlåt!”

Och denna praxis har utvecklats till en lära, en teologi som i grova drag går ut på, att ordet ‘Förlåt’ (utan ånger, bekännelse, omvändelse och gottgörelse) blivit ett sådant där lösenord, ett ‘fri-ord,’ och om man bara säger det, då måste den som man säger det till förlåta – vad det än är – och som bevis för detta dels glömma och dels genast visa förtroende och uppskattning för den som bad om ‘förlåt.’ Gör personen inte det, är han eller hon ‘oförsonlig.’
Känner du igen resonemanget? Undrar du över varför folk slutar gå i kyrkan?

Nu kanske det är lättare att förstå, varför Petrus inte bad Jesus om förlåtelse. (Jag tror nämligen inte han gjorde det — du har säkert hört i predikningarna, att Petrus ändå måste ha gjort det, när Jesus och Petrus var ensamma en bit bort, där Johannes, som skrev, inte hörde – och så har det även för den delen utvecklats en teologi om att ‘förlåt’ skall/behöver man aldrig säga så att andra hör det.)

Åter till frågan om varför jag tror det finns en poäng i Johannes evangelium att det aldrig står att Petrus bad Jesus om förlåtelse. (För jag tror det ligger en poäng i detta, att inte läsa in senare tiders vanor i Bibeln, utan att försöka lyssna av Bibeln för vad den försöker, mitt i allt brus menar jag, säga.)

Varför alltså?
Petrus var den förste som bekände Jesus vara Messias; han var först om att vara ‘något stort’ på spåren – och ändå misstog hans sig alltså grovt beträffande innebörden av detta. Han misstog sig också beträffande sin egen förmåga att leva upp till att kännas vid Jesus (Mark 8: 34-38).
Han står som en bild för oss alla, såväl som när vi är som bäst som när vi är som sämst.
Vi måste påminna oss, att Petrus flera gånger försökte hindra Jesus för att gå Golgatavägen, och blev kraftigt tillrättavisad av Jesus (Mark 8:27-33).
Och vad handlade Golgata ytterst om? Att ge sitt liv för andra.
(I Jesus’ fall en ställföreträdande offerdöd.Detta var den djupa innebörden i Messiasidentiteten och är Evangeliets kärna: syndernas förlåtelse i Jesus’ namn.)

Jesus talar alltså med Petrus på Gennesarets strand inte om något så ytligt som att höra vissa ord från Petrus’ mun. (Och detta visar hur ytlig vår praxis är, dessutom till intet förpliktigande)
Han talar istället om hur Petrus skall efterfölja Honom genom att ge sitt liv för fåren, för lammen.
Konsekvenser, alltså, av försoningen, i detta fall för en ledare.
Kanske Petrus anade detta redan vid kolelden? Jag tror det. Kanske värjde han sig emot tanken (på att lida för andras skull) redan när han bekände Jesus som Messias. Precis som vi.

Jag har alltså inga problem med människor som likt Petrus inte säger Förlåt.
Hans omvändelse var massiv och manifesterades i osjälviskt tjänande, intill döden.
Men jag har all anledning tro, att Gud har stora problem med människor som förgriper sig på andra och inte bekänner, ångrar sig och försöker ställa till rätta – men som bara säger just det ordet.
Jag tvivlar på att det är så mycket Gud kan göra då.
Men du kanske har starkare tro? Det vore nog bra då, om du kan finna ankare för den övertygelsen i Bibeln.

Om du nu tycker att allt detta verkar lite onödigt kringgående och komplicerat (men anar att det ligger något i det jag säger), så har jag ett förslag: läs en väldigt enkel bok i ärendet!
Sprid den gärna, eller ännu bättre: ordna en studiecirkel med andra i ärendet ‘Förlåtelse,’ med boken som underlag.
Jag garanterar dig: ingen kommer att vilja missa sådana samlingar!

“Ja, det är väl klart att man behöver förlåtelse, ingen är ju fullkomlig.”

Det där är ett lite för lätt sätt att komma undan frågan, för frågan generaliseras intill urvattning.

Det finns ett annat problem här: rituellt sett sköter Nattvarden numera om förlåtelsen även i frikyrkor. Oftare hör man att förlåtelse skulle vara kopplad till “att komma fram och ta emot nattvarden,” alltså även i församlingar, som olikt Svenska Kyrkan med dess Katolska förflutna, inte har en teologisk förståelse som skulle kunna motivera detta.

Problemet kan även ses i total brist på omvändelseförkunnelse i snart sagt alla kyrkor. Av alla de bilder som ligger i de olika orden för ‘synd’ i Gamla testamentets hebreiska, tycks man numera bara bruka den om ‘att gå vilse’, ‘att missa målet.’ Målet är då alltid också omtolkat från ett liv i enlighet med Guds i Bibeln uppenbarade vilja till att förstås som människans känsla av lycka och tillfredsställelse: “Gud är till för att få dig att må bra.” Gör du inte det har du gått vilse, ungefär.

Var finns människans gudagivna storhet i detta, hennes ansvar? Vi förlorar något stort och omistligt, om vi inbillar oss att förlåtelse är något automatiskt.

Vad skall då till?
Sinnets förnyelse hos de kristna (Rom 12:2); inte som en överkurs för de som vill vara särskilt helgade, utan som en nödvändig förutsättning för att kunna förbli i tron.
Sinnesomvändelse, bättring, ånger, gottgörelse, bekännelse hos kristna såväl som hos icke-kristna.

Det är märkligt, att denna enkla evangeliska grundsanning har kommit att så negligeras.

“Jesus kom till Galileen och predikade Guds evangelium. Han sade:
‘Tiden är fullbordad och Guds rike är nu nära.
Omvänd er och tro evangelium!'” (Markus 1:14b,15)

Ingen är fullkomlig. Nej. Förvisso.
Men om kristna fortsätter att leva i synd, och inte ens erkänner att det är fel, är det då rimligt att tro att vi överhuvudtaget vet vad förlåtelse är?

När jag under ett år som ‘vapenfri tjänstepliktig’ tillsammans med ett tiotal andra killar vaktade 350 får på Riksantikvarietämbetets Björkö i Mälaren, och tackorna lammade vårvintern 1970, hände sig att en tacka fick livmoderframfall och måste avlivas. Hennes lilla nyfödda accepterades inte av de andra tackorna, så: skulle hon avlivas också för enkelhetens skull?

Jag lovade att stiga upp tidigare på morgnarna och mata henne med diflaska, och även göra det på fikaraster och lunch och efter jobbet. Så blev det.
Det märkliga var, att detta lilla lamm, som jag kallade ‘Peggy’ bara kom när jag senare på försommaren ropade på henne där hon fanns i den stora skocken får. Mina lumparkompisar försökt härma min röst så gott de kunde – och jag kunde inte höra någon skillnad – men Peggy lösgjorde sig aldrig ur fårhopen. Men om jag ropade ‘Peggy!’, då kom hon direkt, som skjuten ur en kanon.

‘Fåren lyssnar till hans röst,’ sade Jesus (Joh 10:3), när han talade om den gode herden.
Ibland behövs det lite ‘verklighetsförankring’ för att man skall förstå bibelordet. Min erfarenhet hjälpte mig att förstå vad Jesus menade. Det blev på något sätt inpräglat i mig.

Något år senare var jag på ett möte i Nalenpalatset, där en indonesisk förkunnare talade. Han hade enligt vad det sades varit med om att se döda väckas till liv i den väckelserörelse som där gått fram. Själv tonade han ned det hela, och framhöll sina vänner i teamet; han hade mest stått bredvid och sett på – så av hans ödmjukhet att döma hade han varit med om något stort. Kanske var det den attityden som tilltalade mig.
Mot slutet av mötet blev det tillfälle att gå fram för förbön, och jag gjorde det. ‘Vad vill du?’ frågade han mig. Jag kommer ärligt inte ihåg hur jag exakt svarade, men hans svar minns jag väl: ‘Fåren hör Herdens röst,’ sade han bara och såg mig stint i ögonen. Jag tog det som en bekräftelse, vilket det också var, men också som en varning: spring inte runt och lyssna på människor.

Hur vet vi om och när andliga ledare leder oss rätt och inte fel? Hur vet vi att de inte är ulvar i fårakläder (för att byta metafor)? Hur vet vi att de leder oss till ‘livets vattenkällor’ och till ‘gröna betesängar’ och inte bara är ‘lejda’ och arbetar för lönen och flyr när faran kommer?
‘Fåren hör Herdens röst.’

Det handlar alltså om att inte förlita sig på människor, utan att i allt förlita sig på Herren;
att i allt det människor säger lyssna efter om vi i vad de säger hör Herrens/Herdens röst.

Kristi Himmelsfärd Dag:
Jesus har farit till himlen.
Han ber för oss (Hebr 7:25).
Om vad, tror ni?

Fyrtio dagar är en lång tid.
Jesus, Herren Jesus, var uppstånden. “Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike.” (Luk 1:3)
Hur var det? Hur var det för lärjungarna?

Paulus skriver att Jesus “visade sig för mer än femhundra bröder på en gång,” (1Kor 15:6), men mest verkar det ha varit individuella möten, som med Maria redan vid graven (Joh 20:14-17), Thomas bakom stängda dörrar (Joh 20:26-29), Simon Petrus vid Gennesarets sjö (Joh 21:4-22), Kleopas och hans medvandrare (Luk 24:15-31).

Jesus överraskar alltid. Alltid. Han är som en bra film, där man tror att man vet hur det skall gå, att Hollywood-skriptet skall följas i alla dess trötta schabloner och B-intriger, men: icke!, storyn tar en annan väg, något annat händer, och man påverkas djupt.

Jag påverkas också av oförutsägbarheten i Jesus’ sätt att uppenbara sig efter Påsken. Den fascinerar mig. Aldrig kan jag ha Honom ‘som i en liten ask’; aldrig vet jag riktigt hur Han skall göra, eller varför. Så var det för lärjungarna, så måste det vara för mig.

Är detta något signifikativt för det Nya Livet i Jesus Kristus? Att vi ständigt är på resa, såväl inåt i oss själva, där Herrens Ande ständigt låter oss se nya bottenlösa djup av ofullkomlighet och synd men samtidigt detta strålande varma Ansikte som är vänt mot oss och som bjuder oss att vända om, göra bättring och ta emot förlåtelsen på nytt och på nytt? En resa inåt (helgelsen) men även en yttre resa, där makt, pengar och njutning ständigt vill få oss på villovägar, men där vi får ta konkreta beslut som handlar om att tjäna Herren med allt vi är och gör och har, och inte Mammon eller denna Världens Sätt?

Är det därför jag älskar Jesus: att han är Levande och gör mig levande?

(Föreställningen är aldrig slut när vi har sagt “Han är sannerligen uppstånden” på Påskdagsmorgonen. Det är då den börjar.)

Efter Påsk talade Jesus med lärjungarna om Guds rike.

Vi såg, j föregående blogginlägg, att Jesus inte förnekar ett kommande upprättat rike för Israel, men även att riket fram till dess har en annan och fördold innebörd. Vad innebär det?

Om man skall förstå vidden av den frågan behöver man ta ett steg tillbaka och titta på Evangelierna igen. De är ju konstiga som biografier, egentligen: långa introduktioner till berättelsen om hur Jesus dör, ungefär. Visst, vad Jesus säger och gör har också stort utrymme, men jämfört med andra biografier är de långa och detaljerade beskrivningarna om Jesus död (och uppståndelse) anmärkningsvärd.
Ja, beskrivningarna slutar inte med Jesus död, utan med uppståndelsen: men ändå är beskrivningen av Hans död anmärkningsvärd, för i ljuset av just uppståndelsen borde ju Jesus död bleknat i betydelse för dem som skrev.
Varför inte alltså?

Och vad har detta fokus på Jesus död att göra med att Han samtalar med lärjungarna om ‘Guds rike’?
Det finns en relation mellan Hans död och Guds rike, förstås.
Den relationen undrar jag om vi inte ofta glömmer bort i tiden efter Påsk.

Jesus uppstod inte som ett ‘solonummer’, som en uppvisning i att klara av något som ingen annan kan, därför att redan då Han dör har han identifierat sig med oss. Ja, redan i människoblivandet, men på ett avgörande sätt i sin död, för utan denna identifiering hade Jesus inte kunnat dö: Han hade ingen egen synd.
Denna identifierng, ja upptagande av människosläktet i Sig i korsdöden, gör att när Han uppstår, så sker något oerhört för oss alla: vi kommer alla att uppstå.

Den stora frågan är vårt förhållande till Honom som gjort allt detta. Det handlar om försoningen, och det Rike detta etablerar, och hur vi i tiden Efter Påsk lever med det.
I boken Förlåtelse som nödvändig frihet utvecklar jag dessa tankar under temat ‘Hur lever vi med försoningen?’ – alltså hur gestaltas försoningens rike, det som har med förlåtelse att göra?

Fram till att upprättandet av riket för Israel sker, är detta det enda sätt Jesus kan vara Kung, Regent, Härskare över ett Rike på, och när stunden för detta kommer (Apg 1:6,7), är det som en global utgestaltning av detta försoningens rike, som redan nu kan bli verklighet i våra enskilda liv. Där kan Jesus regera genom att vi befrias från ett liv i synd.

Talet om Riket låg på Jesus hjärta efter Påsk.