Vem kan tänka och tala över detta med Inkarnationen?
Inom en del kyrkosamfund och -traditioner finns en tydlig tanke att det är bara några få utvalda som kan göra det. Inom andra (nyare) samfund finns samma tanke, fast bara diffusare, mera otydlig. Vad handlar det om? Med ett “fint” ord: ämbetsfrågan, och “läroämbetet”.
I vissa samfund, t.ex. Svenska Kyrkan är det endast präster som kan förrätta nattvard och dop, viga och begrava, ge avlösning vid syndabekännelse och bikt + kanske något mer. Det sägs att det är bara de som blivit vigda som kan göra det (= på ett sådant sätt att det har sakramentell verkan, alltså att Gud gör något i och genom det prästen gör). Den prästvigde har ett ämbete.
“Ämbetsfrågan” har rört en mängd frågor, som t.ex. den nu, genom utvecklingen i verkligheten, rätt passerade diskussionen om kvinnliga präster.
Parallellt med denna sakramentala syn på ämbetet finns tanken på ett “läroämbete”.
Oftast är det kopplat till präster det också (genom att “ordets förkunnelse härleds ur altarets sakrament”), men på ett sådant sätt att det gäller hierarkiskt högre placerade präster, t.ex. biskopar som har (fått) rätten att uttala sig å hela “kyrkans” vägnar.
Eftersom det finns så många samfund blir det där problematiskt. Därför håller man i ekumeniska sammanhang på med “ekumenisk teologi” och olika typer av kompromisser (oklart på uppdrag av vem), så att olika samfund kan “godta varandras ämbeten”. Vanligen menar man i sakramentell mening, men på sikt även “läroämbetet”. Problemet blir här att inga “vanliga troende” känner igen sig. Orden är oftats luddigt oförståeliga.
Saken kompliceras ytterligare av, att vissa samfund är en “bekännelsekyrka” i den meningen att det är kyrkan, genom läroämbetet, som bekänner. Det innebär att om man “upptagits” i kyrkans gemenskap genom dopet, så bortfaller behovet för individen att själv bekänna. Det gör kyrkan åt en. (Vad som sedan händer när en ärkebiskop inte längre bekänner vad kyrkan alltid tidigare bekänt – människoblivandet, Jesu kroppsliga uppståndelse och kroppsliga himmelsfärd – vet jag inte, kanske inte någon annan heller.)
Jag tror detta är de protestantiska kyrkornas sits efter brottet med Romkyrkan.
Å andra sidan finns samfund med otydligare konturer härvidlag, särskilt nybildade, som förutvarande Pingströrelsen, omvandlat till Samfundet Pingst. Förre föreståndaren Pelle Hörnmark påstod att varje lokal församling fick skapa sin egen teologi. Ulf Ekman, då ännu inte romersk katolik, invände med rätta att det finns en tro (=innehållet i tron) som en gång för alla överlämnats åt de heliga, och för vilken vi skall kämpa (Judas br. v. 3). Hörnmark kanske menade att individer får “maka ihop” sina respektive “bekännelser” = vittnesbörd om hur man kom till tro, eller förhoppningsvis egna och andras tankar, till någon sorts koncensus, eller gemensam nämnare (så skedde väl också genom de småskrifter som till slut trycktes som “Pingstkatekesen”, skrivet av en grupp, och utan bokliga referenser).
Går det att koppla ovanstående till Bibeln?
Ja, det gör det. Grundstället i Nya testamentet är Efesierbrevet 4: 11, 12:
“Och han (Gud) gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet.”
Det handlar här om individer, människor som Gud på ett särskilt och unikt sätt kallat och utrustat med naturliga och andliga gåvor, för att betjäna den globala församlingen, Kristi kropp, så att den kan växa.
Hur får de sin legitimering, sin “vigning”? Ursprungligast och ytterst sett direkt från Gud. Vigningar eller avskiljningar eller andra sorters kyrkliga, samfundsrelaterade formella ritualer betyder i slutlig andlig mening ingenting. Det är Paulus stora poäng med sin tjänst, och han önskar sig vara en förebild.
Problem uppstår när samfundslegitimering ger en auktoritet som inte har andlig substans. Då finns faran att flocken, församlingsmedlemmarna, leds fel. Jesus varnade för vargar i fårakläder.
Finns det ett läroämbete? Ja, i den meningen att vissa individer kallats till profeter och lärare och som sådana givits en utrustning som gjort dem skickliga, om de överlåtit sig och ägnat tid åt saken, att tala på ett djupare plan, sanningen om Gud. Men detta “ämbete” är ingen titel eller godkännandestämpel. Ordet är nedlastat och borde överges. Det handlar om tjänst; att tjäna. Efesierbrevet kap 4 talar om “tjänstegåvor” för att hjälpa andra och på sikt göra sig själva överflödiga på en plats, så att de kan dra vidare.
I dagens splittrade kyrkosituation, finns det en gemenskap mellan dessa tjänster?
Ja, det tror jag, men den är av andlig art och beror inte på topphierarkiskt ömsesidiga hövlighetsbetygelser under nödvändig medial bevakning; det senare en föreställning endast för dem som är intresserade av den typen teater.
Guds Ande leder till gemenskap mellan tjänster, som i Apg 13, för dessa behöver gemenskap, bistånd och komplettering. Här är teologer från tidigare århundraden en stor resurs att räkna med. Hjulet skall prövas, men behöver inte uppfinnas på nytt.
Så åter till den fråga jag inledde denna blogg med:
“Vem kan tänka och tala över detta med Inkarnationen?”
Mitt svar är: alla troende.
Skälet är Andens upplysning:
“Ni har en smörjelse från den Helige och ni har alla kunskap” … Detta har jag skrivit till er med tanke på dem som försöker förvilla er. Men smörjelsen som ni har fått av honom förblir i er, och ni behöver inte någon som undervisar er. Hans smörjelse undervisar er om allt, och den är sanning och inte lögn. Förbli i honom, så som den har lärt er.”
1 Joh 2:20, 26,27 (sammanhanget handlar just om inkarnationen, människoblivandet).
När vi hänvisar till att “fåren lyssnar till, känner, herdens röst” (Joh 10) då har t.ex. en pastor/herde inte intagit Jesus’ position, så att församlingsmedlemmar med nödvädighet hör/skall höra Herdens röst i herdens/pastorns. (En för stark “ämbetssyn” brukar hävda ett kategoriskt samband.) Vaksamhet och bedömning åligger varje enskild. “Men en främling följer de inte utan flyr från honom, för de känner inte främlingens röst” v. 5.
“Vem kan tänka och tala över detta med Inkarnationen?”
“Vanliga troende” har alla förutsättningar som behövs för att kunna tänka och tala om Guds Sons Människoblivande och om Treenigheten och om Försoningen.
De andliga tjänsterna har ingen unik insikt, endast varierande förmåga att tydliggöra vad troende, om bara det tjänstebärarna säger är sant, kan känna igen sig i.
