Category Archives: Lokalförsamlingar

Förmaning troendeförsamlingens existensberättigande

Lokalförsamlingar

Om inte predikan följs upp av förmaning, menar då predikanten vad han säger?
Blir inte då predikan en uppvisning i talekonst, en förnöjelse för dem som lyssnar under en förmiddag, ett berättande av anekdoter, eller för dem som har talang för sådant, ett dramtiskt framförande där man mer minns hur predikanten sade något än vad, eller ett så skickligt användande av bilder och illustrationer att dessa fullkomligt dränker det lilla bibelord som också slank med?
Har inte predikan idag blivit något som skall avnjutas eller avsmakas och där konnäsörerna i efterhand vid kaffeborden kan bedöma om pastorn “fick till det”, eller inte?
Rör predikningarna oss överhuvudtaget? Om inte, vill jag föreslå att det beror på brist på komponenten förmaning.
Inte så unde Nya testamentets tid och i Paulus predikningar:
“Honom [Kristus] predikar vi genom att förmana varje människa och undervisa varje människa med all vishet, för att föra fram varje människa som fullkomlig i Kristus.” (Kol 1:28)
Här står t.o.m. förmaning före undervisning och båda som uttryck för vad Paulus´predikan innehöll. Paulus hade alltså ett klart syfte med sitt predikande, att människor skulle bli mer lika Jesus och för att åstadkomma detta förmanade och undervisade han.

Vad är då förmaning?
Det grekiska ord som i Kol 1:28 översätts med förmana, νουθετέω (noutheteō), är sammansatt av två ord, ett som betyder “sinne” och ett som betyder “sätta, ställa, lägga”, så betydelsen har att göra med att “lägga på (någons) sinne” “inpränta”, alltså inte endast visa upp, utan placera. Beroende på sammanhanget kan “förmaning” ha positiv (uppmuntra) eller negativ (tillrättavisa) klang.

Bibelstället i Kol 1:28 är inte isolerat:
“Var därför vakna och kom ihåg att jag i tre års tid, natt och dag, aldrig har slutat förmana var och en av er under tårar”. Acts 20:31 (Paulus´avskedsord i hamnstaden Miletus, till de äldste i Efesus)
“Vi uppmanar er, bröder: förmana de oansvariga, uppmuntra de missmodiga, ta hand om de svaga och ha tålamod med alla.” 1 Thess 5:14 (Här används det grekiska ordet παραμυθέομαι (paramutheomai) för “uppmuntra, trösta”.)
“Var inte hård mot en äldre man. När du förmanar honom, tala som till en far. Förmana yngre män som bröder, äldre kvinnor som mödrar och yngre kvinnor som systrar i all renhet.” 1 Tim 5:1-2 (Förmaningen skall inte vara mekanisk utan anpassad efter vem som lyssnar. Den som förmanar skall vara medveten om sin roll.)
“Predika ordet, träd fram i tid och otid, tillrättavisa, varna och förmana med allt tålamod och all undervisning 2 Tim 4:1-2 (Paulus riktar denna förmaning till Timotheus i slutet av sitt liv, och inramar det med: “Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus som ska döma levande och döda, inför hans uppenbarelse och hans rike:” respektive: “Det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra.” 2 Tim 4:3

De olika bibelställena visar också att förmanandet inte behöver ske från (skyddet av) predikstolen, utan som en del i umgänget, den kristna gemenskapen (koinonia). Ja, till och med i samband med sång kan förmaning ske: “Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung till Gud med tacksamhet i era hjärtan”. Kol 3:16 Det bör ge en särskild tankeställare. Sång och musik har ju blivit show och uppvisning, än mer än predikningar.

Men skall man inte predika Ordet och låta den Helige Ande göra resten? Uppenbarligen var det inte så de nytestamentliga predikanterna och bärarna och de andliga tjänsterna (Ef 4) såg saken. Kanske beror det på att man med kristen gemenskap menade något mer än “gottigott och gulligull”? Jag tror det. Man brydde sig om varandra på riktigt, dvs man lade sig i varandras liv (se dock Paulus differentieringar om till vem och hur, ovan). Man var alltså inte likgiltiga inför varandras väl och ve. Bristen på förmaning kan tyda på det senare.

Om det inte sker förmaning i troendeförsamlingar, dvs förmaning i Kristus utifrån vad den troende har i Kristus (Fil 2:1), vad har då frikyrkoförsamlingar för existensberättigande? Det vill säga: tror man då på det man förkunnar, att ett möte med Jesus förvandlar, att man kan bli frälst och veta om det, att det finns pånyttfödelse, ett förr och ett nu, att man i kraft av tron på Jesus kan bli förvandlad och kan leva annorlunda?

Ej legitimt att biskopar yttrar sig?

Kyrkan, 'Kristi Kropp', Lokalförsamlingar, Omvändelse, Samfund

Turerna efter senaste Kyrkomötet för Svenska Kyrkan (pol.) blottlägger problematik inom kristna organisationer i allmänhet.

“Med vilken legitimitet driver biskopar en stark linje mot beslutet?” frågar retoriskt Tisell och Hammar (Kyrkans Tidning 28 november 2021). De menar att eftersom Läronämnden i SvKy (pol.) (samtliga biskopar plus åtta ledamöter valda av Kyrkomötet, med ärkebiskopen som ordförande) inte yttrat sig i frågan om Israel som apartheidstat, så bör biskopar inte låta sina röster höras i media. Framför allt skall de akta sig för att kritisera ett beslut som det demokratiskt valda kyrkomötet tagit.

Ett dilemma.
Tisell och Hammar argumenterar vidare: “Svenska kyrkan har i sitt internationella arbete oftast en folkrättslig och inte teologisk argumentation. Detta har troligen sin grund i en lång tradition som folkkyrka och statskyrka där kyrkan lagt sig vinn om att i politiska frågor använda det språkbruk som hela samhället omfattar.”
I klarspråk: Svenska Kyrkan (pol.) skall tänka politiskt, argumentera politiskt, agera politiskt, vara politisk, och här skall biskopar inte lägga sig i.
Inte ens i denna argumentering är man emellertid konsekvent: det var en lärofråga att fördöma apartheidregimen i Sydafrika: “Det betraktades som omöjligt att samtidigt vara kristen och att ge sitt stöd till apartheid. Här stod själva bekännelsen på spel. Att gemensamt stå upp mot apartheid i Sydafrika blev en bekännelsefråga för hela Lutherska världsförbundet och många andra kyrkor omfattade samma teologiska förhållningssätt.”
Men att tydligt insinuera att Israel är en apartheidstat (dvs att bära falskt vittnesbörd mot sin nästa) skulle då inte vara en lärofråga.

Vari består dilemmat?
“Just därför att vi båda är insatta i frågan är vi därför bestörta över kyrkomötets beslut. Som biskopar älskar vi vår kyrka och är positiva till dess strukturer. Det hindrar oss inte från att i detta fall ta kraftigt avstånd från det beslut kyrkomötet fattat” hade biskoparna Sören Dalevi (Karlstad) och Åke Bonnier (Skara) skrivit i Kykans Tidning 26 november 2021.
Problemet ligger i uttrycket “positiva till dess strukturer”, dvs organisationen som sådan med folkvalt politiskt Kyrkomöte som högsta beslutande instans. Däremot “älskar vi vår kyrka”. Det finns en skillnad i att älska och att vara postitiv till.

Det dilemma jag försöker belysa är likadant för alla samfund och kristna föreningar (församlingar) i den mån man separerar det andliga och det profana ledarskapet. Det sker när man i frikyrkoförsamlingar håller sig med en separat församlingsledning (“äldstekår” enligt gammalt pingstspråkbruk) och styrelse. Tidigare utgjorde äldstekåren/församlingledningen styrelsen även i icke-läromässiga, själavårdsmässiga frågor. Frågor av praktiskt natur sköttes av församlingstjänare (“diakoner” i tidigare språkbruk). De var ofta adjungerade till styrelsen (=äldstemötet) när frågor som gällde deras verksamhetsområden skulle behandlas, men bara då. Förebilden var i Nya testamentet, naturligtvis (Apg 6:1-6; Tit 1:5-9; 1 Tim 3:1-13).

Inom Evangeliska Frikyrkan rasar nu i församlingarna lokalt en debatt om man skall bejaka “homosexeulla äktenskap” (citationstecken av läromässiga skäl, ej lagstiftade). Den är av betydelse för hela den evangelikalt/karismatiska rörelsen. Pingstsamfundet (ibland “Pingst”, ibland “Pingst-fria församlingar i samverkan” – ingen har hittills kunnat förklara skillnaden) ruvar i vassen och avvaktar beslutet och kommer antagligen att falla in i ledet; man har ingen tradition av samtal till beslut såsom den tidigare Örebromissionen.

I denna fråga blottas, blottläggs, samma dilemma som den i Svenska kyrkan (pol.) angående beskyllningen av Israel att vara apartheidstat, nämligen demokratins.
Svenska frikyrkoförsamlingar är uppbyggda enligt den folkrörelseuppkomna föreningsmodellen, och där församlingsmötet är högsta beslutande instans. Liksom i Svenska Kyrkans (pol.) Kyrkomöte kan församlingsmötet teoretiskt sett fatta vilka beslut som helst.
I frikyrkoförsamlingar kommer ett beslut dock endast att gälla den lokala församlingen (föreningen), medan det för SvKy (pol.) blir legalt bindande för alla församlingar.
Här finns alltså en skillnad: SvKy (pol.) är samfundsstyrd från toppen, medan frikyrkosamfund styrs av församlingsrepresentanter från församlingar (lokala kristliga föreningar), men endast i teorin: det är endast så länge frikyrkoförsamlingar är troendeförsamlingar, baserade på individers personliga omvändelse och tro som denna skillnad kan bestå. I SvKy (pol.) behövs varkendera för att vara medlem och därmed kunna besluta i Kyrkomötet.
Teoretiskt sett, om frikyrkförsamlingar skulle teologiskt förvandlas, så att omvändelse och tro skulle urgröpas eller relativiseras eller ges ny innebörd, så hamnar man i samma sits som Svenska kyrkan (pol.), att demokratin råder – dvs om frikyrkosamfunden dessutom skulle börja toppstyra de lokala församlingarna.

Problemet består i när Guds församling, den globala Kyrkan, på olika lokala plan (Sverige, Samfund, Lokala föreningsförsamlingar) börjar styras , inte utifrån ett andligt, teologiskt perspektiv där Bibeln är läromässigt rättesnöre, utan utifrån ett sekulärt världsligt (dvs där Bibeln, Guds Ord sätts ur spel) sätt att tänka.

Det var inte därför att matutdelningen till de grekisk-talande änkorna som omnämns i Apg 6 skulle vara oandlig som apostlarna utsåg medhjälpare/diakoner (dessa skulle också vara fyllda av ande och tro), utan för att de själva skulle kunna ägna sig åt bön och undervisning.

“Hela jorden är Herrens”, och Guds församling skall ledas andligt.
Det finns något oroande gnostiskt i uppdelningen församlingsledning/styrelse (biskoparnas läronämnd/Kyrkomötet).

Det är legitimt att biskopar (i bibliskt språkbruk: äldste, församlingsledare, herdar, se Apg 20:17, 28, dvs även kyrkoherdar och komministrar) inte bara yttrar sig, utan även griper rodret och styr, dvs leder som uttryck för att vara andliga tjänstegåvor (bättre term än “ämbeten”) givna till Församlingen, Ef 4:11-16, såväl i frågor som gäller Församlingens/Kyrkans förhållande till Israel och det judiska folket som när det gäller äktenskap och homosexualitet. Endast genom förkunnelse, proklamation och undervisning utifrån Bibeln kan människors sinnen förnyas och bejaka det Skriften säger.

Svenska kyrkan har ett stort dilemma pga dess struktur. Potentiellt gäller detta även frikyrkoförsamlingar.
Må vi bedja för alla kristna andliga ledare, inklusive Svenska kyrkans biskopar – även om vi inte är medlemmar i organisationen som sådan – att de må få styrka att stå för sanningen sådan den är uppenbarad i Guds ord! Kristi Kropp är en.

Och nu…?

Kyrkan, 'Kristi Kropp', Lokalförsamlingar

Nyårsdagen 2021: en bra dag att titta framåt, och om vi tänker oss att ljuset vi ser framför oss i tunneln (vaccinet) verkligen är dagsljuset på andra sidan – och inte ett annalkande tåg (i denna slitna bild för alla som hört den förut) – hur ser det då ut framöver?

Två ting: pandemin har fört två ting med sig:
“Vanliga kristna”(dvs inte avlönade präster/pastorer) har börjat följa mer undervisning från Bibeln på nätet, och gör man det kan det t.o.m. hända att man ibland kommit in på andra sidor än den egna pastorns (i den mån han/hon har närvaro på Internet). Och då kan ju det farliga ha hänt, att man upptäckt grönare gräs på andra sidan “församlingstrohetstängslet”; näringsrikare kost, och inte bara mer klorofyll. Farligt!

“… det förekommer stridigheter bland er. 12 Vad jag menar är att ni var och en säger: “Jag håller mig till Paulus” eller “Jag håller mig till Apollos” eller “Jag håller mig till Kefas” eller “Jag håller mig till Kristus”. 13 Är Kristus delad? 1 Kor 1:11-13
“Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den uppgift som Herren har gett … allt är ert: 22 Paulus, Apollos och Kefas, världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert 1 Kor 3:5, 21-22 (FB-15)

Det andra tror jag är ännu farligare: när man inte kunnat “gå till kyrkan” – Åh, denna jämmer! – har en del, kanske många, förhoppningsvis väldigt många, upptäckt att det går väldigt bra att samlas några stycken för att bedja, läsa Guds ord, ha brödsbrytelse/nattvard och hitta på praktiska saker för att muntra upp och hjälpa varandra (koinonia): redan i våras när det blev varmare, under sommaren förstås och så länge det gick under hösten innan det blev för kallt; en del kanske praktiserat detta via Zoom.
Kanske har de upptäckt och igenkänt, att just detta, och ingenting annat, var vad de första kristna ägnade sig åt :

“De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna” Apg 2:42 (FB-15)

Den grymma sanningen är, att innan kejsar Konstantin såg det för lämpligt att använda kristendomen (-s makthavare) till att stärka Imperiet, dvs under 300-talet, kom ingen ens på idèn att bygga någon kyrka, alltså kyrkobyggnader. Den första kyrkan, enligt samstämmigt arkeologiskt vittnesbörd, härstammar från c:a 230 i norra Syrien, Dura-Europos, och det handlade bara om ett större tillbyggt vardagsrum. Men så började Kejsar Konstantin dela ut pengar till biskoparna och byggandet av basilikor kunde ta sin början, och centraliseringen: det var ju dit man skulle gå, med åtföljande förprästerligande av det allmänna prästadömet: några måste ju avskiljas för att officiera i liturgiska ritualer som var värdiga basilikorna; i vardagsrummen hade sådant inte varit påtänkt.

Och så har det rullat på: små Pastorer lite överallt, som i lojalitetens namn kräver att “församlingsmedlemmarna” (de som gått in i den samfundsanslutna, eller inte, föreningen) skall lyssna på sig och inte på andra; “församlingstrohet”.

Och så “uppfyller man all rättfärdighet” genom att traska “till kyrkan” om söndagarna och kunde känna sig rätt nöjd med sig själv, för det var ju sådan normen blivit.

Går det att hoppas att pandemin haft någon effekt?

Björntjänst om äldstetjänsten – svar till Sten-Gunnar Hedin, del 2.

Lokalförsamlingar, Moral & Etik

Sten-Gunnar,

vad är en äldste/församlingsledare? (Jag fortsätter mitt svar med den tredje punkten.)

Bilden i Pastoralbreven är otvetydig: församlingar leddes av lokala ledare som ömsom kallades ‘äldste’, ömsom ‘föreståndare’, ömsom ‘pastorer’. I Paulus (i egenskap av tjänstebärare i den universella församlingen, Kyrkan, Ef 4:11,12) tal i Miletus till de äldste i Efesus (Apg 20:17-35) finns alla de tre grekiska begrepp (presbyteros, episkopos, poimen ‘vara herde’) som ligger bakom dessa översättningar.
Vilken var äldstes uppgift? Att predika, undervisa ur Guds Ord och att fostra lärjungar, dvs att uppmuntra, tillrättavisa/verderlägga och förmana i enlighet med den sunda läran; ‘själavården’ var inte bara tröstande och reparativ.

Jag känner mig närmast upprörd över ditt uttryck “utan att krångla till det med Grekiskan,” som om det skulle gå att bedriva exeges utan att gå till grundtexten (och man behöver inte aktivt själv kunna grekiska för att göra detta; det finns idag MÄNGDER med god evangelikal exegetisk litteratur med specialstudier i detta ärende och alla andra; ingen ursäkt alltså), eller som om NT’s grundtext skulle ‘krångla till det’; grekiskan upplyser snarast och ger vägledning, dvs om man inte redan har en agenda som man tänker driva – då kan den ju störa.
I 1 Timotheusbrevet och brevet till Titus är det klart att de termer som distingerar äldste/församlingsledare (Grek. episkopos, eg. ‘uppsyningsman’ ) från diakon/församlingstjänare (Grek. diakonos, ordet används även rent allmänt om ‘tjänare’ ) här är tekniska, och gäller organiserandet av församlingars liv.

Att man i Stockholms Sjunde Baptistförsamling ‘Filadelfia’ hade en diakonkår tror jag hänger samman med hur man inom Baptismen uppfattade pastorsrollen: som ende föreståndaren. Det ersattes förståeligt nog småningom med de två grupper Pastoralbreven nämner, och så hade Filadelfia en äldstekår och diakoner. Att sedan alla diakoner plötsligt ‘blev äldste’ ställde jag mig redan när det begav sig mycket frågande till, men hade ingen röst för att yttra mig i saken.
Det väl dock en utbredd uppfattning att ‘äldste’-begreppet rent allmänt urholkats genom att rekryteringen skett utifrån social status, och blivit synonymt med ‘styrelse’ i världslig mening. Undantag fanns/finns förstås. (Så det fanns – och finns – stor anledning att göra något åt saken. Tyvärr skadar ‘björntjänster,’ hur välmenande de än är.)

När du sedan omvandlade hela denna äldstekår till diakoner, eller enligt det nya uttrycket i NT-81/Bibel 2000 ‘församlingstjänare’, så saknar det biblisk förankring vad gäller nytestamentlig församlingsordning. Det duger inte att hänvisa till det fina tjänaridealet (som jag f.ö. hyllar i slutet av min blogg om Daniel Alms situation), för det ar alltför genomgående för att avgöra något här. Jag kan känna all sympati i världen för att äldste skall vara tjänare; att det inte är en upphöjd position, men det handlar inte om detta här.
Det ‘luriga’ i sammanhanget är att du kom runt frågan om kvinnliga äldste som då väntade på seriös behandling. I bibeltroende kretsar världen över är det inte den självklarhet som det, inte minst genom Håkan Arenius indoktrinerande, ensidiga artiklar i tidningen Dagen, framstått som i Sverige, och det vet alla som något följer debatten mellan ‘komplementarister’ och ‘egalitarianer’. Jag tror fortfarande detta var drivkraften i förändringen; om det inte medvetet var så, borde nämnda faktum fått dig att avstå.

Nu är detta ingen frälsningsfråga.
Den finns inte på samma nivå som Kristi inkarnation eller försoning, inte heller på nivån under, om rättfärdiggörelsen och helgelsen, bibelsyn och annat. MEN, själva tanken på att i Bibeln söka svar på alla frågor, vilken prioritet de än har, fick sig härigenom ett grundskott, som jag undrar om pingströrelsen någonsin hämtat sig ifrån. (Jag hänvisar till min blogg om din efterträdare som teologiskt tycks ha uppfattningen att det endast behöver “kännas helt rätt.”)
Problemet när man slår samman äldste- resp. diakonfunktionerna, åt vilket håll det än sker, blir att det unika med äldstetjänsten faller bort: att predika, undervisa och uppmuntra, förmana och tillrättavisa, dvs tydlighet i trons innehåll och konsekvenser. Det diakonala – organisation, ekonomi och andra praktiska ting – hamnar i stället i fokus, för det är alltid så konkret och synbarligen nödvändigt (I en församling där jag var äldste kom vi nästan aldrig förbi dessa frågor; de svalde all tid.)
För att uttrycka det mer rakt på: den som inte kan förmana och undervisa skall inte utses till äldste. Därtill kommer de egenskaper som Paulus räknar upp.

Men vad ligger under allt detta?
Vad jag förstår står du idag, kanske sedan länge, närmare en luthersk-sakramentalistisk kristendomsförståelse än en evangelikal-karismatisk. Det är inget problem för mig på personplanet.
Men med en sakramentalistisk förståelse brukar komma en viss uppfattning i ‘ämbetsfrågan’, dvs att präster genom vigningen har en speciell karaktär. Då blir frågan om ‘lekmannaledare’ (= ovigda, oanställda) rätt betydelselös. Den uppfattningen kan man också ha, men utifrån andra premisser än vad som borde gälla i en rörelse av fria församlingar.
Håller jag nu på att komma från ämnet?
Jag tror inte det, för mer övergripande än Exegetik är Hermeneutik, dvs där tolkarens förförståelse och uppfattning i övergripande ting kommer att ge utslag i detaljfrågor.

Med vänlig hälsning,
Bo Krister

Rädslan för mångfald

Lokalförsamlingar, Moral & Etik

I teorin, och enligt våra läppars bekännelse, är mångfald något fint.
Eller hur?
Men hur är det i praktiken?
Finns där inte istället en rädsla för om det skulle bli mångfald?

Tänk om man kunde vidga mångfaldsbegreppet till att också gälla “de onämnbara” ämnena: dödandet av levande foster, medelklassens giriga önskan efter ständigt mer, den sexuella promiskuiteten bland vanliga heterosexuella, den välmenande förtalskulturen i församlingar, nertigandet av skillnader och kallelser mellan manligt och kvinnligt — för att nu bara nämna ett knippe axplock.

Tänk om man skulle vidga mångfaldsbegreppet så att man fick tycka, tänka, tala och praktisera annat än det trendmässigt korrekta?

Jamen, var och en är väl redan fri att tro vad den vill!
Det är inte det jag skriver om.
Rätten att tala och sedan bli utfryst och marginaliserad har funnits länge — i våra av enhetkulturen marinerade församlingar och samfund.
I ditt hjärta vet du att det är så.

Men om vi skulle transformera det hyllade mångfaldsbegreppet till till praktisk mångfaldstålighet?

Skulle vi vilja det?
Skulle vi våga bereda rum för annat än det kompromissade samförståndets trygga tigande?

Varför hette Filadelfia Filadelfia?

Lokalförsamlingar

När jag som 18-åring kom hem efter ett år i USA, där jag blivit kristen, försökte jag orientera mig. Jag vill minnas religionssociologen Berndt Gustafsson hade skrivit en bok som jag läste. Det där med samfund och deras olika karakteristika var begripligt, men ‘Filadelfia’?
Skulle inte kyrkor heta nåt på ‘-kyrka’, och skulle inte samfundsbeteckningen stå framför så man visste vad det hela var för nåt?
Så kunde det hela se ut – utifrån.

Inifrån ser det annorlunda ut. Samfund är stelnade väckelserörelser, en organisation kring det som en gång var.
Väckelsepionjärerna hade en tillräckligt stor bild av Gud för att inte bara se sig själva i spegeln; de såg andra där också.
Och så kallade man sig inte ‘Pingstkyrkan i X-stad’ eller ‘Baptistkyrkan i Y-by’ utan: Filadelfia, Saron, Sion, Betel, Gilead, Smyrna, Tabor, helt enkelt därför att den lilla lokalförsamling som benämndes så, inte gjorde anspråk på Att Vara Kristi Kropp i ‘Z-köping’, utan bara en del av denna. Passande och ödmjukt.

Lokala globalanspråk, som att: ‘inga andra får ha verksamhet för VI finns ju här’ luktar maktkyrka lång väg – hur liten man än är.

Länge leve den lilla församlingen /de många små församlingarna! Länge leve alla anspråkslösa initiativ!

Vad gör en pastor? (umbärlig/oumbärlig)

Lokalförsamlingar

Jag tänker här på inriktningen: om han jobbar på att göra sig själv umbärlig (dvs utbytbar, eller rent av någon man kan vara utan), eller om han jobbar på att göra sig själv oumbärlig (dvs absolut nödvändig, just han).

Jaha, och detta skulle alltså finnas med i en arbetsbeskrivning för pastorer? Nej, jag tror inte det gör det. Jag tror inte heller det finns med som punkt i jobbintervjuer eller i någons cv.

Så, den här olika inriktningen fungerar liksom parallellt och oberoende av alla redovisade målsättningar.

Jag menar att en pastor kan jobba för att vara behövd, en absolut nödvändig spindel mitt i nätet; den som skall göra allt och besöka alla; den som alltid skall ha sista ordet – inte därför att han kräver det, utan därför att medlemmarna slutat tänka och ta initiativ, och därför att han till slut fått dem till den positionen.

Eller en pastor kan ha Paulus ord om de andliga tjänsterna i Efesierbreveet 4:12 som riktmärke:
“De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp” (FB),
“Han gav sina gåvor för att utrusta de heliga för deras tjänargärning, för att bygga upp Kristi kropp” (Hedegård),
“Så satte han de heliga i stånd att utföra sin tjänst: att bygga upp Kristi kropp” (Giertz),
“Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp” (SvKB1917).
Dessa översättningar är rätt entydiga i att det är ‘de heliga’, dvs ‘de vanliga medlemmarna’ som skall bygga upp kroppen. Bibel 2000 är lite lurig, men jag vill tolka den på samma sätt:
“De skall göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp” (B2000)

Alltså: tjänstebärarna (om nu den lokale pastorn är en sådan) skall göra de kristna så bra på sin tjänst att de själva blir umbärliga (och kan dra vidare, eller få nya roller, så att Guds rike utvidgas och växer).

För en sak är säker med ombärlighetspastorer: där växer inget.

Utopi?

Lokalförsamlingar

Micael Grenholm förespråkar att församlingar bör sälja sina kyrkobyggnader, få miljontals pengar över för att ge till fattiga och använda till mission, och själva i stället samlas i många husförsamlingar om max 20-30 personer enligt förebild av hur vi kan förstå att den nytestamentliga församlingen fungerade, Dagen 2014-05-16.
Hans oemotsägbara tes är: “Kyrkan är inte sin byggnad.”
Men är det en utopi?

Ja och nej.

Ja, därför att det inte kommer att hända därför att församlingar (i Svenska kyrkan och i Frikyrkorna) inte är mogna för ett sådant radikalt grepp (och i fallet med Svenska kyrkan därför att Fornminneslagstiftningen, eller liknande, förbjuder det; kopiösa summor kommer fortsatt att ägnas åt underhåll).
Inte mogna på vilket sätt? Jag tror man inte är mentalt mogna för att flytta det man gör i kyrkor in i hemmen. Det har vuxit upp en sakral ‘byggnadens’ teologi (i frikyrkor kanske mer en ‘byggnadens praktik’): att ‘ta nattvarden’ måste liksom ‘pumpas upp’ av en sakramental inramning för att ‘fungera’, vad än man nu lägger in i denna handling.
Ett annat sätt (och det finns säkert flera) handlar om själva bemyndigandet av de kristna ‘lekmännen’ (dum term). Skulle präster och pastorer vara mentalt redo att släppa det beroende av sig som församlingsmedlemmar har, och skulle församlingsmedlemmarna vara redo att i direkt tro på Herren börja leva ut hela sin tro i vardagen? Tror du det?
I bägge dessa fall behövs nog en radikal sinnesändring först, eller vad tror du?

Nej (inte utopiskt), därför att det uppenbarligen var på detta sätt den första kristna församlingen levde sitt liv, och det fungerade ju, eller hur?
Eller, det kanske inte gjorde det, egentligen, efter våra mått och preferenser?

Läge ändra upplägg

Lokalförsamlingar

 

Om det nu är så, att många evangeliskt-karismatiska kristna (som har gemenskap med Gud genom tron på Jesus, och inser behovet av Anden för att kunna göra det) börjar inse, att den stegrade ‘vördnaden’ för brödsbrytelsen (HHN, nattvarden, mässan, eukaristin) egentligen var något annat (upprepat offer, t.ex.) och att minnesmåltiden över Jesu död blir till en ersättning för sinnesändring genom att bli en repetitionsinstans för tillsägelse om syndernas förlåtelse (lång mening, jag vet, men vi fortsätter) — vore det då inte läge för att göra något åt det; att ändra upplägg?

Vad sägs om att fira brödsbrytelse i hemmen i stället för i kyrkan, och där ingen ger åt andra under högtidliga former och med tillsägelseord (varifrån kommer den seden?) utan där man delar sinsemellan?

Hur skulle det verka?

‘Fryser vi’ inför tanken, därför att Gud då kommer för nära, i min vardag?  Att man inte kan ‘gå till kyrkan’ för att uppleva — ja, vaddå?