Rädslan för mångfald

I teorin, och enligt våra läppars bekännelse, är mångfald något fint.
Eller hur?
Men hur är det i praktiken?
Finns där inte istället en rädsla för om det skulle bli mångfald?

Tänk om man kunde vidga mångfaldsbegreppet till att också gälla “de onämnbara” ämnena: dödandet av levande foster, medelklassens giriga önskan efter ständigt mer, den sexuella promiskuiteten bland vanliga heterosexuella, den välmenande förtalskulturen i församlingar, nertigandet av skillnader och kallelser mellan manligt och kvinnligt — för att nu bara nämna ett knippe axplock.

Tänk om man skulle vidga mångfaldsbegreppet så att man fick tycka, tänka, tala och praktisera annat än det trendmässigt korrekta?

Jamen, var och en är väl redan fri att tro vad den vill!
Det är inte det jag skriver om.
Rätten att tala och sedan bli utfryst och marginaliserad har funnits länge — i våra av enhetkulturen marinerade församlingar och samfund.
I ditt hjärta vet du att det är så.

Men om vi skulle transformera det hyllade mångfaldsbegreppet till till praktisk mångfaldstålighet?

Skulle vi vilja det?
Skulle vi våga bereda rum för annat än det kompromissade samförståndets trygga tigande?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *